Monstren i skallen
Vad var det för tankar du hade mamma, när du fick beskedet?
Hur gammal var jag när du insåg att du skulle lämna mig? 13 eller 14?
Det är som en dimma för mig. Jag minns inte samtalet, inget. Min hjärna har gömt undan det minnet för mig, det bäst så. Det jag minns var att jag stängde in mig på mitt rosa tonårsrum och satte på Gary Moore med högsta volym. Liggande på den stora, vita fluffiga mattan grät jag mig genom hela skivan, i fosterställning skrek jag ut min rädsla. Man kan inte bli utan mamma när man är ett barn. Med tårarna rann min trygghet ur mig. Den som inbillar en att det inte finns några monster. Det kommer en dag när man inser att de finns, bara det att de inte gömmer sig under sängen. Det finns inom en, i skallen. Monstren är rädslan, och har man en gång släppt in dem finns de kvar. Dödlighetsmonstren.
Nu slåss jag mot mina vuxenmammamonster.
Utmattad och trött. Marinerad i sorg, oro, smärta och sjukdomar som drabbat människor omkring mig har det kommit in under huden och spridit sig som en blodförgiftning. Till sist kom rädslan åt mig. Jag är inte omänsklig, när allt kommer omkring. Inte unik. När smärtan smög sig på, blommade paniken ut.
- Är det min otur nu? Monstren kastade upp dörrarna till de mest skrämmande rum jag har inom mig. Titta här, sa dom. Du är inte odödlig! En fasa värre än sin egen död är den att lämna sitt barn kvar. Sitt lilla barn. Ett barn som inte är stor nog att klara sig själv. Jag kan inte föreställa mig nåt värre.
Kära mamma, som du ska ha pinas. Lämna oss tre barn. Två större, vuxna nog med sina egna barn. Men det mindre, inte alls mogen att stå på egna ben även om hon trodde det. Vilken oro du måste ha upplevt. Att ligga sex månader med döden flåsande i nacken, varje minut. Ändå kämpade du. Planerade för din hemkomst. Du skulle sätta upp nya gardiner på mitt rum. Lilla mamma, fast det knappt var nåt kvar av dig gav du inte upp.
Jag ska utredas, dels varför jag nu har ont i en äggstock och dels för om det genetiska kring din cancer. Ett prov på cancermarkör ska tas i morgon, återbesök på Gyn på fredag antagligen. Sen ska jag själv kontakta Umeå också, be om en utredning för våra gener. Han kunde inte se nåt på äggstocken idag, vilket är en lättnad. Inget kan uteslutas, men det är hur som helst kanske vettigt att ta bort äggstockarna sa han. Kan inte låta bli att skrämmas.. Idag är jag nog lika gammal som du var, när du blev sjuk. Det är inte konstigt att jag blir rädd. Tror inte det värsta, men jag tar inga som helst risker att inte kolla upp det. Är det det värsta ska det upptäckas i tid. Så det går att åtgärda.
Jag har så mycket kvar att göra, uppleva och se. Nej, det är inte min otur nu, och inte än på länge!
Nu ska jag säga god natt till Tindras foto, gå upp och titta på Hugo när han sover. Han har säkert sparkat av sig täcket så jag får lägga det över honom, viska att jag älskar honom. Sov gott <3