Det händer att...

... tankarna tar nya banor och plötsligt har världen förändrats.

Ena dagen är det så, för att din tanke är så.
Dagen efter är det si, för då har din tanke förvandlat din värld.  
Vill du blunda och backa när det känns främmande, när dina ögon ser den nya världen?
Vågar du titta, gå framåt - även om det är skrämmande?

Jag kan inte skryta med att alltid vara den som tar steget framåt direkt, det händer att någon måste ge mig en rejäl knuff i ryggen innan jag snubblar framåt - ibland klumpigt vacklande innan balansen finner mig. Många gånger har jag ställts inför insikter som jag önskar att jag aldrig fått. Jag har önskat kunna sätta på skygglapparna igen, slippa se, slippa veta. Slippa insikten, hade jag bett om den?

Ofta förbannar jag min dubbelnatur; Å den ena sidan är jag rädd och lite feg, men å andra sidan kan jag aldrig falla in i ledet om det kräver nån form av orättvisa. Då kan jag vara den modigaste, den som slåss till sista blodsdroppen. Det är en komplicerad ekvation. Att vara rädd, men att måsta.. ändå... Att inte ha något val.

Men handen på hjärtat. Vill jag vara en människa utan kunskap om livets goda och livets svåra? Vill jag famla i ovetskap, vill jag vara utan allt det jag genom all erfarenhet och smärta har skaffat mig? För att kommit undan, lite enklare, lite mindre smärtsamt? Vill jag...?

Det är så bitterljuvt ibland, att se tillbaka och blicka framåt.
Det som var igår är borta, den som var jag då finns inte lägre.

Jag är inte rädd.
Jag vet vem jag är.....


:)




#1 - - Budda (Tina):

Intressanta tankegångar...:)



Hur är det?



Tankar från söderöver.

#2 - - Nannis:

Det är bra :)



Även om man kanske kan tolka det som det motsatta, men då är tankarna på väg åt fel håll. För det är bra.



kram!

#3 - - Budda (Tina):

Sv: nej, det visste jag inte, men TACK!! :)



Ha en fin torsdag. SJälv skall jag med tutten till sjukhuset. :(



Kram,Tina