Kväll igen!
Värken suger energi. Finns inget så tröttsamt som att ha ständig värk.. En sak är säker; Man vänjer sig aldrig. Men däremot får man försöka acceptera att den finns där, istället för att slåss och bli arg.. i början, då 1999 och ett par år framåt, när jag nyss börjat få värk efter olyckan gjorde jag tvärtom. Jag slogs som fan mot värken, som att jag skulle trotsa kroppen och göra som jag ville ändå. Idag kan jag skratta åt mig själv, för det var verkligen barnsligt det jag sysslade med.. så meningslöst att ge sin egen kropp ett helvete!?
Exempelvis; För att BEVISA att jag bestämde och KUNDE ÄNDÅ drog jag igång med att renovera lägeheten jag bodde i då. Måla, slipa tapeter, slipa och måla en miljon skåpluckor etc... Som extra straff för kroppjäveln så tog jag ytterst lite raster och vilade nästan inget. Klok tjej. Tjurig som synden. Dubbelt straffad; Nätterna blev rena helvetet när jag tvingades att lägga mig till slut och då kom smärtan så kraftigt när jag försökte slappna av, att jag inte kunde låta bli att gråta. Men varför? Ja. inte alla hästar i stallet, eller ren och skär dumhet. Jag har aldrig haft smärta tidigare, mer än enstaka tillfällen så som alla har.. om man slår sig, skär sig, tandvärk och sånt.. Men inte LÅNGVARIG smärta, sån man inte kan laga.
2001 när jag jobbade på frösön låtsades jag att jag inte ens hade någon skada. Jag ville inte vara "hon som har fel i nacken" och kom undan de tyngsta göromålen på jobbet inom hemtjänsten. Så jag slet på, bet ihop. Tryckte i mig värktabletter på löpande. När jag körde hem orkande jag knappt sitta rak i bilsätet, jag hade alltid blixtrande huvudvärk och blev tvungen att blunda med ett öga för att ens se vägen. Raka vägen hem, i med mer dexofen eller tradolan, sen stup i säng... så höll det på tills läkarna vägrade skriva ut mer starka tabletter för att jag skulle kunna jobba med ett jobb som var fullstädigt olämpligt för någon med en nackskada. Men jag älskade mitt jobb, både mina brukare och arbetskamrater...
Jag tror att det var 2002-2003 jag kom in på smärtrehabilitering. Det var väl först då jag ställdes inför kalla fakta; Lär dig hantera din smärta, för du kommer inte undan den. Slut fred med din kropp.
Jag hade inte alls lust med det. Minns att jag sprang ut i skogen med mobilen och tjutande ringde Eva :D Ja.. men men, jag lärde mig till sist. Idag är jag och kroppen vänner. Att acceptera är inte detsamma som att "gilla". Uttrycket gilla läget retar mig, för varför ska man måsta gilla läget bara för att man är tvingad att acceptera nåt? Hur som helst, att sluta fred med sin kropp är en lättnad. Både hur den ser ut, och hur den funkar. Jag älskar min kropp, fast den inte är perfekt. Varken utseendemässigt eller funktionsmässigt. Men den är min, och de allra flesta dagar så gör den som jag vill. Det är vad som räknas. Att jag oftast känner mig stark och litar på min kropp, för vi känner varann rätt väl nu efter alla år.. ;)
Trots värk och trötthet så tog jag mig iväg och körde ett benpass på reacting. Svettigt, och motigt. Sen blev det lite mentorskap på skolan under eftermiddagen. Sen helg!
Nu sängen. Skönt! :)
Om du hade varit med i en amerikansk film de åren du slogs mot värken, så hade du förmodligen skildrats som den tappert lidande kvinnan. Idioti!! Det är naturligtvis inte bra att du har ständig värk, men det är bra att du har slutat att slåss mot den. Kramar från mig och grisarna.