Extra salt mat och insikter
I förrgår var jag och Hugo på sommarcafe och Kyrkis, tillsammans med ca 70 andra besökare. Det var roligt att träffa gamla bekanta, vänner och faktiskt var det många kära återseenden för både liten och stor.
Sen följde en av Hugos kompisar med hem, så de lekte både inne och ute på gården med andra barn. En sån där härlig dag, skulle jag tyckt om jag hade varit mitt gamla jag. Nu är jag trött och skör. När Magnus kom hem från jobbet halv fem stod jag vid spisen, höll i mig i fläktkåpan för att jag skakade så mycket att jag inte kunde står rakt och stilla. Tårarna rann, kanske kan vi ha fått en extra salt köttfärssås den dagen… Jag vet inte, kände inte så mycket smak faktiskt. Det är en av de konstiga sakerna med utmattningssyndrom, ens sinnen är märkliga. Jag upplever att jag hör sämre, eller fel saker. Vissa ljud förstärks och blir plågsamma. Dofter likaså. Smaker känns sämre. Ändå vill jag äta mera, det är väl tröstbeteendet som kickar in kanske.
Igår morse fick jag en panikångestattack. Inget som har triggat det, det bara kom. Eller. Jag hade egentligen blivit förvarnad, för jag hade ont i hjärtat redan när jag klev upp efter en kass natt (igen). Låg på golvet och försökte få luft medan hjärtat slog som en stånghammare i mitt bröst. Ska jag dö nu? Jag kunde inte avgöra om det var ångest eller hjärtinfarkt. Försöker andas genom ångesten. Lyckas behålla lite lugn, så pass att jag fick fram kex, Festis och slå på Ninjago åt Hugo. Rädd att han ska bli rädd. Herregud, han ska väl inte behöva se mamma dö (tänker jag). Ringer min syster, vet inte om hon förstår vad jag säger medan jag rasar ihop i en hög inne i badrummet. Det är inget som har hänt, allt är som det ska – ändå känns det som att jag ska dö nu. Hur förklarar man den känslan?
En kompis kommer över med sin son, våra barn leker fint. Hugo är glad, han har inte uppfattat riktigt hur det var med mig. Jag pratade med honom och frågade om han var rädd när mamma grät, nej säger han – vuxna får också vara ledsna. Min älskade unge. Jag är så trött, så trött. Min kompis tröstar mig med att det går över, hon vet, för hon har varit där. Du måste be om hjälp Anna, jag finns ju här. Ring! Ja. Jag som alltid klarat mig själv, varit den som hjälpt. Hur blir man hjälpt?
När de gått träffar jag en annan Anna. Hon bor granne. Våra barn leker, älskade ungar vad ni värmer mitt hjärta. Anna får veta hur det är fatt. Hon förstår, säger att hon finns där, det är bara att ringa, om jag behöver en kopp kaffe eller avlastning. Hur ska andra kunna hjälpa om jag inte ger dem en chans? Nu vet jag, de som finns där vet hur det är.
Idag är en bättre dag. Det är skönt att våga säga som det är. Visa mig svag, det är min nya styrka? Smärtsamt medveten om att det inte är alla vänner som kommer att finnas kvar när stormarna lagt sig, för det är väl så med stormar. En del faller omkull. Får vara glad över de nya skotten som kommer, och de som trots allt kommer att finnas kvar <3