Att skaffa barn närmare 40

Det finns många åsikter om när man ska skaffa barn, och när man inte ska göra det.


Jag har inte "råkat ut för" så många tyckare - men jag har fått ett par kommentarer som vill få sagt att det är lite väl sent att vara 38 (snart 39) och skaffa barn. Har även en väninna som är ett par år äldre än mig som ska ha barn, och hon har tyvärr fått höra diverse underliga kommentarer. För när man är 40 ska man bli bekväm, och är helt enkelt FÖR gammal för småbarn. För tänk, när barnet är 20 är jag närmare 60! MEN GUD! Då är man ju nästan i graven?! Nä, precis - det är man INTE. Man har inte ens gått i pension.

Vill påminna om det där med livet... att saker inte blir som man tänkt sig. Saker blir inte som man planerar. Mina föräldrar var rätt unga när de skaffade barn, mamma var 18 när hon fick sitt första barn. Hon har nästan 30 när hon fick mig. Hon dog när jag var 16 år. Hon var nyss fyllda 46 när hon dog. Man KAN dö, när som helst.


Så. Hur mycket kan man planera för?

Om vi vill skaffa barn nu, när vi är runt 40 - vilka har rätten att tycka något om det? När är rätt ålder? När är rätt tid? Ska man skaffa barn om man inte har jobb och kan försörja sitt barn själv? Är det mer eller mindre fel än att vara 17 år eller 43? Borde människor med sjukdomar, psykiska eller fysiska, skaffa barn?


Sen finns det andra som tycker hemskt många saker om att jag väljer att skaffa barn när jag har både en reumatisk sjukdom och en nackskada. Att jag med min värk inte kommer att klara graviditeten, och att jag kommer få det tufft när barnet kommer... och så vidare.


En sak kan dessa tyckare ta och lägga på minnet; Jag är inte rädd för "tufft"


JAG tycker att det finns för många som lägger sig i andra människors beslut. Jag tycker att dessa människor ska ta och se över sina egna liv också, eller kanske istället, för att bara tycka och tänka om ANDRA människors liv.

Jag må vara snart 39, men jag lever ett ganska så hälsosamt liv - vilket gör att jag (bortsett från min skada och min sjukdom - som man kan drabbas av oavsett ålder) är i "skapligt skick" trots allt. Jag röker inte, snusar inte, dricker inte alkohol  - sen många år. Försöker äta hälsosamt, även om jag inte är "smal" så är jag inte ohälsosamt fet heller, jag har tränat regelbundet, 2-4 ggr/veckan senaste 10 åren (plus dagliga promenader). Jag gör med andra ord så gott jag kan för att må så bra som det går, och samtidigt förhindra att dra på mig onödiga sjukdomar.

Vad har jag och min sambo att erbjuda vårat barn? Vi har trygghet, mängder med livserfarnehet, bra bostad och vi har arbete. Vi har tålamod stora som hav, kärlek i överflöd och vi kommer att göra allt för att ge barnet precis allt h*n kommer att behöva för att bli en lycklig och stark individ. Min man är frisk som en nötkärna, inte en enda dag har han varit sjukskriven i hela sitt liv - och han är inte rädd att ta i och slita. Vilket han säkert kommer att få göra när jag har mina värkperioder. Det är han beredd på. Tillsammans är vi starka!



Vi har tänk igenom detta, noga. För.. vi är trots allt närmare 40.. *s*


Livet kommer inte med några garantier, för nån av oss. Men vi kan göra så gott vi kan med det vi har, så länge vi är här - eller hur? Därtill måste vi försöka lita på att både vi och andra är kapabla att fatta våra egna beslut, i våra egna liv :-)

Det var vad jag hade att säga om den saken ;)






Bilden tagen i nu i vecka 15 - nu syns det väl! Och jag har redan gått upp 6 kilo! :D

Sov gott!
KRAM från mig!





2 kommentarer

När jag fick veta...

... att jag är gravid spelade jag två låtar om och om igen, stortjöt och spelade dom igen *s*


Den ena är Sarah Dawn Finer, kärleksvisan - som jag älskar så himla mycket! Den andra är with arms wide open med Creed - för den skrev Scott Stapp när han skulle bli pappa för första gången. Jag är ingen Creed-fan annars, men den här låten... texten... man kan inte annat än tjuta när man hör den!


"With Arms Wide Open"

Well I just heard the news today
It seems my life is going to change
I close my eyes, begin to pray
Then tears of joy stream down my face

With arms wide open
Under the sunlight
Welcome to this place
I'll show you everything
With arms wide open
With arms wide open

Well I don't know if I'm ready
To be the man I have to be
I'll take a breath, I'll take her by my side
We stand in awe, we've created life

With arms wide open
Under the sunlight
Welcome to this place
I'll show you everything
With arms wide open
Now everything has changed
I'll show you love
I'll show you everything

With arms wide open
With arms wide open
I'll show you everything ...oh yeah
With arms wide open..wide open

[Guitar Break]

If I had just one wish
Only one demand
I hope he's not like me
I hope he understands
That he can take this life
And hold it by the hand
And he can greet the world
With arms wide open...

With arms wide open
Under the sunlight
Welcome to this place
I'll show you everything
With arms wide open
Now everything has changed
I'll show you love
I'll show you everything
With arms wide open
With arms wide open

I'll show you everything..oh yeah
With arms wide open....wide open

2 kommentarer

Att se sitt barn för första gången

I morse fick vi för första gången se vårt barn.

Eller egentligen såg jag den när bara var sju veckor, då kunde man bara se hjärtat som slog.

Nu var det en riktig liten människa där inne, liten (snart 14 veckor, och bara 7 cm) - men ändå - en liten människa. En människa som är skapad av vår kärlek. Vi grät bägge två av lycka när vi såg den lilla krabaten på skärmen, helt magiskt ögonblick.

Jag kan inte sluta gråta, lyckligare tårar har aldrig trillat utför min kind. Aldrig. Efter det som hände i julas, så har vi varit oroliga, en lite jobbig tid att komma över vecka tolv och känna att det går att andas ut lite. Nu kommer lättnaden! Vi har fått gjort tester för att se att allt är bra, för att vi ville vara förberedda om nåt INTE skulle vara det. Inte för att välja bort. Allt är bra, faktiskt superbra värden!

Nu är det värt allt, allt kämpade det har varit med värken för att jag valde att sluta helt med alla mediciner när vi planerade graviditeten, vilket jag kan säga inte var det lättaste. Läkarna proppsade på att jag skulle börja med nya mediciner, men jag vägrade. Nu känner jag att jag tog rätt beslut, man vill verkligen inte utsätta bebisen för några onödiga risker.

Så om allt går som det ska, vilket jag är övertygad om att det ska göra, så blir vi föräldrar lagom till jul!

Alltså, jag ger upp! Jag försöker sätta ord på känslor som inte låter sig fångas med ord. Det finns inga bokstäver för detta! *skrattar*

Jag är så förbannat lycklig!


*kramar hela världen* :)


5 kommentarer