Nannis bloggar

Dagens fundering nummer två

Fick mig ännu en funderare idag, på väg i från gymmet. Bussåkare som man är numera så ser man och hör en del på bussen. I dag tog jag en linje som går via odensala, den tar lite längre tid än den jag vanligtvis tar... Jag satte mig långt bak, och efter mig kom en missbrukare och satte sig - i 40 års åldern. Han stank så jag höll verkligen på att kräkas, det var både infammation i munnen-lukt, inpyrd rök och fylla. Jag hörde bara delar av meningarna han sa till sin kompis intill, för jag hade Ipoden i, men när jag såg att en invandrarkille två säten fram började oroligt röra på sig slog jag av musiken.

Då satt idioten bakom och sa saker som "slå in bakhuvudet med ett slagträ" och invandrar-killen klev av vid nästa hållplats. Då sitter han bakom och säger "hoppas han ramlar med skallen i snödrivan... jag hatar såna där.. och fan vad förbannad jag blir när jag ser såna där.."  Jag kände en avsky och var så satans nära att vända mig om och säga åt honom "att ta tag i ditt eget bedrövliga jävla liv, istället för att ge sig på folk som inte gjort dig ett skit! Med ett tillägg om att du kan ju börja med att borsta tänderna!!!"


Istället tog jag min väska och gick längst fram i bussen och satte på musiken igen. Jag var skitförbannad, utan att överdriva. Var det rätt att vara tyst? Har jag kunnat råka illa ut om jag sagt nåt, eller borde jag tagit strid för "min" sak även om det inte skulle lett till något i förlängningen? Eller varför skulle det inte gjort det? För jag TROR att även den fullaste människa någonstans har en viss insikt om vad han eller hon säger, där och då. Denna var inte så full heller. Men skulle det varit lönlöst?

Det här rörde upp en massa saker i mitt huvud. Dels för att jag har släktingar och vänner som varit i missbruk, och för att jag läser en utbildning som kan mynna ut i att arbeta med missbrukare. Jag måste veta var jag har mig själv, och hur jag ska hantera saker som kommer i min väg. Jag vill inte vara en sån som fegar ur, av rädsla. Jag vill heller inte vara någon som tar strid i onödan.

Den stora frågan; Vill jag verkligen arbeta med människor som jag bitvis känner förakt för? För han lär inte vara den första som har såna åsikter, och hur hade jag tänkt hantera det...? En bra rehabvetare ska inte känna lust att säga såna saker, eller? Eller är det tvärtom, att en BRA rehabvetare kan känna så, men hittar mer konstruktiva sätt att hantera situationen..