Tankar på en bänk vid sjön
I eftermiddag då jag satt på en bänk vid sjön och hämtade andan en stund, kom det över mig - så som det gör mellan varven. Hur fantastiskt bra jag har det nu i mitt liv. För några år sen, då det inte var så bra satt jag just där vid sjön och grubblade.. funderade vad jag ville och vad meningen var med smärta, sorg och allt skit som tycktes hända mig. Folk som dog, andra som verkade tycka att jag förtjänade att gå samma väg (nej, inte att jag skulle dö kanske, men i vilket fall inte förtjänade att ha det bra.. ni vet...) skador och sjukdomar som avlöste varann. Sjukskrivningar med dålig ekonomi som följd, det var många gånger jag inte ens hade mat för dagen. Det var verkligen tuffa år ett tag.
Men idag satt jag där och istället för att grubbla så tänkte jag på saker som jag är tacksam för. SÅ mycket, så himla otroligt mycket att vara tacksam för! Okej, det finns saker som inte är perfekta i mitt liv, det finns fortfarande en massa smärta och jag är varken fri skador eller min reumatiska sjukdom. En person som betydde mycket för mig dog förra veckan, så det är inte sorgfritt. Men kanske är det så att jag kommit till en punkt i mitt liv när jag inser att det är det som är lycka, när man har en grundton som är förlåtande mot livet och det som sker däri?
Men idag satt jag där och istället för att grubbla så tänkte jag på saker som jag är tacksam för. SÅ mycket, så himla otroligt mycket att vara tacksam för! Okej, det finns saker som inte är perfekta i mitt liv, det finns fortfarande en massa smärta och jag är varken fri skador eller min reumatiska sjukdom. En person som betydde mycket för mig dog förra veckan, så det är inte sorgfritt. Men kanske är det så att jag kommit till en punkt i mitt liv när jag inser att det är det som är lycka, när man har en grundton som är förlåtande mot livet och det som sker däri?
Jag tror dessutom att Sven-Olov är en del av den insikten. Han har garanterat berört många på liknande sätt, även om man inte umgåtts så ofta eller mycket. Han var en riktig kämpe, en person som man blev så glad av att träffa. När han bodde i samma stadsdel som mig träffades vi ibland då vi var ute med hundarna, han sken alltid upp och man blev GLAD i hjärtat. Han var så glad för min skull när jag träffade Magnus och vi fick Hugo. Jag var så glad när han och hans make flyttade till ett stort härligt hus, där han fick pyssla med blommor och mat som han älskade. När de flyttat så hade vi mest kontakt på facebook, där följde vi varandras liv. Jag är så glad att han var med på Hugos dop/vårt bröllop... och jag är så tacksam för att jag fick lära känna honom!
När jag satt där, uppfylld av all denna tacksamhet så kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Då hörde jag en röst intill mig - men oj, ursäkta?! och tittade upp och där stod en ung man (låter som att jag är 200 år va? *s*) som undrade om det var okej om han satt och rökte på bänken intill där jag satt!! Han kanske trodde att jag fått rök i ögat! Så rart. Kan man låta bli att le? :)
