Vad fyller man dagarna med!

Det här är vad vi gör, jag och Hugosen! ;-)


Livet är så gott! :)


Kram 


2 kommentarer

Länge sen vi sågs!?

Har sagt det förut, men det kan sägas igen. Tiden går för fort! Man hinner nästan inte med längre.

Därmed inte sagt att det inte är roliga, givande dagar! Det är det. De bästa dagarna nånsinn. När jag inte trodde att livet kunde bli så mycket bättre, så blev det faktiskt det... Häromkvällen var en vän på besök, vi har inte setts på några månader för det har alltid kommit nåt emellan. 

Men hur som helst, vi lyckades få till en kväll med fika och mycket prat. Hon frågade hur det var med mig, och jag kunde inte mer än sanningsenligt svara att det är riktigt bra. Som att alla bitar äntligen har hamnat på plats. Då svarade hon att det syns, att hon hade tänkt på det sist vi sågs också - på hela mig, att jag verkligen trivs med livet nu. Mina ögon har en annan glans och jag verkar lugnare och gladare än hon nånsinn sett mig! Det gjorde mig riktigt glad, in i hjärtat. För det är så det känns. 

Trots värk och allt det där, så är livet helt underbart. Hugo, Magnus och Tindra gör mina dagar så mycket rikare. Min familj. När Hugo skrattar och är glad är det som att hela livet får ett guldskimmer över sig, hela tillvaron lyser upp och inget annat har egentligen nån betydelse. Han är meningen med mitt liv. jag säger inte att barn är meningen med allas liv, det vore att förminska alla människor som inte har barn av olika skäl, nej - jag tror absolut att alla har en mening med sina liv. Men för MIG är han meningen med mitt liv. Allt jag gjort, allt har lett mig hit. Till att vara mamma till Hugo. Med fel och brister, så klart, men med en strävan efter att göra så gott jag kan för att vara den bästa mamman som han kan ha. 

Igår fick jag en sån där aha-upplevelse. Mer åt det skräckslagna, isande hållet. Hade besök av en flicka från området som är runt tio år. Hon är så förtjust i Hugo, kommer ofta och hälsar på oss. Pratar lite om ditt och datt. Så frågade hon hur gammal är Hugo nu? Jag svarade att han är åtta månader.- Så gammal var jag när min mamma dog. Svarade hon. Mitt hjärta frös till is för en stund. Å herregud. 

Tänk att vara en liten bebis och förlora sin mamma? Eller pappa för den delen. En förälder! Hemska tanke. Tänk att inte ens ha ett minne av en av sina föräldrar!? Det är svårt att föreställa sig. Min mor dog när jag var tonåring, men jag har i alla fall fått växa upp med henne och har alla minnen kvar. Som jag ömt vårdar. Tänk om man kunde "rädda" alla barn som har det svårt? Krama alla barn som lider, på ett eller annat sätt. Det är det som är det värsta med att vara mamma. Förälder. 

Ens hjärtan blir så sårbara, man vill att alla ska ha det bra. Inte bara ens egna barn, allas barn ska ha det lika bra. Men så ser det ju inte ut i världen.. Vi kan inte rädda alla. Men vi kan göra så gott vi kan, eller hur? Både för våra egna barn och andras barn, vilket förhoppningsvis leder till en liten bättre värld. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Sliten fras - men ack så sann!


1 kommentar

Tankar på en bänk vid sjön

I eftermiddag då jag satt på en bänk vid sjön och hämtade andan en stund, kom det över mig - så som det gör mellan varven. Hur fantastiskt bra jag har det nu i mitt liv. För några år sen, då det inte var så bra satt jag just där vid sjön och grubblade.. funderade vad jag ville och vad meningen var med smärta, sorg och allt skit som tycktes hända mig. Folk som dog, andra som verkade tycka att jag förtjänade att gå samma väg (nej, inte att jag skulle dö kanske, men i vilket fall inte förtjänade att ha det bra.. ni vet...) skador och sjukdomar som avlöste varann. Sjukskrivningar med dålig ekonomi som följd, det var många gånger jag inte ens hade mat för dagen. Det var verkligen tuffa år ett tag.

Men idag satt jag där och istället för att grubbla så tänkte jag på saker som jag är tacksam för. SÅ mycket, så himla otroligt mycket att vara tacksam för! Okej, det finns saker som inte är perfekta i mitt liv, det finns fortfarande en massa smärta och jag är varken fri skador eller min reumatiska sjukdom. En person som betydde mycket för mig dog förra veckan, så det är inte sorgfritt. Men kanske är det så att jag kommit till en punkt i mitt liv när jag inser att det är det som är lycka, när man har en grundton som är förlåtande mot livet och det som sker däri?
 
Jag tror dessutom att Sven-Olov är en del av den insikten. Han har garanterat berört många på liknande sätt, även om man inte umgåtts så ofta eller mycket. Han var en riktig kämpe, en person som man blev så glad av att träffa. När han bodde i samma stadsdel som mig träffades vi ibland då vi var ute med hundarna, han sken alltid upp och man blev GLAD i hjärtat. Han var så glad för min skull när jag träffade Magnus och vi fick Hugo. Jag var så glad när han och hans make flyttade till ett stort härligt hus, där han fick pyssla med blommor och mat som han älskade. När de flyttat så hade vi mest kontakt på facebook, där följde vi varandras liv. Jag är så glad att han var med på Hugos dop/vårt bröllop... och jag är så tacksam för att jag fick lära känna honom!
 
När jag satt där, uppfylld av all denna tacksamhet så kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Då hörde jag en röst intill mig - men oj, ursäkta?! och tittade upp och där stod en ung man (låter som att jag är 200 år va? *s*) som undrade om det var okej om han satt och rökte på bänken intill där jag satt!! Han kanske trodde att jag fått rök i ögat! Så rart. Kan man låta bli att le? :)
 
 
 
 
 
 
0 kommentarer