Min svarta fara :)

Här är nya forrden! Nytvättad så den är fortfarande lite blöt på bilderna, men skåda dess skönhet! :D










Weeeeiiiiiiii!!!!!!!!!!!!!!
3 kommentarer

Lyllo mig!

Lördagen var en spännande dag, och lång!

Klockan 13 såg jag en annons på blocket, en bil som det utan tvekan stod NANNIS skriven över hela bilen. Ringde och pratade med killen, som lagt ut den kl 11. Han bodde i Sollefteå och det känns lite långt att åka så långt bara för att titta och kanske åka hem igen, så jag skickade dit Roger som tog ut pärlan på en tur och nagelfor den och skickade bilder i mängder till mig. Ingen tvekan så jag ringde igen och sa att jag tar den. Är du säker sa han, för det är kö här nu - vad ska jag säga till dom andra? ATT DEN ÄR MIN! *ler*

H och Mi's kom och plockade upp mig runt  20, jag tog ut kontanter sen drog vi. Snöstorm och bedrövelse, vi var inte framme förrän efter tio. Köpet var snabbt avklarat, den var liksom bara MIN. Den har väntat på mig hela sitt liv. Sen 1997 har den bara saknat sin matte! Vi är som hand i handsken jag och min nya FORD!!!!!!!!!!!! :D

Har ingen bild på datorn, så ni får hålla er tills i morgon då jag tvättat upp honom... Det är ännu en escort, men detta är en riktig kombi och dessutom en Ghia. Så jag har numera abs, airbag, C-lås, elhissar och el-speglar, AC och en fungerande koppling ;) Jag vill inte snacka skit om gamla lill-fåården, men hon hade en rad brister som gjorde att hon var mer vild än tam att köra. Den varvade upp sig själv, kopplingen var kass och väghållningen var lika med noll. Det finns inga likheter med nya svarta faran... Den är som ett strykjärn efter vägen, stadig och rejäl. Det är elstolar, så dom går att ställa in på alla möjliga vis, skönt för mig med min nacke... Dessutom är det servicebok på den, och det är mycket värt. Är bara 2000 mil sen dom bytte kamrem, så det är bara att tuta och köra! Jag var helt salig när jag kom hem idag, för jag är så nöjd och glad över min nya bil! :)

Den som var uppmärksam märkte att jag blev kvar i Solle efter bilköpet... ;)

Ha det gott!!

Puss o kram!
8 kommentarer

Dagens fundering nummer två

Fick mig ännu en funderare idag, på väg i från gymmet. Bussåkare som man är numera så ser man och hör en del på bussen. I dag tog jag en linje som går via odensala, den tar lite längre tid än den jag vanligtvis tar... Jag satte mig långt bak, och efter mig kom en missbrukare och satte sig - i 40 års åldern. Han stank så jag höll verkligen på att kräkas, det var både infammation i munnen-lukt, inpyrd rök och fylla. Jag hörde bara delar av meningarna han sa till sin kompis intill, för jag hade Ipoden i, men när jag såg att en invandrarkille två säten fram började oroligt röra på sig slog jag av musiken.

Då satt idioten bakom och sa saker som "slå in bakhuvudet med ett slagträ" och invandrar-killen klev av vid nästa hållplats. Då sitter han bakom och säger "hoppas han ramlar med skallen i snödrivan... jag hatar såna där.. och fan vad förbannad jag blir när jag ser såna där.."  Jag kände en avsky och var så satans nära att vända mig om och säga åt honom "att ta tag i ditt eget bedrövliga jävla liv, istället för att ge sig på folk som inte gjort dig ett skit! Med ett tillägg om att du kan ju börja med att borsta tänderna!!!"


Istället tog jag min väska och gick längst fram i bussen och satte på musiken igen. Jag var skitförbannad, utan att överdriva. Var det rätt att vara tyst? Har jag kunnat råka illa ut om jag sagt nåt, eller borde jag tagit strid för "min" sak även om det inte skulle lett till något i förlängningen? Eller varför skulle det inte gjort det? För jag TROR att även den fullaste människa någonstans har en viss insikt om vad han eller hon säger, där och då. Denna var inte så full heller. Men skulle det varit lönlöst?

Det här rörde upp en massa saker i mitt huvud. Dels för att jag har släktingar och vänner som varit i missbruk, och för att jag läser en utbildning som kan mynna ut i att arbeta med missbrukare. Jag måste veta var jag har mig själv, och hur jag ska hantera saker som kommer i min väg. Jag vill inte vara en sån som fegar ur, av rädsla. Jag vill heller inte vara någon som tar strid i onödan.

Den stora frågan; Vill jag verkligen arbeta med människor som jag bitvis känner förakt för? För han lär inte vara den första som har såna åsikter, och hur hade jag tänkt hantera det...? En bra rehabvetare ska inte känna lust att säga såna saker, eller? Eller är det tvärtom, att en BRA rehabvetare kan känna så, men hittar mer konstruktiva sätt att hantera situationen..
2 kommentarer