Gamla texter

Jag hittade några gamla texter jag skrivit, måste dela med mig för jag tycker dom var rätt "rolig" på sitt vis.

Historien för den första.. Jag umgicks med människor ett tag som inte tillförde mig ett skvatt. Hur jag upplevde det framgår nog ganska tydligt av texten ;) Det var i en annan tid, i ett helt annat liv faktiskt. Texten har snart 8 år på nacken... men jag tycker den var ROLIG att minnas omständigheterna till. Gillar slutet speciellt *ha ha*


Falskhet...

Leende läppar
Glada munnar talar
Gardiner och serviser
Grannar
Skitsnack

De ler, vänder ryggen åt och hånar
Falskhet
Äckel

Varför vara ledsen att jag inte är som dom?
Att jag inte passar in
Jag föraktar allt de står för
Ändå vill jag ha känslan av att passa in
Någonstans
Tillhörighet
Nån som är som mig

Tar av mig masken
Struntar i er
Blunda om det gör ont
Jag orkar inte längre bry mig
Hellre är jag ensam än spelar med i ert falskspel
Jag river sönder era gardiner
Krossar ert jävla porslin
Spottar i kaffet och går

---------------------------------

// © Anna (2000)


Den andra är också några år nu, och den talar nog sitt tydliga språk. Jag gillar den... :)


Blå violer och regntunga moln

Jag åkte genom min barndoms by.
Regntunga moln ovanför mig.
Grått och trist.
Mina ögon följde grusvägen ner till den lilla stugan vid älven.
Plötsligt såg jag för mitt inre en kvinna med en röd barnvagn.
Vid sin sida gick en tös, kanske fem år gammal.
Under armen höll flickan ett gosedjur, en rosa hund.

"Mamma, när du var liten... fanns det färger då?
Eller var kanske allt i svart och vitt som i gamla filmer?"
Mamman skrattade och rörde vid flickans guldfärgade hår.
"Nej, min vän, det fanns färger då också.
Precis som nu var gräset grönt och himlen blå"
Den lilla grunnande över svaret och såg upp på sin mor med glädje.
"När jag blir stor ska jag måla hela världen till dig mamma"
Hon fattade sin mors hand och de tittade på varandra och log.

Min inre bild tonade bort.
Tillbaka i verkligheten igen.
Nu såg jag den andra grusvägen, den jag skulle ta in på.
Jag klev ur bilen, sträckte på mig och lät den fuktiga luften fylla mina lungor.
Skogskyrkogården låg tyst och öde, inga människor ute en dag som denna.

Ett vitt hjärta i sten, hennes namn ingraverat med blå skrivstil.
Jag planterade blå violer, röda rosor och vita prästkragsblommor.
Hennes älsklingsblommor.
Min hand smekte över stenen en sista gång och jag log försiktigt.
Det var inte så här det var tänkt att måla din värld mamma.
Jag målar andra världar, och jag vet att du ler från din himmel när du ser hur.

// © Anna (2001)

-------------------------------------------------

*kram*
0 kommentarer

Så förbannat KÄR

Det finns en baksida med att älska en annan människa... det gör ont att vara på skilda håll! *ynk*
Därför är det ibland förbannat att vara kär... För jag saknar honom så det värker i kroppen. Ja det gör det väl ändå.. men i hjärtetrakten speciellt.... Det är dom små sakerna jag saknar... Att få somna i hans knä när vi ser på tv, för att han stryker mig över håret så jag omöjligt kan hålla ögonen öppna. Mysigt... Att han gör kaffe åt mig utan att jag ber om det. Att han ser på mig med så kärleksfulla ögon att jag blir fullständigt rörd. Att han är precis lika tjurig som vad jag är, och att vi kan tända till och bli tjurig och sur samtidigt men efter fem minuter så kan vi inte vara sura längre utan måste skratta åt alltihopa och kramas... Att få vakna på morgonen och krypa nära nära och bara vara... Det saknar jag när han inte är hos mig. Han åkte i morse... är jag en tönt eller är jag en tönt? *s*

Jag tror att det var nån som tänkte till den dagen han skapades. För han är som gjord för mig.. *ler* Jag tror Nannis är kär va ha ha jaaaa.... ;)

Dagen ja... samma lika mest... Hundprom på morgonen, kallt som tusen i morse så jag har varit frusan hela dan. Grupparbete på skolan, sen mentor och efter det pluggat hemma. Ska köra ett lättare träningspass hemma ikväll om jag orkar, annars fick jag mig ett igår då jag träffade intsruktören på gymmet också. Så det känns väl inte helt nödvändigt idag... Men värken är inte kul idag.... vädret gör nog sitt till. Ska dit i morgon igen och köra tänkte jag,det är skitkul att börjat med nåt nytt! :) Sen är det ju House ikväll, det måste jag se! Om jag inte somnat i soffan med boken över ögonen då...

Ta hand om varandra! :)
1 kommentar

Måndagen när mörkret slog till

Gud vad jag ogillar detta mörker! Är värst nu, blir alltid bättre när snön kommit... Men man ska väl inte klaga, det är bättre att tända ett ljus har jag hört sägas ;)

Igår åkte vi hem till mitt kära Östersund, från mitt rätt så kära Sollefteå. Börjar känna mig smått rotlös... å ena sidan trivs jag där, å andra sidan trivs jag här.. vem ska flytta vart, det är det som är den stora frågan numera - inte vara eller icke vara ;)

I fredags var jag med min vän och tillika barndomskamrat My till Ramsele, den håla jag är född och uppvuxen i. Flyttade därifrån och stod på egna ben från det jag var 15, och skulle fylla 16... det var ett tag sen nu. Sen dess har jag inte varit där så särskilt mycket, eftersom min mamma dog och min pappa flyttade därifrån då han träffade en ny kvinna året därpå. Någon annan släkt har jag inte där, då vår familj var inflyttade. Mina närmaste kompisar hade också flyttat iväg så aneldningarna att åka tillbaka var få. Men nu var vi alltså dit. Anledningen var att hennes pappa hade fått en lägenhet inne i byn, då han av ålder börjar tackla av och inte orkar med huset några mil utanför sen hennes mamma gick bort för några år sedan. Gissa var han hade fått lägenhet?! Om inte i den som ligger ovanpå på den mamma, pappa och jag bodde i efter att pappa sålt huset vi hade innan.

Det var hur märkligt som helst att vara där, då den var lika (fast 2 rum mindre) som den vi hade... Kändes över huvud taget som att flyttas 20 år tillbaka i tiden, väldigt känslomässigt faktiskt. Jag kunde känna doften av min mammas svaga parfym i trappan, jag kunde se min far gå bort till kiosken för att köpa tidningen på morgonen.. Jag kunde se mig själv springa som en iller över gräsmattan på Pontares gård (vi bodde gannar) och leka med Aki, min schäfer. Ja... självklart bara minnen, men de var så nära....  Tänk vad tiden går va?!

Ja nu är det vardag igen, plugg och träning och hund som vill promas och katter som vill kramas. Har min älskling med mig hem, men den lyckan blir kortvarig för han pker hem i morgon... *ynka* Bäst att passa på att njuta av samvaron medan man kan! :)

*kram*
1 kommentar