Om att öppna en dammlucka

Samtalet med läkaren om mindfulness på HC före jul, det var lite märkligt.
 
-Det finns ett mindfulness-program som går ut på att minska stress, det har i forskning visat sig ha bra effekt. Får jag berätta lite om programmet? 
 
-Jag känner till det, väldigt väl. Jag har utvärderat det. 
 
Precis. För det var just det programmet jag och min studiekamrat skrev vår C-uppsats om. Vi hade ingen erfarenhet om mindfulness sen tidigare. Vi hade uppmärksammat att det användes inom rehabilitering alltmer, så vi blev nyfikna om det hjälpte deltagarna. Inte skriva så mycket OM mindfulness, vi körde enbart på statistik. Hårda fakta. Inget kvalitativt alls, nej – hardcore kvantitativ och mätbart! Vår examinator gnuggande händerna och sa att hans statistiska hjärta slog volter. 
 
Så, vad visade statistiken? Till att börja med vi samlade ihop en herrans massa enkäter från folk som gått kursen; mätt före, direkt efter och 6 månader senare. Vi satt otaliga timmar och matade in detta i SPSS. Deltagarna hade uppnått goda resultat; en del sjukskrivna hade återgått i arbete och många uppgav att de efter kursen hade en bättre livskvalité och en rad andra positiva saker. Så jo, jag hade ju minst sagt svart på vitt att programmet haft god effekt. Ledare för kursen var fortfarande, efter dessa år, samma kvinna. Hon är även psykolog. Hon var glad att se mig igen när kursen drog igång, men så klart inte glad över att jag var halvt sönderstressad. Det blev ett lite underligt ändå, att jag nu skulle genomgå det program jag utvärderat. 
 
Första träffen.
Vi var en stor grupp, 15 – 16 stycken. Vi satte upp regler tillsammans för vad som skulle gälla i gruppen, tystnadsplikt så klart och en del andra bra saker. En fin grupp, jag kände mig genast trygg med dem. Vi gjorde en meditation och sen skulle vi presentera oss för varann. Jag var kanske nummer fem att göra det. Jag hade tänkt att jag skulle säga lite kort… Typ, hej jag heter Anna och jag har kört på lite för hårt sista åren. Nu ska jag lära mig göra en sak i taget och varva ner lite. Vad händer? Ja men, jag bröt väl fullständigt ihop! Jag pratade oavbrutet i säkert 10-15 minuter, osammanhängande. Vräkte ur mig så mycket skit som jag burit på i så otroligt många år.. Medan snoret och tårarna sprutade. Bokstavligen. Det var inte vackert. Inte alls sån där snyggråt man ser på film, en liten tår som rann utför en kind och en lätt darrande läpp. Nej. Det här var allt annat än vackert. Jag öppnade varenda dammlucka, på vid gavel. Alla satt tysta, lyssnade. Lyssnade, på varenda ord som vräktes ur min hulkande kropp. Medkännande blickar. När min svada tystnat var jag helt dränerad, både mentalt och fysiskt. Jag hade inte ens varit medveten om att jag hade allt detta inom mig, nu hade jag öppnat mig för 16 främlingar. Mitt dåliga samvete för all tid som spenderats borta från familjen, den fysiska smärtan som aldrig fick uppmärksamhet från mig, att jag ständigt tog på mig mer och mer, rädslan att misslyckas.. allt det där obehagliga. Allt. Men ingen dömde mig. 
Vi var många som grät den dagen. 
 
På kvällen grät jag inte bara mina egna tårar, utan även de andra deltagarnas. Att vi misshandlat oss själva så, kört på fast vi inte orkade. När vi gick ner på knä fortsatte vi piska oss själva, det skulle gå. Lite till, bara lite lite till. Kom igen. Ingen minns en fegis. 
 
Jag var inte ensam i det här, vi var många som nu skulle hålla varandras händer i åtta veckor – tillsammans skulle vi hitta nya vägar. Det skulle visa sig bli åtta tuffa veckor. Åtta värdefulla, helt ovärderliga veckor. Jag öppnade så många stängda dörrar i mitt inre. Genomlidit helvetes kval, samtidigt som jag har hittat mer lycka än på år och dag. Låter kanske märkligt. Men jag gick verkligen in i det här med avsikten att verkligen ge det en chans och det bar frukt. Att vara mindful är att vara lycklig hela tiden, att alltid välja lycka eller att alltid se det positiva i saker. Det är en vanlig missuppfattning. Att vara mindful är att vara i nuet, att vara medveten om alla känslor – även de hemska och jobbiga. Att våga stanna i sin smärta eller ångest, det är också att vara mindful. Likväl som att vara i ett glädjens ögonblick. Men sen kan mindfulnessövning och meditation bidra till att man många gånger kan bli gladare, vara mer tacksam – men det är en annan historia. Det handlar i grunden om en medveten närvaro. När man kan vara det så händer det saker som man aldrig vågat drömma om. 
 
Det var inte enkelt. Att göra kroppscanning och meditera kunde vara motigt från början. Det kröp i kroppen och jag blev rastlös. Idag kan jag inte leva utan meditation. Det tillför mitt liv så otroligt mycket. Jag vet mer om vem jag är nu, jag vågar säga nej till sånt jag känner att jag inte orkar med eller helt enkelt  inte vill. Jag tänker efter före. Visst, det finns så otroligt mycket kvar att jobba på, och jag har inte landat i var mina gränser går (gör man det nån gång?) – men nu är jag på väg. Åt rätt håll. Äntligen. Äntligen är jag en rehabvetare som inte bara ger andra goda råd – jag lyssnar på råden själv också. Jag lever som jag lär, kort och gott! 
 
Förra veckan påbörjade jag en fördjupningskurs! Det är med inriktning hållbart arbetsliv. Ett nytt äventyr. Då började vi med en sittande meditation… Min kommentar var; gör det ni, jag tänker göra den liggandes. Platt som en pannkaka – för det är vad jag behöver idag! Blicken jag fick av min instruktör var full av  glädje och vsishet.. om att den här tjejen äntligen lyssnar inåt ;) 
 
Vad behöver du just nu?