Nannis bloggar

En vemodig känsla..

... kom över mig igår då jag gick med Björn i badhusparken för att dricka en kopp kaffe i gott sällskap. Jag hade nyss kört dubbla pass på gymmet, så jag var lagom slut och skön i kroppen som man bara kan bli av att ta ut sig och låta den göra sitt - det vill säga arbeta sig trött och få endorfinerna att sätta fart..

Solen sken, det var folk lite här och där. På filtar längst med storsjöns strand, i fiket, på bänkarna som löper efter stenkanten mot frösöbron. Hundar som badade, människor som solade, en frisör klippte håret på folk i ett partytält, andra spelade minigolf. Det är en levande park, och jag älskar mitt Östersund. När vi tar våra muggar och går efter stenkanten för att hitta en lämplig plats i skuggan går vi förbi två tjejer i 15-16 års åldern som sitter på en bänk. Dom spelar Michael Jackson på ganska hög volym, och jag kan inte låta bli.. att känna en vemodig känsla komma över mig. Även om jag inte var ett stort fans, så självklart uppskattade jag många av hans hit. Men framför allt att han betytt mycket för de svarta i USA och världen över, även om han var märklig på sitt vis. Det är inte bara en sak han bidragit med.

Vi hittade en plats i skuggan, och med utsikt över sjön och frösöbron kunde jag luta mig tillbaka och njuta av kaffet och samtala om livets små och stora funderingar. Så skönt med goda vänner :) 

På tal om goda vänner.. Är en vän som jag av oklar anledning förlorat kontakten med. Det händer ofta att jag vill ta telefonen och ringa henne och berätta nåt roligt, som jag vet skulle få henne att tokskratta sådär som bara hon kan, vilket gör att man vill locka fram det igen och igen - tills vi båda har kiknat av skratt. Det är också en känsla av vemod, att lägga ner telefonen igen. För ingen annan har samma knäppa humor och vet att uppskatta det som hon.

Nu blir det skolan o plugg. 

Ha det gott!!