N U med volymkontroll!

Så där ja, nu fick jag till det ;)





Volym-master gjorde sitt jobb till slut ;)

Efter dagens dubbla pass på Metropolen så blev det en god tonfiskröra med vitkål - så gott! Ser det inte delikat ut så säg? ;)









Tindra har kvällat sig, men för oss andra blir det en film först =)

Sov gott!

*kram*


2 kommentarer

Kväll igen!

Dagarna bara rinner iväg, fattar knappt att jag har vaknat - eller har jag inte gjort det? *trött*

Värken suger energi. Finns inget så tröttsamt som att ha ständig värk.. En sak är säker; Man vänjer sig aldrig. Men däremot får man försöka acceptera att den finns där, istället för att slåss och bli arg.. i början, då 1999 och ett par år framåt, när jag nyss börjat få värk efter olyckan gjorde jag tvärtom. Jag slogs som fan mot värken, som att jag skulle trotsa kroppen och göra som jag ville ändå. Idag kan jag skratta åt mig själv, för det var verkligen barnsligt det jag sysslade med.. så meningslöst att ge sin egen kropp ett helvete!?

Exempelvis; För att BEVISA att jag bestämde och KUNDE ÄNDÅ drog jag igång med att renovera lägeheten jag bodde i då. Måla, slipa tapeter, slipa och måla en miljon skåpluckor etc... Som extra straff för kroppjäveln så tog jag ytterst lite raster och vilade nästan inget. Klok tjej. Tjurig som synden. Dubbelt straffad; Nätterna blev rena helvetet när jag tvingades att lägga mig till slut och då kom smärtan så kraftigt när jag försökte slappna av, att jag inte kunde låta bli att gråta. Men varför? Ja. inte alla hästar i stallet, eller ren och skär dumhet. Jag har aldrig haft smärta tidigare, mer än enstaka tillfällen så som alla har.. om man slår sig, skär sig, tandvärk och sånt.. Men inte LÅNGVARIG smärta, sån man inte kan laga.

2001 när jag jobbade på frösön låtsades jag att jag inte ens hade någon skada. Jag ville inte vara "hon som har fel i nacken" och kom undan de tyngsta göromålen på jobbet inom hemtjänsten. Så jag slet på, bet ihop. Tryckte i mig värktabletter på löpande. När jag körde hem orkande jag knappt sitta rak i bilsätet, jag hade alltid blixtrande huvudvärk och blev tvungen att blunda med ett öga för att ens se vägen. Raka vägen hem, i med mer dexofen eller tradolan, sen stup i säng... så höll det på tills läkarna vägrade skriva ut mer starka tabletter för att jag skulle kunna jobba med ett jobb som var fullstädigt olämpligt för någon med en nackskada. Men jag älskade mitt jobb, både mina brukare och arbetskamrater...

Jag tror att det var 2002-2003 jag kom in på smärtrehabilitering. Det var väl först då jag ställdes inför kalla fakta; Lär dig hantera din smärta, för du kommer inte undan den. Slut fred med din kropp.

Jag hade inte alls lust med det. Minns att jag sprang ut i skogen med mobilen och tjutande ringde Eva :D Ja.. men men, jag lärde mig till sist. Idag är jag och kroppen vänner. Att acceptera är inte detsamma som att "gilla". Uttrycket gilla läget retar mig, för varför ska man måsta gilla läget bara för att man är tvingad att acceptera nåt?  Hur som helst, att sluta fred med sin kropp är en lättnad. Både hur den ser ut, och hur den funkar. Jag älskar min kropp, fast den inte är perfekt. Varken utseendemässigt eller funktionsmässigt. Men den är min, och de allra flesta dagar så gör den som jag vill. Det är vad som räknas. Att jag oftast känner mig stark och litar på min kropp, för vi känner varann rätt väl nu efter alla år.. ;)

Trots värk och trötthet så tog jag mig iväg och körde ett benpass på reacting. Svettigt, och motigt. Sen blev det lite mentorskap på skolan under eftermiddagen. Sen helg!

Nu sängen. Skönt! :)

1 kommentar

Då var det kvällen!

Vilken dag.

Mest ringt och försökt ordna, ordna sånt jag sagt att jag inte orkar ordna nåt mer. Men om jag inte ordnar så tar det mer energi (tankar på) än om jag gör det. I af gör ett sista försök att verkligen ORDNA. Slå näven i bordet både åt kommun och landsting - samordna er för f*n och gör nåt! Jag är ju ändå... rehabvetare och är det nåt de har BANKAT in i skallen på oss under åren på universitetet är det; SAMORDNING. INDIVIDEN I CENTRUM, RESURSMOBILISERING.

Idag fick jag nog. Ist för att slita med det själv så lämnar jag över ansvaret. Jag ställer krav, nu får "samhället" ta över och visa vad dessa ord har för vikt i realiteten. För vården finns, men frågan är hur man når dit för att ta del av den. Den som verkligen behöver den verkar inte få den...

Frågan jag kan ställa mig nu är; Hur går det för de som INTE har ett kontaktnät som stöttar och försöker finna vägar till hjälp? De som inte fångas upp utan faller. De som inte kan skrika högt... eller har nån som gör det för dem. Ja, nog om detta.

Kollat genom fårrden ikväll, inför besiktning nästa vecka. Det verkar inte var nåt "slarvfel" i af, lampor etc funkar. Får hålla en tumme att den tar sig igenom utan ombesiktning på nåt. Man vet ju aldrig..

Nu är det dags för sängen. Ska bli grymt skönt! Har haft grymt med värk i ett par dagar nu, värst så långt i vinter... vädret som ställer till det. Blåst och snö.. fy.

Sov gott, vänner! :)

1 kommentar