Vad var det som stressade?

Har fått frågan, men vet inte hur jag ska kunna svara på den. För självklart var det inte en sak, det var många. Både roliga, jobbiga och spännande saker i livet som sammantaget gjorde att jag till sist tappade kollen på när det blev FÖR mycket. Sen måste jag säga att jag stoppade i tid, för när jag ställdes inför faktum – när läkaren sa det till mig – så begrep jag att nu är det nog. 

För att skilja ut nån enstaka händelse så tror jag att det var beskedet med mina tänder som fick det hela att rämna, då jag har en enorm skräck för att göra ingrepp i munnen samt att jag är rädd för mer smärta än jag redan har. Hade jag inte redan haft så många järn i elden då, och stort ansvar på många plan, så har jag kanske kunnat hantera det bättre. Vem vet, det är ingen mening att spekulera. Det tog slut på orken där och då. 
De tecken som jag nu i efterhand kan se som varningar på att utmattningen var på väg:

Minnet. Plötsligt kunde jag glömma namn på folk, ord överhuvudtaget. Mitt i en mening kunde jag tappa bort mig. Mest påtagligt var när jag glömde koden till bankkortet, en kod som jag haft länge. 

Plötsliga känsloutbrott i form av häftig gråt eller bli tvärarg. Oftast det första. Nedstämdhet allt oftare. 

Flykt. In i mobilen! Eller ännu mera saker att göra, jobb etc. 

Fann mig själv med att andas väldigt ytligt. Kunde bli hemskt andfådd när jag skulle prata, och även att jag pratade fortare. Gjorde saker fortare överhuvudtaget.

SÖMNEN! All sämre sömn. Till slut kunde jag snitta 10 timmar i veckan. Vissa nätter, speciellt innan det var dags för sånt jag oroade mig över (svårare arbetsuppgifter/uppdrag) så sov jag ingenting nätterna innan. 

Slutligen tröttheten, som fick mig att söka hjälp. Fast jag till slut blev jättetrött, och sov bättre så gick det inte att sova bort tröttheten. Först trodde jag att det var nåt som tillhörde värken, men den var totalt förlamande. På slutet var jag helt däckad på helgerna. Mådde riktigt dåligt. 

Att jag stannade upp när jag gjorde kan jag vara glad och tacksam för, för det har lindrat fallet. Jag har kunnat fortsätta jobba min deltid, om än att det kräver mer av mig än tidigare. Jag tror att det kommer bli bättre med tiden, jag försöker hela tiden hitta strategier för hur jag ska övervinna de problem som uppkommit. Som att jag har sämre koncentration, något sämre minne, lättare går upp i varv och blir stressad. Exemplevis har jag aldrig tidigare haft någon svårighet att träffa nya studenter och utarbetat en plan för hur jag bäst ska kunna hjälpa denne. Men nu måste jag förbereda mig mycket mer innan första mötet, och ha lite nya strategier kring mötet och planering. Det behöver inte vara till en nackdel, vare sig för mig eller studenten. Men det är mer tidskrävande, både i förberedelse och planeringsfasen. Tacksam att jag har läst de ämne jag har, för jag har en hel del kunskap som kommer till nytta. För att hantera min egen stress, när jag varvar upp har jag kommit på att mindfulnessövning och att använda andningen är oerhört kraftfullt. För att koncentrera mig har jag fått lära om lite. Förut har jag multitaskat mycket. Lyssnat på musik när jag skrivit, planerat etc. Men det kan jag inte göra längre. Jag plockar bort telefonen helt när jag jobbar, stänger av ljudet – de enda som kommer genom är förskolan och maken. Såna små, men verkningsfulla saker är till god hjälp att hitta fokus, och kunna behålla den. Så slut är tiden med Facebook var och varannan paus! Paus tas förstås i lagom intervall, men de använder jag till just det – att pausa! 

Jag har pausat mina politiska uppdrag just nu, jag kommer att återuppta det så snart jag mår bättre. Men jag kommer inte att ta på mig fler uppdrag inom det uppdraget, så att säga. Jag har gärna suttit i dialoggrupper etc, det är bättre att göra få saker men orka med. Jag är så glad och tacksam att jag har förstående partikamrater som förstår det här!

