Hugos mormor
Tänker mycket på min mamma. Det är rätt självklart att göra det när man själv får barn.
Det är tråkigt att Hugo aldrig fått träffa henne, aldrig får ta del av hennes klokheter och värme.
Men jag lovar att han ska få veta vem hon var, att han ändå ska känna att hans mormor är närvarade ändå, även om hon inte kan vara det fysiskt.
Jag ska berätta att hon älskade sina barnbarn, de hon hann uppleva. Hon var vansinnigt förtjust i barn, lek och allt som har med "barnsligheter" att göra. Hon var så förväntansfull och engagerad när både min syster och brorsans tjej Carina var gravida. Kommer aldrig att glömma natten då Patrik föddes, mammas första barnbarn. Pappa var med på förlossningen, mamma som inte hade körkort stannade henne med mig (jag var 10 år då). Jag försökte hålla mig vaken, ville ju veta. Men somnade, minns när mamma kom in och viskade "det blev en pojke, allt har gått bra och han mår bra" och att jag somnade om med ett leende.
När Carina väntade tvillingarna var vi hemskt oroliga, hela familjen. De hade slutat illa första gången, så det var dubbla känslor. Det gick bra för flickorna, men Carina blev sjuk efter deras födsel. Det är också en sak jag minns starkt. Mamma älskade Carina som sin egen dotter, det var mycket tårar och väntande vid telefonen. Minns att jag vägrade gå till skolan när det var som mest kritiskt - stannade hemma med mamma. När vi sen fick träffa flickorna var det ren lycka för oss alla!
Mamma försatt inga chanser att få träffa sina barnbarn, så vi åkte ofta och hälsade på både syster och bror. De kom även hem till oss så klart, och många gånger fick vi vara "barnvakter" några dagar/nån vecka i sträck. Det älskade jag! Läste sagor och lekte, fick känna mig som en storasyster (som sladdbarn hade jag mycket äldre syskon). Minns hur stolt jag var när jag fick gå på affären med mina "småsyskon", stoltare liten moster/faster får man nog leta *skrattar* :)
Mamma var bäst i världen på att laga mat och baka. Det ska Hugo få veta, och jag ska prova laga dillkött, köttsoppa med klimp, baka bullar och rullrån på hennes vis. Med stor risk att inte lyckas, men jag ska försöka.
Hon var nästan alltid glad, och hon hade ett helt underbart skratt som man gärna ville locka fram. Så jag hade ofta "show" hemma - stand up kan man kanske kalla det. Hon skrattande så att hon kiknade :-)
Hon var jättebra på kortspel, korsord och sånt. Hon var inte så bra på att cykla, påminn mig att berätta om den gången hon köpte en rosa cykel på OK...
Hon var speciell din mormor, Hugo. Hennes ögon vittnade om en djup smärta - hon visste nåt mer. En visdom jag aldrig lyckades greppa och förstå. Hon var klok och vacker. Hennes ögon.. Oj oj. Men mest av allt var hon kärleksfull, mot de som förtjänade det. Absolut ingen mesig person, tvärtom. Hon var ärlig, rak och säkert obekväm för många - även oss barn om vi behövde en tillrättavisning.
Jag ska berätta allt för dig Hugo, när du blir större. Min älskade mor, Lillemor. Hon ska aldrig bli bortglömd! <3