Snart 14 dagar
Tycker att det var nyss jag låg på operationsbordet och blev snittad, för att några sekunder senare få se den vackraste lilla unge jag sett. Ögonblicken som förändrade mitt liv, som för alltid kommer finnas etsade i mitt minne. Tänk att i morgon har det gått två veckor, svårt att förstå det riktigt. Efter nio månaders väntan så fick vi äntligen mötas...
Narkosläkaren tog några bilder över skynket som var uppsatt, så jag har efteråt kunna se exakt när Hugo kom ut. Han lyckades även fånga Magnus första reaktion, det är en otroligt stark bild. Stora tårar rinner från hans djupblå ögon, och hans leende är så rörande vackert. Vår Hugo... Älskad från första stund. Kärlek vid första ögonkastet, det vill jag lova.
Vi låg på bb i tre dagar, sen fick vi åka hem och möta en helt ny vardag. Eller rättare sagt en helt värld. Vi klev in på sjukhuset en måndag och när vi gick ut på tordagen var allt förändrat. Med oss hade vi en liten människa som nu var vårt ansvar - och plötsligt hade vi hjärtat utanför kroppen. Det är underbart att bli förälder, samtidigt som det är enormt skrämmande. Ju mer man har kärt, desto mer sårbar blir man.
Att bli mamma är stort. Så stort att jag inte fattat det riktigt. Jag kan sitta och titta på Hugo och se mig själv i honom, se min mamma och min pappa, Magnus och hans syskonbarn. Samtidigt som han är sin egen speciella lilla person, en fantastiskt kille. Han kan göra så många miner med sin mun att de inte går att räkna - jag kan inte se mig mätt!
Jag trodde att jag hade ett litet hum om hur det skulle kännas, men jag hade faktiskt inte en aning. Lika lite som jag kunde förbereda mig på hur det stor förändring det skulle bli i vårt liv, lika lite hade jag en aning på hur stark kärlek man kan uppleva till sitt barn. Det kan inte fångas i ord, printas ner på papper eller skärm.
Det kan bara upplevas, kännas. I varje andetag, i varje ögonblick.
Kärlek.
I dess renaste form.
Älskade unge, du är det bästa som hänt mig!