Om du känner igen dig i det jag beskriver kring stress/utmattning så kanske det är dags att ta ett steg tillbaka och fundera vad som händer inom dig. Kortvarigt stress är ingen fara, det kan vara positivt. Men blir det långvarigt utan möjligheter till återhämtning så är det inget bra, då måste du hitta en bättre väg. Återhämtning är inte att sitta och scrolla på telefonen och mata hjärnan med intryck hela hela tiden… Det är viktigt att hjärnan få en chans att verkligen koppla av. Göra en sak i taget. Sålla intrycken. Vila, på riktigt. 

Kom ihåg… Andas. 

/Anna


0 kommentarer

Om att öppna en dammlucka

Samtalet med läkaren om mindfulness på HC före jul, det var lite märkligt.
 
-Det finns ett mindfulness-program som går ut på att minska stress, det har i forskning visat sig ha bra effekt. Får jag berätta lite om programmet? 
 
-Jag känner till det, väldigt väl. Jag har utvärderat det. 
 
Precis. För det var just det programmet jag och min studiekamrat skrev vår C-uppsats om. Vi hade ingen erfarenhet om mindfulness sen tidigare. Vi hade uppmärksammat att det användes inom rehabilitering alltmer, så vi blev nyfikna om det hjälpte deltagarna. Inte skriva så mycket OM mindfulness, vi körde enbart på statistik. Hårda fakta. Inget kvalitativt alls, nej – hardcore kvantitativ och mätbart! Vår examinator gnuggande händerna och sa att hans statistiska hjärta slog volter. 
 
Så, vad visade statistiken? Till att börja med vi samlade ihop en herrans massa enkäter från folk som gått kursen; mätt före, direkt efter och 6 månader senare. Vi satt otaliga timmar och matade in detta i SPSS. Deltagarna hade uppnått goda resultat; en del sjukskrivna hade återgått i arbete och många uppgav att de efter kursen hade en bättre livskvalité och en rad andra positiva saker. Så jo, jag hade ju minst sagt svart på vitt att programmet haft god effekt. Ledare för kursen var fortfarande, efter dessa år, samma kvinna. Hon är även psykolog. Hon var glad att se mig igen när kursen drog igång, men så klart inte glad över att jag var halvt sönderstressad. Det blev ett lite underligt ändå, att jag nu skulle genomgå det program jag utvärderat. 
 
Första träffen.
Vi var en stor grupp, 15 – 16 stycken. Vi satte upp regler tillsammans för vad som skulle gälla i gruppen, tystnadsplikt så klart och en del andra bra saker. En fin grupp, jag kände mig genast trygg med dem. Vi gjorde en meditation och sen skulle vi presentera oss för varann. Jag var kanske nummer fem att göra det. Jag hade tänkt att jag skulle säga lite kort… Typ, hej jag heter Anna och jag har kört på lite för hårt sista åren. Nu ska jag lära mig göra en sak i taget och varva ner lite. Vad händer? Ja men, jag bröt väl fullständigt ihop! Jag pratade oavbrutet i säkert 10-15 minuter, osammanhängande. Vräkte ur mig så mycket skit som jag burit på i så otroligt många år.. Medan snoret och tårarna sprutade. Bokstavligen. Det var inte vackert. Inte alls sån där snyggråt man ser på film, en liten tår som rann utför en kind och en lätt darrande läpp. Nej. Det här var allt annat än vackert. Jag öppnade varenda dammlucka, på vid gavel. Alla satt tysta, lyssnade. Lyssnade, på varenda ord som vräktes ur min hulkande kropp. Medkännande blickar. När min svada tystnat var jag helt dränerad, både mentalt och fysiskt. Jag hade inte ens varit medveten om att jag hade allt detta inom mig, nu hade jag öppnat mig för 16 främlingar. Mitt dåliga samvete för all tid som spenderats borta från familjen, den fysiska smärtan som aldrig fick uppmärksamhet från mig, att jag ständigt tog på mig mer och mer, rädslan att misslyckas.. allt det där obehagliga. Allt. Men ingen dömde mig. 
Vi var många som grät den dagen. 
 
På kvällen grät jag inte bara mina egna tårar, utan även de andra deltagarnas. Att vi misshandlat oss själva så, kört på fast vi inte orkade. När vi gick ner på knä fortsatte vi piska oss själva, det skulle gå. Lite till, bara lite lite till. Kom igen. Ingen minns en fegis. 
 
