Trotsig mamma

Jag har läst på.
Jag har kommit fram till följande;

Det är inte min son som är trotsig.
Det är jag! Och jag skäms som inte insett att det är jag som missat det. Han har behov, känslor, nyfikenhet och viljor av olika slag - och även om jag anser mig vara en lyhörd person så har jag missat flera saker. 

Senaste dagarna jag bytt förhållningssätt, och ser redan förändringar i vår relation. Mindre "tjat" från både mig och Hugo. Det kan väl bara betyda en sak: att vi är på rätt väg! :-)

Här kommer två boktips i ämnet!




God afton och kram :-)