Nannis bloggar

Jag läste i någon tidning för ett tag sedan att det är så lång tid det kommer att ta oss, om vi fortsätter i den här takten. 200 år. Innan mannen och kvinnan är jämställda. Att vi lika värderade.

Jag låg i badet och funderade, över sakers tillstånd och människors feghet. Inkluderad min egen. Vi vill så gärna passa in, man sticka ut lite lagom. Om det är i någon form av trygghet kan vi tordas lite mer. Om vi är tuffa, speciellt då den yngre generationen, då kan det fungera att sticka ut, lite lagom.

Jag funderade över hetro-norm och jämställdhet. Jag känner ilskan inom mig bubbla upp, alla fega jävla kvinnor som inte gör annat än gnälla över hur orättvist det är, men ändå springer benen av sig för "sina" män och barn (oftast söner) av olika dåliga anledningar för att vara till lags på kvinnors invanda vis. Alla "livmoderfeminister" eller vad ni vill kalla er, som anser att kvinnans arbete och status borde höjas, men att hon - kvinnan - är ämnad att ta hand om barn och mannen han ska dra hem maten. Är det inte en jävligt enkel väg att gå? Den stigen har vi väl trampat länge nog? Visst, kvinnan har livmoder och tuttar och kan amma barnet, men mannen har väl minst lika duktig på att fostra och ta hand om det i övrigt? Vi kan inte få det ena om vi inte lämnar något åt mannen också. Vi måste låta männen komma in på våran arena, lika väl som han ska släppa in oss på sin... Ska han vara med i familjen eller lämnas utanför? Äta kakan och ha kakan kvar?


Jag avskyr att leva i ett samhälle som jublar och klappar händerna om en man tar ut ett par månader av sin pappaledighet och tar hand om barnet, för han är ju så duktig. Men att mamman tar ut 12 månader ses som normalt. Det är ju naturligt. Hon är väl inte duktig för det. Pappan som tar hand om barnen är en hjälte. Mamman är naturlig i sin roll, inget att klappa händerna åt.... Det är som det ska vara bara. Jag avskyr att leva i ett samhälle som ger kvinnor lägre lön än mannen, för samma jobb.

Jag hatar att leva i ett samhälle som våldtar kvinnor, både i och utanför rättsalarna, för att kvinnor har ett lägre värde. Jag avskyr att vara en produkt av en tid där flickor, kvinnor, tjejer är mindre värda för att vi inte är födda med en kuk mellan benen! Jag är så jävla trött på det.. jag vill att det ska gå fortare än 200 år.. och jag vill själv inte vara en del i det jag avskyr...

Men jag är inte bättre själv, jag skäms att erkänna det, men jag bär skuld jag med. För att det är så enkelt att inte utmana könsrollerna, det är så enkelt att följa med strömmen.. det är så invant... Man slipper kämpa, man slipper sticka ut, man slipper stå för vem man är... Men hur bra är det? Hur mår man av det? Trivs jag i att vara kvinnan som lever i en blind värld, utan att ifrågasätta patriarkat eller heteronormer? Svar NEJ. jag har fått feministisk kunskap, jag har tagit av mig de rosa glasögonen och jag har insett att vi är lika värda, på samma villkor. Vi är män och kvinnor, lika värda. Men tyvärr så kommer inte jämställdhet gratis, det är nåt som vi alla måste vara med att skapa.. om och om och om igen. För att det inte ska ta 200 år....

För mig handlar jämlikhet om att vi får vara den vi är, alla människor ska få utveckla sina kunskaper på det sätt som den vill. Alla ska värderas lika, vi ska få ägna oss åt det vi vill utan att någon annan ska ha åsikter om det eller vara styrd dit av urgamla seder eller roller så är så invanda att ingen längre vet varför. Vi ska få vara den vi är, helt enkelt... Varför ska det enkla vara så förbannat svårt?!