Semester och vad har hänt egentligen?

Jag förstår inte riktigt var sista året har tagit vägen, eller ja - med facit i hand och närmare eftertanke.
 
Vilket JÄVLA år det har varit!?!
 
Förra sommaren blev det ingen semester, istället blev jag utmattad lagom till midsommar. Det var en hysterisk midsommar på många vis. Istället för att vara i stugan och njuta (eller ja, hur mycket det nu går att njuta av en jämtländsk midsommar, då det vanligen håller sig under tio grader?) av ledighet så var vi hemma i stan och jag var hårt ansatt av diverse symptom som kom med utmattningen. Jag var mig inte alls lik, jag som normalt ser mig som en relativt sansad person hade ingen riktig kontroll över mig själv och mina känslor. Exempelvis fick jag för mig att vi hade fått in vägglöss i huset. Jag handlar mycket på loppis, men är extremt noga med att frysa allt som inte går att tvätta i 60 grader, minst tre dygn. Även böcker, spel och likande. Sånt som inte går att frysa eller tvätta köper jag inte, om jag inte är helt säker på att det är fritt från vägglöss. Som du säkert redan förstått; Jag ÄR rätt för vägglöss och ohyra.
 
Hur som helst. Hugo fick åtta - nio bett på magen som såg ut som myggbett men satt så underligt för att vara det. Jag inspekterade, och började googla. Google, en utmattad hjärnas värsta fiende. Efteråt var jag övertygad om att det VAR vägglöss. Först deltog min make i jakten på dessa små monster, vi letade  genom alla sängar, minsta skrymsle och vrå nagelfors för ficklampa. Nej, inga löss. Men jag gav mig inte, när Magnus förklarade att vi HAR inga vägglöss, så blev jag riktigt förbannad och menade PÅ ALLVAR att vi skulle slita bort listerna i Hugos rum för att leta. Jag tejpade sängbenen med dubbelhäftande tejp, och satt vaken på nätterna för att hålla koll - med ficklampa rusade jag in i Hugos rum för att det skulle ta vägglössen på barn gärning. Ja, du hör. Helt hysterisk! Jag hade panikångestattacker och mådde verkligen, verkligen helt sjukt dåligt. Ont i hjärtat, fick åka in på akuten vid ett par tillfällen för jag trodde att jag drabbats av hjärtinfarkt.
 
Under hösten lyckades jag repa mig, och när vi var till Kroatien i september mådde jag BRA. Det var en enormt fin resa. oktober, november och december flöt på bra och jag återhämtade mig från utmattningen. Sen kom januari, och med den kom operationen som gick åt helvete. Den i munnen, ja du vet - jag har skrivit om det tidigare. Disken i käkleden for ur läge och det har jag lidit hela vintern. Hur det kommer att bli och vara i framtiden har jag ingen aning om, men besvären har kommit och gått mer eller mindre sen dess. Jag har fortfarande inte fått någon hjälpt för detta, då det visat sig att vi inte har någon bettfysiolog i Östersund och sjukhuset har strulat mer än lovligt med remisser till Umeå. Sista två veckorna har det varit riktigt bra (peppar peppar) så jag hoppas och ber till Gud att det ska få fortsätta vara så här! Helt underbart att kunna äta normalt (eller ja, törs inte äta hårda eller sega saker, som segt underbart bröd till exempel..) och slippa denna eländiga huvudvärk som kommer när disken ligger snett och trycker underkäken i sidled. Usch! Nä, må det få vara bra nu.
 
Denna sommar vill jag NJUTA av ledighet, familjen och värme (helst). Små utflykter och sommar på landet... som jag längtar! Tid för läsning, kanske blogga lite mer, laga god mat... bara få vara! Visst låter det skönt? ;)
 
Ha en fin midsommar! :-)
 
 
0 kommentarer

Tid

Nu har jag varit tyst i ett dygn, bortsett från en halvtimma då jag samtalade med min andliga vägledare i morse. Är på min första tvådagars retreat. Ovant, jag är van att hålla låda. Men tystnaden behövs. Har även reducerat intrycken markant, inga sociala medier eller nyheter - inga mobiler i princip alls. Mer än några enstaka sms vid valda tillfällen, med familjen, och nu för att skriva av mig. Känns bra att göra så, lagom för mig :)

Det händer nåt med en när man tystnar. 
Plötsligt är det nåt annat än rösten och lyssnandet utåt som får plats och rum. Lyssnandet inåt sätts på högtalare. Jag fick med mig en fråga i morse innan jag gav mig ut på en liten pilgrimsfärd: Vad är det jag ska lära mig av allt det här? Smärtan, varför?

(null)


Jag hade ganska snart svaret.
- Tid. Ge det tid.

