Veckan som aldrig tar slut

Vi var och städade ur M's lägenhet i helgen, så nu är den besiktad och klar. Skönt.

Söndagen var vi i af iväg en sväng till mammas grav och träffade syrran och delar av hennes famlij där. Jättemysigt. Passade på att åka runt lite bland gamla minnen.. Min mamma var uppväxt i Bispgården, och när jag var liten var vi ofta hos mormor. Somrarna var soligare då. Blommorna luktade mer. Men Bispgården med vackra Annedal var lika vackert som då.. Det är så där bitterljuvt att vara där, att minnas.. saknaden efter mor blir så påtaglig. Jag vet att hennes fötter har trampat stigarna, hon har badat i älven där..

Minns hur mycket jag älskade att ligga i mormors alkov och lyssna på de vuxna som satt i köket i hennes lilla stuga. De skrattade mycket, mamma och mormor hade mycket humor bägge två. Deras skratt fick mig att fnissa under täcket där jag låg. Att vara sex år och få känna tryggheten av två generationer i rummet intill.

Som jag älskade dem, och de lämnade mig alltför tidigt. Bägge två. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde få en privat linje till himlen nu, jag har så mycket jag vill berätta.. fråga.

Känner mig vilsen.
Som sex år.
Men ingen äldre generation i rummet intill.
Det är lite krossande ibland.


<3