Upp och ner...

Gårdagens lättsamma och glada humör har bytts ut mot nåt helt annat idag. Vet inte varför, men livet känns inte alls lika uppåt idag. Inte hänt nåt eller så.. men det behöver det väl heller inte göra för att man ska skifta i humör i och för sig.

Det HAR varit mycket och ÄR fortfarande mycket, som händer omkring mig och framförallt som hänger i luften. Så det är väl kanske inte konstigt att jag ibland känner mig trött i själen och villrådig. Jag vet inte om jag ska bo kvar i Östersund, eller om jag ska flytta. Jag vet inte var Roger kommer att få jobb sen, när sommaren är slut är han arbetslös. Jag vet inte var han egentligen vill bo, och jag vet inte var jag själv vill bo heller.. för den delen... just nu är jag full av frågor men har klent med svar.... Det är ovetskapen om framtiden som är jobbig kanske. Jag behöver stabilitet i min tillvaro, detta flackande hit och dit blir alltför tärande för min del. Jag önskar att jag kunde lära mig, eller åtminstonde stå ut med det. Men efter ett år, handen på hjärtat - jag får ingen ordning på något i mitt liv om jag ska fortsätta så här! Jag vill ha ETT hem, inte TVÅ.

Inte ens ett dubbelt pass på gymmet kunde få mig på bättre tankar. Gick skapligt ändå, men det var på ren vilja jag orkade mig genom konditionspasset efter styrekträningen var avklarad. Såg en flicka där som fick mig nästan gråtfärdig också, fy vad är det med oss kvinnor och flickor idag?

Dessa smala ideal... Sett fler och fler sista tiden som verkar lida av anorexia (samtidigt som alltflera verkar lida av fetma, det verkar gå åt ett eller det andra hållet, ska det friska försvinna?). Hon kan förvisso haft någon annan sjukdom som gör att hon var så himla smal, men det var verkligen hemskt att se. Så utmärglad att jag förvånades av att hon faktiskt orkade lyfta en enda vikt. Hon hade ansikte som en docka, verkligen vacker.. men hennes kropp.. herregud. Mina tankar irrade sig faktiskt till en sjuksäng i Umeå 1990, då min mor låg för döden i cancer. Ärligt.

Varje kota i hennes ryggrad såg ut som stora kulor, armarna var som pinnar, skulderbladen stack ut.. För första gången på länge, är jag glad över att se ut som jag gör. Jag är inte smal, långtifrån. Jag har säkert 10 - 12 kg för mycket, jag har mage och rumpa, och för det mesta önskar jag det överflödiga väck. Men... jag ser frisk ut, jag är stark och jag MÅR bra i min kropp! Vi kvinnor ska väl vara glada att vi ser ut som kvinnor, eller hur? Inte sträva efter att se ut som skelett!?! Nej, fram för friska ideal. Sunda, friska kroppar måste väl vara det vi ska sträva efter.  I den bästa av världar...

Man kanske ska vara lite mer tacksam över det man har ändå... när allt kommer omkring...





#1 - - Ewa:

Vet Roger var han vill bo då? Ni kan kanske utgå från det för han är väl "friare" när han blir arbetslös?



Det finns få saker som tär så som ovissheten gör. Jag förstår dig! Kram.

#2 - - Nannis:

Han har mycket som binder honom här oxå.. Men det är ju jobb som styr, är ju så nu..



Ja, nog är det tärande att inte veta..



kram tillbaka!