Morbror Bosse
Igår ringde May, tyvärr med tråkiga nyheter. Morbror Bosse hade somnat in för att aldrig vakna mer.
De hade lagt sig på torsdagkväll, som vanligt - och när hon vaknade var han död. Helt ofattbart vad fort det kan gå, plötsligt rycks en människa bort - från ena dagen till den andra.
Min mammas storebror.. Nu har hela kärnfamiljen Nilsson lämnat oss.
När min mamma låg på sjukhuset och väntade på döden hade hon plötsligt sagt till pappa att han skulle hämta hennes kläder för det var dags för henne att gå, hennes pappa var på väg för att hämta henne. Det var några dagar innan hon dog. Det där var nåt som jag tänkte mycket på efteråt, och jag tror faktiskt att det var så det var. Mamma var sin fars dotter, pappas flicka. Hon var väldigt nära sin far, så det naturligaste var att det var han som kom för att hämta henne när tiden var inne.
Nu har Doris och Åke mött upp sitt andra barn, Bo. Familjen är samlad igen.
Jag minns hur det var när jag var liten, innan mormor dog. Morfar har jag inga minnen av, men mormor minns jag väl. Det var så fint där i Bispgården. Hennes lilla hus vid vattnet. Mycket blommor, minns speciellt smörbollarna (vet inte om de heter så, men det var stora gula blommor som vi kallade så). Det fanns hästar och getter i gården intill. En riktig idyll, verkligen vackert. Det förstärktes av känslan av trygghet med familjen. För det var alltid, som JAG minns det, trevligt när vi var där. Mormor var en skämtsam person, likaså min mor. Starka kvinnor med mycket humor. Bo och May var alltid glada, vänliga och mysiga. Deras barn, mina kusiner, Maria och Kjell var det förstås alltid roligast att träffa. Kjell och jag är lika gamla, så vi hade alltid hyss för oss.
Minnen... fina minnen.
Det är bara några veckor sen vi var till Bispgården, jag och min familj. Alltid roligt att träffas, lika goa och snälla som vanligt. När vi skulle åka stod Bo och vinkade av oss, med sitt vanliga leende. Han stod kvar länge, vinkade så länge han kunde se oss. Vem kunde ana att det var ett farväl, för alltid?
Tänker på familjen. Förlusten av en make, förlusten av en far. Sorgen är inte att beklaga, den är naturlig. Men förlusten.. den går inte att komma ifrån - den är obarmhärtig och saknade blir så total. Det konstiga är att man överlever, fast man tror att man inte ska göra det. Man måste få lov att känna alla känslor, inget är tabu eller fel. Alla känslor är rätt. En dag ser man solen igen, man vaknar och känner att man lever. Men tills den dagen kommer så måste man kämpa sig genom sorgen, smärtan och saknaden. Tillsammans med familjen och vänner, så går det.
En dag i taget.
Var rädda om varann!
KRAM