Kan samsung göra datorer?
Telefonen jag köpte i somras, samsung soul, var ju inte nån höjdare och den fick jag pengarna tillbaka för till slut. Så det är lite vågat att köpa en dator av detta märke va? Men jag har kollat upp och jämfört med andra bärbara i samma prisklass och den verkar stå sig bra. Hade lite flyt också, hade sett ett pris på nätet där den var på rea för 7495 kr. Onoff reade den för 8895, den kostar egentligen 10 000. Så efter lite snack hit och dit, så fick jag den för det längre priset *ålrajt (för att använda Ewas uttryck)* =)
Så nu sitter jag med en 17.3 tums LED-skärm, 4 gig i RAM, grafikkortet har 1 egen Gig, intelprocessor med dubbla kärnor. Bra grejer *me like* Har sålt min gamla bärbara redan, snabba ryck här idag ;)
Var ner på gymmet i förmiddags, det gick över förväntan att träna! Men lite sådär är det i nacken än, inte bra alls. Hade behövt en omgångs behandling med Reboxen, strömpennan som sjukgymnasten använder för att minska svullnaden och inflammationen. Men hon är ledig nu, så det är bara att härda ut... =/ Det var mycket "kändisar" där idag i af, vi är ett gäng som går samma dagar och tider. Det är så roligt att byta några ord, ett leende och tipsa varann om lite diverse. Det gillar jag. Att vara anonym med folk som inte ens hälsar på varann, det är inte mitt gym det inte ;) *trivs*
Snart är det dags att göra bokslut för 2009 också. Det känns på ett vis skönt, för det har sannerligen inte varit ett nådens år för mig. Nej, det har varit tungt och många tårar, mycket oro och sorg.... Förlorat en nära vän, av en anledning jag ännu inte vet och en stor kärlek..... Folksam tog och drog undan mattan för mig, tog tillbaka sina tidigare ord och sparkade mig åt helvete, efter 10 års kamp... Det var nära att en av mina bästa vänner dog, jag tackar alla goda makter för att jag kände på mig att det höll på att hända, så jag gick dit och hann ringa ambulansen innan det var för sent.. Hade jag inte gjort det hade det varit ett riktigt TUFFT år...
Men nu ska det vända, 2010 ska bli ett underbart år. Det har jag bestämt, sagt till änglarna och alla goda väsen. Det är min tur nu! Sen ett tag tillbaka har jag tänkt att det är slut på att stå tillbaka för andras önskningar som skränker in på mina egna, gång på gång. Nu vill jag LEVA gott, fritt och stort. Det ska bli ett sant äventyr, att välja själv och göra nåt jag vill men samtidigt är lite rädd för. Men om det inte är svårt och läskigt, så är det ju heller inte modigt att försöka.. eller hur? :)
Idag fick jag ett brev som gjorde mig glad och varm i hjärtat. Det var moster May som skickat några bilder sen jag var liten, som de hade dubbelt av. En bild på min kusin Kjell och jag när vi bara var några månader, söta små troll vi var! *ler* En bild på mamma när hon var runt 30, hon var så vacker min mor! May hade skrivit i brevet att hon lagt papper runt ett kort, och tejpat igen det för att hon ville att jag skulle vara beredd på att det kortet togs när mamma var sjuk. Denna omtanke, att hon förstod att jag behövde varnas, men ändå ville ha bilden, gjorde mig så varm i själen. Jag är så glad att ha hittat en del av min familj och släkt, det betyder så mycket! Det är en av de bra saker som 2009 gett mig! TACK! :)
Bilden på mamma smärtade i mig, så klart. Hon var så liten, hon led så mycket. Hon fyllde år den dagen bilden togs. Hon fyllde 46 år, och det var hennes sista födeledag. Hon låg i Umeå. Hon fick ett rött nattlinne, mängder av blommor. Av mig fick hon ett silverhalsband. Hon tynade bort, och sista veckan blev hon flyttad till Sollefteå. Jag var så ung, i min enfald trodde jag att det skulle bli bra. Min mamma kunde inte dö, nej, hon skulle bli frisk. Jag glömmer aldrig hur vansinnigt chockad jag blev när jag gick in i rummet och såg henne, för jag hade inte sett henne på några veckor och mycket hade hänt.. det var inget kvar av henne. Det var inte min mor som låg där, det var ett skal. Jag tittade vantroget på min pappa som satt vid hennes sida. Han såg så fruktansvärt ledsen ut, men det fanns inget att göra för att lindra min smärta. Det gick inte lägre att skydda sin yngsta dotter mot sanningen, mamma skulle dö. Han lät mig veta det i det ögonblicket, helt utan ord. En egenskap jag och min far hade, det behövdes inte alltid uttalas i ord.
Jag sprang ut ur rummet, flydde för att finna liv, syre, nåt som kunde få mig att hitta verkligheten igen. Utanför dörren sjönk jag ner på golvet, sittande mot väggen - chockad och fråntagen min ungdom i ett slag. Kanske låter dramatiskt, men det var just det det var. Dittills hade jag levat i tron att allt skulle ordna sig, för mamma var så stark och ville verkligen leva. Men det finns en gräns, hur väl man än kämpar. En vecka senare vaknade hon plötsligt upp ur morfinruset, märkligt klar och bad min pappa ta fram hennes finkläder - för nu kom morfar för att hämta henne... Och det gjorde han nog. Det tror jag. På samma sätt som mamma hämtade pappa, när han gick över på andra sidan.
Det blev många minnen, som rann ut här. Men så är det, man vet aldrig var en text slutar när den väl har börjat.
Jag är tacksam för att min mor hann lära mig en massa om livet, under mina 16 år tillsammans med henne. Hon lärde mig rätt och fel, ödmjukhet och att inte ta saker för givna. Att det viktiga är inte hur mycket pengar man har, utan att man är glad och nöjd med det man har. Att man kommer alltid vara fattig om man inte är snäll och tacksam, visar kärlek. Så, hellre 16 år med just min mamma - än ett helt liv med någon som inte var hon :)
Nu ska jag kika på ett avsnitt av weeds innan jag släcker mina gröna :)
Sov gott, vänner! *kramar*
Som vanligt så kloka och vackra ord Nannis!!!! Tack för dessa fina rader att läsa så här med eftertänksamhet... Önskar dig ett underbart 2010 - å naturligtvis ett ******* !!!
KRAMAR!!