Gamla texter

Jag hittade några gamla texter jag skrivit, måste dela med mig för jag tycker dom var rätt "rolig" på sitt vis.

Historien för den första.. Jag umgicks med människor ett tag som inte tillförde mig ett skvatt. Hur jag upplevde det framgår nog ganska tydligt av texten ;) Det var i en annan tid, i ett helt annat liv faktiskt. Texten har snart 8 år på nacken... men jag tycker den var ROLIG att minnas omständigheterna till. Gillar slutet speciellt *ha ha*


Falskhet...

Leende läppar
Glada munnar talar
Gardiner och serviser
Grannar
Skitsnack

De ler, vänder ryggen åt och hånar
Falskhet
Äckel

Varför vara ledsen att jag inte är som dom?
Att jag inte passar in
Jag föraktar allt de står för
Ändå vill jag ha känslan av att passa in
Någonstans
Tillhörighet
Nån som är som mig

Tar av mig masken
Struntar i er
Blunda om det gör ont
Jag orkar inte längre bry mig
Hellre är jag ensam än spelar med i ert falskspel
Jag river sönder era gardiner
Krossar ert jävla porslin
Spottar i kaffet och går

---------------------------------

// © Anna (2000)


Den andra är också några år nu, och den talar nog sitt tydliga språk. Jag gillar den... :)


Blå violer och regntunga moln

Jag åkte genom min barndoms by.
Regntunga moln ovanför mig.
Grått och trist.
Mina ögon följde grusvägen ner till den lilla stugan vid älven.
Plötsligt såg jag för mitt inre en kvinna med en röd barnvagn.
Vid sin sida gick en tös, kanske fem år gammal.
Under armen höll flickan ett gosedjur, en rosa hund.

"Mamma, när du var liten... fanns det färger då?
Eller var kanske allt i svart och vitt som i gamla filmer?"
Mamman skrattade och rörde vid flickans guldfärgade hår.
"Nej, min vän, det fanns färger då också.
Precis som nu var gräset grönt och himlen blå"
Den lilla grunnande över svaret och såg upp på sin mor med glädje.
"När jag blir stor ska jag måla hela världen till dig mamma"
Hon fattade sin mors hand och de tittade på varandra och log.

Min inre bild tonade bort.
Tillbaka i verkligheten igen.
Nu såg jag den andra grusvägen, den jag skulle ta in på.
Jag klev ur bilen, sträckte på mig och lät den fuktiga luften fylla mina lungor.
Skogskyrkogården låg tyst och öde, inga människor ute en dag som denna.

Ett vitt hjärta i sten, hennes namn ingraverat med blå skrivstil.
Jag planterade blå violer, röda rosor och vita prästkragsblommor.
Hennes älsklingsblommor.
Min hand smekte över stenen en sista gång och jag log försiktigt.
Det var inte så här det var tänkt att måla din värld mamma.
Jag målar andra världar, och jag vet att du ler från din himmel när du ser hur.

// © Anna (2001)

-------------------------------------------------

*kram*