Saknad

Hej bloggen, det var inte igår vi sågs.
Men nu behöver jag dig. Göra det brukar när livet blir för svårt: Jag skriver.
Delar med mig.
Till dig. Till universum. Till den som tar emot.
 
I fredags gav livet mig en käftsmäll.
Beskedet att min vän Nenne dött.
Det som läkarna sagt var en vanlig lunginflammation, som skulle behandlas med antibiotika. Det var dödligt.
Han dog hemma i sin säng. Ensam.

Nenne. Kära, kära vän.
Jag plågas av tanken.
Vad tänkte du där, i din ensamhet?
Du såg aldrig mitt sista sms, men jag hoppas att du visste att jag tänkte på dig. Visst gjorde du det. Jag tror att du aldrig någonsin har behövt tvivla på min kärlek till dig.
 
Vår historia är så lång.
 
Den där kärleken, så svår att förklara för nån annan.
Vi tar ett par, där i mitten av 90-talet.
Jag var så ung.
 
Som vi älskade... du kunde utrycka känslorna bättre än mig, inte desto mindre älskade jag dig.
Jag var så trasig då.
Efter misshandel av tidigare pojkvänner, av svek, av självdestruktivitet och självhat.
Av rädsla. Av förluster.
Du älskade mig, och jag kunde inte hantera det - du älskade mig för den jag var, inte för det du kunde få av mig. Jag flydde, åter till destruktivitet och självhat.
Jag lämnade dig.
Med du lämnade inte mig.
Så jag återvände.
Lät mig älskas.
Av dig.
 
Du skrev de vackraste kärleksbreven.
Du hade orden, de som jag saknade.
Jag åt hungrigt av dem, som en törstande dricker.
Jag gav dig mig.
 
Vi blev vuxna.
Vi mognade.
Vår kärlek blev nåt annat, nåt större - en livslång vänskap.
Inte längre ett kärlekspar.
Själsfränder.
Nenne, vi hade plusmenyn på vänskap vi.
Den där vänskapen som tål att bråkas med.
Som katten landade vi alltid på fötterna.
Vår vänskap var aldrig villkorad.
Den gick att lita på.
 
Vi flyttade åt olika håll, du ner och jag uppåt.
Vi fortsatte vara varann nära.
Närmast.
Trots de hundra milen mellan oss.
 
Nu är det mer än så, Nenne.
Eller, är du mig nära än?
Mer än i tanken?
 
Då, i augusti förra året, var sista gången vi sågs.
En vacker sommardag i din stuga.
Vi satt inne vid köksbordet, hur många kaffepannor kokade du?
Vi pratade, pratade och pratade.
Skrattade. Mindes.
Grät en skvätt, över svunna tider och folk som lämnat oss.
Jag visste inte att det var sista gången vi sågs.
Hur kunde jag veta.
Dina blå ögon, ditt smittande skratt Nenne.
Det känns outhärdligt att inte få höra det igen.
Inte se dig.
 
Att aldrig mer få ett sms från dig, när skärmen lyste upp med ditt namn blev jag varm i hjärtat.
Du hade alltid nåt klokt eller roligt på hjärtat.
En rolig bild, en uppmuntrande tanke eller fråga.
Aldrig mer.
 
Din röst har för alltid tystnat.
Dina fingrar likaså. De som kunde skriva så högt.
Beröra så djupt.
 
Ditt sista sms till mig var på alla hjärtans dag, vi hade önskat varann en fin alla hjärtans dag. Du avslutade med en parentes, där du skrev att det var okej att jag saknade dig lite.
 
Uuuuuuu......?
Du saknas mig.
Nenne.
Du saknas mig så.
 
Vila i frid, var du nu än är.
En dag kommer vi att ses igen, kära vän.
 
/Nannis