När man pressar...
När jag vill vara i fred och fundera över en sak, innan jag kommit fram till vad jag egentligen tycker och tänker, kan det knuffa mig över kanten.. Just för att jag blir pressad till att ge någon form av besked, eller beslut. Att då inte ge mig den respekten att ge mig tid, speciellt när jag befinner mig i en svacka som heter duga pga denna sataniska smärta som gör att jag inte kan ens SKRIVA av mig riktigt. Vad blir det då?
KAOS.
Jag har inte haft för avsikt att "säga upp" någon vänskap, jag ville ha tid att tänka över saker och ting. Jag var inte otrevlig på något vis. "Jag behöver tid för mig själv. Ta hand om dig" Hur kan det missuppfattas? Det var inte meningen att bli uppfattad som att någon aldrig ställt upp på mig.. Så jag är ledsen att det blev så här. Hade önskat att bli respekterad å fått tid.. som jag bad om..
JAG orkar inte heller mer nu. Jag kan inte skriva obehindrat längre, det är smärtsamt att skriva dessa rader med händer som inte funkar. Jag kan inte träna längre, som är en stor passion i mitt liv - om någon missat det? Jag kan kanske inte uppfylla min dröm i sommar, med händer som inte funkar. Jag kan inte skriva min uppsats obehindrat, med händer som inte funkar. Mitt utrymme att klara mig själv utan hjälp är mer inskränkt nu än det var redan innan pga nackhelvetet.
NEJ, jag menar inte att jag är ett offer.
Men jag är en människa i en kris, är det så SVÅRT att förstå att jag behöver tid och utrymme att må lite dåligt även psykiskt? Jag VET inte hur min prognos ser ut, jag vet inte om dessa saker som betyder mest för mig av allt - kommer att bli nåt jag kan fortsätta med eller om det är saker jag måste ge upp. Är det UNDERLIGT att jag behöver stöd, tid, förståelse och även rätt mycket praktisk förstås....
Jag förstår inte vad som är så svårt att förstå.. egentligen.
Nej. Det gör jag inte.
Nej det är inte svårt att känna med.
Kan jag göra något för dig?
Lättar inte värken?