Jag var inte ensam i det här, vi var många som nu skulle hålla varandras händer i åtta veckor – tillsammans skulle vi hitta nya vägar. Det skulle visa sig bli åtta tuffa veckor. Åtta värdefulla, helt ovärderliga veckor. Jag öppnade så många stängda dörrar i mitt inre. Genomlidit helvetes kval, samtidigt som jag har hittat mer lycka än på år och dag. Låter kanske märkligt. Men jag gick verkligen in i det här med avsikten att verkligen ge det en chans och det bar frukt. Att vara mindful är att vara lycklig hela tiden, att alltid välja lycka eller att alltid se det positiva i saker. Det är en vanlig missuppfattning. Att vara mindful är att vara i nuet, att vara medveten om alla känslor – även de hemska och jobbiga. Att våga stanna i sin smärta eller ångest, det är också att vara mindful. Likväl som att vara i ett glädjens ögonblick. Men sen kan mindfulnessövning och meditation bidra till att man många gånger kan bli gladare, vara mer tacksam – men det är en annan historia. Det handlar i grunden om en medveten närvaro. När man kan vara det så händer det saker som man aldrig vågat drömma om. 
 
Det var inte enkelt. Att göra kroppscanning och meditera kunde vara motigt från början. Det kröp i kroppen och jag blev rastlös. Idag kan jag inte leva utan meditation. Det tillför mitt liv så otroligt mycket. Jag vet mer om vem jag är nu, jag vågar säga nej till sånt jag känner att jag inte orkar med eller helt enkelt  inte vill. Jag tänker efter före. Visst, det finns så otroligt mycket kvar att jobba på, och jag har inte landat i var mina gränser går (gör man det nån gång?) – men nu är jag på väg. Åt rätt håll. Äntligen. Äntligen är jag en rehabvetare som inte bara ger andra goda råd – jag lyssnar på råden själv också. Jag lever som jag lär, kort och gott! 
 
Förra veckan påbörjade jag en fördjupningskurs! Det är med inriktning hållbart arbetsliv. Ett nytt äventyr. Då började vi med en sittande meditation… Min kommentar var; gör det ni, jag tänker göra den liggandes. Platt som en pannkaka – för det är vad jag behöver idag! Blicken jag fick av min instruktör var full av  glädje och vsishet.. om att den här tjejen äntligen lyssnar inåt ;) 
 
Vad behöver du just nu? 
 
 
 
 
0 kommentarer

Vem rehabiliterar en rehabvetare?

 
 
Min tanke var att försöka skriva det här med någon slags struktur – en sak i taget. Stress - vägen in i väggen, pressen vi skapar för oss själva då vi uppmuntrar ett fullspäckat och prefekt liv, föräldraskap, tänderna, mindfulness. Så kan det inte bli. För livet är inte strukturerat, eller sker i kronologisk ordning – inte egentligen. 
 
Sen är inte det ena skiljt från det andra. Det där är lite spännande förresten.. För samhället är inte rustat för det. Att kroppen och knoppen hänger ihop är inte riktigt integrerat. Som det här med att tänderna inte hör till kroppen. Om jag behöver behandling för fetma, med operationer så är det landstinget/regionen som betalar – vilket är bra förstås – men om jag har fått en tandsjukdom på grund av en sjukdom och dåligt immunförsvar av mediciner,  så får jag stå för kalaset själv. För munnen tillhör plötsligt inte kroppen, trots att forskning visar starka samband mellan munhälsan och övriga kroppens mående. När det kommer till specialistandvård kan det blir astronomiska summor. Ja, du ser – här har vi en tappad tråd. Du kommer säkert få se en del av det, men just nu är det så det är. Ett symptom på att jag är lite viöde i skallen än, även om det har blivit mycket bättre nu. Tro mig. Så hav tålamod. 
 
Det jag ville börja med att säga var att det saknas ett holistiskt synsätt inom sjukvården, vilket jag tycker är oerhört märkligt. Det är 2017. Alla ser sitt lilla fält, sin box och kanske främst sin egen kassa att värna om. Det är så oerhört trist, för det skulle vara bättre för både individ och samhället om det samarbetades mer, om det fanns en helhetssyn. 
 
