Ibland...

... finns det inga ord kvar, fast man hade så mycket att säga.

Ibland är det svårt nog att andas, att låta luften fylla lungorna kan kännas som en bedrift i sig.

Att då våga leva... fullt ut, när man redan gått på alla nitar... tagit allt skit som kommit i ens väg... all sorg, all jävla smärta och all saknad.. Allt hat. All rädsla. Så mycket skuld..  

En gång var jag tuff. En gång var jag stark.

Jag har blivit rädd. Men ingen kan säga att jag inte försökt.

För det har jag.


Det har jag verkligen gjort.

#1 - - Ewa:

DEN känslan känner jag igen! Det är bara du själv som vet när du har försökt tillräckligt. Stor kram.

#2 - - Ihlona:

Ja du syster, jag känner ingen som kämpat så som du gjort i med och motgång! Jag beundrar dej lilla gumman!
Älskar dej!
Syster yster