Har sedan ägnat dagen åt att fundera på de orden, och nu framstår det så tydligt och klart. Tid för läkning. Tid för mig. Tid för familjen. Tid för återhämtning och tid för tankar. 

Jag drivs ofta av en rastlöshet, saker ska ske snabbt. Inget vidare tålamod. Det var inte konstigt att jag sprang in i en vägg, för ett år sen. Sen dess har jag blivit medveten om min rastlöshet, prestationsdriv (förväxla inte med tävling - jag tävlar endast mot och med mig själv). Inser dock dock att det finns många bitar att arbeta vidare med. Å så är det väl det ska vara, för vem önskar vara fullärd? 

Lev väl ❤️😊☀️
0 kommentarer

Smärtkriget

Länge sen, och som man säger mycket vatten som runnit under mina broar. Nästan ett år har det gått och vilket år det varit. Utmattningen, som jag kämpade mig igenom under hösten. 
 
Stöket med tänderna och operationen i januari, som kom att få enorma konsekvenser för min hälsa. Prislappen var hög, inte bara ekonomiskt. En disk i käken pallade inte av påfrestningen, den slank iväg och hamnade inne i leden. Eftersom att jag är reumatiker så var det väl mest väntat att det skulle dra igång inflammationer i käkleden. 
 
Upplevt mycket smärta, men den här smärtan slår alla rekord. Dels sitter den i ansiktet, vilket gör att den är svår att "tänka bort" - men sen påverkar det så mycket att ha ont i munnen: Ätande, talande och gapande. Jag får panik när disken flyttar sig, vilket den gör titt som tätt. Reumatologen satte en kortisonspruta i februari, då lättade smärtan för en kort period. I samma veva skulle en remiss gått iväg för röntgen av käken, men än har jag inte hört nåt mer. I februari träffade jag även en bettfysiolog som lovade att en bettskena skulle göra så snart jag var färdigbehandlad på specialisttandvården (blev det i april). Då jag inte hört nåt om det heller tog jag kontakt i förrgår med dem på sjukhuset och fick då veta att vi har inte längre några bettfysiologer i Östersund. Efter en del jagande igår stod det klart att jag lämnas tillbaka till min tandläkare! Vad i hela friden ska den kunna göra för min käke?? Sköterskan jag pratade med sa att så ser rutinen ut. När jag förklarade vad som sagts innan (att ingen vanlig tandläkare kan göra en bettskena) så skulle jag i alla fall få prata med den bettfysiolog som finns kvar på sjukhuset fram till juni. Ett telefonsamtal nästa vecka. Då behöver jag övertyga henne om det orimliga, och få en remiss till Umeå - dit man numera blir remmitterad då Jämtland blir utan bettfysiologer.
 
Det är sorgligt hur vården nedmonteras, och mer och mer ska sparas. Det privata är högst politiskt, tråkigt att inte alla förstår det. Det är vi som väljer de som ska sitta vid makten och har mandat att bestämma över ekonomin, på alla nivåer. Här har man bestämt sig för att återigen dra åt svångremmen, trots den redan ansträngda situationen inom vården. Hälsocentralen i vår stadsdel är en besparing, den ryker nu. Perosnalen på sjukhuset, som redan går på knäna, ska tvingas jobba varannan helg. Vad får det för konsekvenser i längden? I hela samhället... Hur ska vi behålla och få folk till de redan pressade vårdyrkena, dåligt betalt och dåliga arbetsvillkor? Nä, det är en skrämmande utveckling och mitt i detta ska jag försöka få nån hjälp att orka leva vidare med smärtan, både de gamla och de nya.. 
 
I vintras, när jag kraschade mentalt efter operationens alla komplikationer (det skulle vara en hel roman det med) så fick jag en psykologkontakt, tack vare att jag känner henne lite en tidigare genom de mindfulnesskurser som hon hållt i. En fantastisk kvinna, och utan hennes stöd vet jag inte hur det har slutat då. Hur som helst, nu kommer även hon tvingas sluta - då regionen har spariver. Så nu ska vi ha två samtal till, sen är det slut på det stödet också. 
 
Alla säger att jag som är så van smärta måste klara av det, jag har ju alla redskapen. Det känns helt banalt egentligen, för kan man bli van smärta? Erfaren möjligtvis. Jag har haft konstant ont sen 1999. Men van? Nä. Jag har inte haft nåt annat val än att klara av det, och för det allra mesta har jag gjort det på egen hand och tagit mig upp och behållt glädjen. För det är ju ändå mitt liv, trots allt. Även om det innehåller stora delar smärta. Hoppet är väl det sista som överger en, så sägs det. Så jag får väl fortsätta att hoppas (och jaga) att få någon hjälp att komma till ordning med disken. Men nog är det trist att det beror på var i landet man bor, vilken hjälp man får och inte? 
 
Fortsättning följer.... 
 
 
0 kommentarer