Nannis bloggar

Att se sitt barn för första gången

I morse fick vi för första gången se vårt barn.

Eller egentligen såg jag den när bara var sju veckor, då kunde man bara se hjärtat som slog.

Nu var det en riktig liten människa där inne, liten (snart 14 veckor, och bara 7 cm) - men ändå - en liten människa. En människa som är skapad av vår kärlek. Vi grät bägge två av lycka när vi såg den lilla krabaten på skärmen, helt magiskt ögonblick.

Jag kan inte sluta gråta, lyckligare tårar har aldrig trillat utför min kind. Aldrig. Efter det som hände i julas, så har vi varit oroliga, en lite jobbig tid att komma över vecka tolv och känna att det går att andas ut lite. Nu kommer lättnaden! Vi har fått gjort tester för att se att allt är bra, för att vi ville vara förberedda om nåt INTE skulle vara det. Inte för att välja bort. Allt är bra, faktiskt superbra värden!

Nu är det värt allt, allt kämpade det har varit med värken för att jag valde att sluta helt med alla mediciner när vi planerade graviditeten, vilket jag kan säga inte var det lättaste. Läkarna proppsade på att jag skulle börja med nya mediciner, men jag vägrade. Nu känner jag att jag tog rätt beslut, man vill verkligen inte utsätta bebisen för några onödiga risker.

Så om allt går som det ska, vilket jag är övertygad om att det ska göra, så blir vi föräldrar lagom till jul!

Alltså, jag ger upp! Jag försöker sätta ord på känslor som inte låter sig fångas med ord. Det finns inga bokstäver för detta! *skrattar*

Jag är så förbannat lycklig!


*kramar hela världen* :)