Anna och kärleken
På dagen skickade han ett sms till mig "Tack för de bästa sex månaderna i mitt liv - du är det bästa som hänt mig"
Vilken nåd det är att få sån kärlek. Att han uppskattar mig precis för den jag är, och jag har kanske aldrig känt mig så älskad i hela mitt liv.. Kanske har jag aldrig heller varit mottaglig för att verkligen ta emot kärleken heller. Har jag en värkdag (det är många såna nu när jag är helt medicinlös) är jag inte alltid världens enklaste dock att leva med. Jag kan gråta en skvätt mot hans trygga axel - sen känns det bättre. Han får mig att må bra, att skratta även när kroppen fan i mig värker sönder. När jag bitit ihop så att mina käkar ömmar. Han berättar att det kommer att bli bättre - läkarna kommer snart hitta nåt som funkar.
Och jag vet att han har rätt - för han har aldrig någonsin ljugit för mig.
Förut har jag kanske varit älskad TROTS att jag är den jag är.
Nu är jag älskad FÖR den jag är.
För mig är det skillnad som natt och dag.
Jag älskar honom för den han är - för att han är den starkaste man jag träffat.
För att han inte backar när stormarna yr.. Då tar han ett steg framåt - och ger mig allt det jag vill ha. Stöttning.
För.. om jag någon gång säger "hur ska jag klara detta...?" svarar han "Du är inte ensam, det är VI som ska klara det"
Det är kärlek det :)