Jag ska genomgå tre operationer i munnen. Jag är fullständigt skräckslagen, det är min stora fasa.. Det här med tänderna. Jag har hellre opererat bort en njure, och jag menar det. Men nu kan jag inte välja liksom… Det är fasansfullt och det måste göras. Det gör mig mer stressad, vilket leder till mer värk. Jag har fått tid i höst. I HÖST!! Det finns inte några tider nu, så jag har inte nåt val där heller. 
 
Jag ser på regionens hemsida att de har erbjuder hjälp till folk med tandläkarskräck. Bra tänker jag och ringer dit, då kan jag få hjälp att hantera min rädsla – som jag nu måste handskas med i ett halvår. Jag förklarar läget och får till svar att det finns ingen hjälp för mig att få, jag har ju redan varit till tandläkaren. Det här är de som inte ens gått till tandis på flera år. OK säger jag. Var ska jag vända mig då? Då matas jag med en rad klyschor som ”Tänk positivt” och ”vad tänker du är alternativet, att du skiter i det och inte gör operationerna och låter tänderna ramla ut?” När jag precis förklarat att jag vet att det måste göras, och därför helst gjort det IDAG så jag kan gå vidare sen. Hen vet ingenting om mig, men ändå kommer med en massa råd som är totalt verkningslösa, snarare gör det mig irriterad för det visar 1) Hen har inte lyssnat ett dugg. 2) Hen förutsätter att jag är både negativ och väljer att strunta i saker. Så det var tvärnit, ingen hjälp  - tvärtom. Mer frustration. Samtalet slutade med att hen förklarade att det där projektet med tandläkarskräck ändå inte är igång nu, då de har slut på resurser (regionen är fattig). 
 
Vad ska jag vända mig då, med min skräck som påverkar hela mitt liv nu? Ångesten och rädslan skapar spänningar, värk, jag är orolig hur det blir med mina läkemedel innan och efter operationen, men det har jag inte fått nåt svar på riktigt – det är som att den ena inte vet vad den andre göra (återigen). Ja vänd dig till HC och få ångestdämpande. Samtal finns inte resurser till. 
 
För det första. Jag vill inte äta såna mediciner, och jag tycker att det i sammanhanget är helt uppåt väggarna. För det andra skulle såna läkemedel göra mig inkapabel att jobba. För att jag jobbar på ett universitet och min hjärna är mitt arbetsverktyg. Om den är mosig (mer än den redan är av all stress som varit) så kan jag inte jobba. Alls. Är det ett bra alternativ om jag tuggar piller och blir sjukskriven - än får samtalsstöd och kan jobba, när de inte har resurser att operera mig inom en rimlig tid? Vårdgarantin tycks förresten heller inte gälla munnen..
 
Hade ett bra samtal med min chef igår. Han förstår situationen, ska kolla om det finns hjälp att få via företagshälsovården, men sa samtidigt att han tror att det kan bli svårt. Då andra med stora samtalsbehov blivit nekad. Resursbrist.
 
Så, var slutar det här? Vem rehabiliterar en rehabvetare… Om inte rehabvetaren själv!? Så får det bli. Nån nytta ska jag väl ha av det där jättelånet hos CSN *s* Så nu har jag bestämt mig för det. Jag ska använda de resurser jag har för att klara av det här på egen hand. Med min familj och en handfull goda vänner, förstås! De som verkligen förstår och finns där på alla sätt och vis. Två av dem har till och med satt in pengar som bidrag till kostnaden för att operationerna, det är så rörande och fint att jag gråtit floder över deras omtänksamhet och hjälpsamhet!
 
Till min hjälp i det här har jag ännu ett kraftfullt verktyg; mindfulness och meditation. För som jag berättade igår föreslog min läkare det, trots min tveksamhet valde jag att ge det hela en chans. Kanske det bästa jag har gjort på många år. Inte bara hittade jag ett sätt att hantera min smärta och stress – det har även gett mig lite verktyg till hur jag ska hantera rädslan inför detta med tänderna. 
 
Så nu kraftsamlar jag. Fokuserar på det jag måste. 
Nästa gång ska jag berätta mer om mindfulnesskursen, det är ett märkligt kapitel i mitt liv. Tragedi, humor mitt i eländet och mitt uppvaknade. 
 
/Anna 
2 kommentarer