Att skaffa barn närmare 40
Jag har inte "råkat ut för" så många tyckare - men jag har fått ett par kommentarer som vill få sagt att det är lite väl sent att vara 38 (snart 39) och skaffa barn. Har även en väninna som är ett par år äldre än mig som ska ha barn, och hon har tyvärr fått höra diverse underliga kommentarer. För när man är 40 ska man bli bekväm, och är helt enkelt FÖR gammal för småbarn. För tänk, när barnet är 20 är jag närmare 60! MEN GUD! Då är man ju nästan i graven?! Nä, precis - det är man INTE. Man har inte ens gått i pension.
Vill påminna om det där med livet... att saker inte blir som man tänkt sig. Saker blir inte som man planerar. Mina föräldrar var rätt unga när de skaffade barn, mamma var 18 när hon fick sitt första barn. Hon har nästan 30 när hon fick mig. Hon dog när jag var 16 år. Hon var nyss fyllda 46 när hon dog. Man KAN dö, när som helst.
Så. Hur mycket kan man planera för?
Om vi vill skaffa barn nu, när vi är runt 40 - vilka har rätten att tycka något om det? När är rätt ålder? När är rätt tid? Ska man skaffa barn om man inte har jobb och kan försörja sitt barn själv? Är det mer eller mindre fel än att vara 17 år eller 43? Borde människor med sjukdomar, psykiska eller fysiska, skaffa barn?
Sen finns det andra som tycker hemskt många saker om att jag väljer att skaffa barn när jag har både en reumatisk sjukdom och en nackskada. Att jag med min värk inte kommer att klara graviditeten, och att jag kommer få det tufft när barnet kommer... och så vidare.
En sak kan dessa tyckare ta och lägga på minnet; Jag är inte rädd för "tufft"
JAG tycker att det finns för många som lägger sig i andra människors beslut. Jag tycker att dessa människor ska ta och se över sina egna liv också, eller kanske istället, för att bara tycka och tänka om ANDRA människors liv.
Jag må vara snart 39, men jag lever ett ganska så hälsosamt liv - vilket gör att jag (bortsett från min skada och min sjukdom - som man kan drabbas av oavsett ålder) är i "skapligt skick" trots allt. Jag röker inte, snusar inte, dricker inte alkohol - sen många år. Försöker äta hälsosamt, även om jag inte är "smal" så är jag inte ohälsosamt fet heller, jag har tränat regelbundet, 2-4 ggr/veckan senaste 10 åren (plus dagliga promenader). Jag gör med andra ord så gott jag kan för att må så bra som det går, och samtidigt förhindra att dra på mig onödiga sjukdomar.
Vad har jag och min sambo att erbjuda vårat barn? Vi har trygghet, mängder med livserfarnehet, bra bostad och vi har arbete. Vi har tålamod stora som hav, kärlek i överflöd och vi kommer att göra allt för att ge barnet precis allt h*n kommer att behöva för att bli en lycklig och stark individ. Min man är frisk som en nötkärna, inte en enda dag har han varit sjukskriven i hela sitt liv - och han är inte rädd att ta i och slita. Vilket han säkert kommer att få göra när jag har mina värkperioder. Det är han beredd på. Tillsammans är vi starka!
Vi har tänk igenom detta, noga. För.. vi är trots allt närmare 40.. *s*
Livet kommer inte med några garantier, för nån av oss. Men vi kan göra så gott vi kan med det vi har, så länge vi är här - eller hur? Därtill måste vi försöka lita på att både vi och andra är kapabla att fatta våra egna beslut, i våra egna liv :-)
Det var vad jag hade att säga om den saken ;)
Bilden tagen i nu i vecka 15 - nu syns det väl! Och jag har redan gått upp 6 kilo! :D
Sov gott!
KRAM från mig!