Monstren i skallen

Vad var det för tankar du hade mamma, när du fick beskedet? 
Hur gammal var jag när du insåg att du skulle lämna mig? 13 eller 14? 

Det är som en dimma för mig. Jag minns inte samtalet, inget. Min hjärna har gömt undan det minnet för mig, det bäst så. Det jag minns var att jag stängde in mig på mitt rosa tonårsrum och satte på Gary Moore med högsta volym. Liggande på den stora, vita fluffiga mattan grät jag mig genom hela skivan, i fosterställning skrek jag ut min rädsla. Man kan inte bli utan mamma när man är ett barn. Med tårarna rann min trygghet ur mig. Den som inbillar en att det inte finns några monster. Det kommer en dag när man inser att de finns, bara det att de inte gömmer sig under sängen. Det finns inom en, i skallen. Monstren är rädslan, och har man en gång släppt in dem finns de kvar. Dödlighetsmonstren.

Nu slåss jag mot mina vuxenmammamonster. 

Utmattad och trött. Marinerad i sorg, oro, smärta och sjukdomar som drabbat människor omkring mig har det kommit in under huden och spridit sig som en blodförgiftning. Till sist kom rädslan åt mig. Jag är inte omänsklig, när allt kommer omkring. Inte unik. När smärtan smög sig på, blommade paniken ut. 

- Är det min otur nu? Monstren kastade upp dörrarna till de mest skrämmande rum jag har inom mig. Titta här, sa dom. Du är inte odödlig! En fasa värre än sin egen död är den att lämna sitt barn kvar. Sitt lilla barn. Ett barn som inte är stor nog att klara sig själv. Jag kan inte föreställa mig nåt värre. 

Kära mamma, som du ska ha pinas. Lämna oss tre barn. Två större, vuxna nog med sina egna barn. Men det mindre, inte alls mogen att stå på egna ben även om hon trodde det. Vilken oro du måste ha upplevt. Att ligga sex månader med döden flåsande i nacken, varje minut. Ändå kämpade du. Planerade för din hemkomst. Du skulle sätta upp nya gardiner på mitt rum. Lilla mamma, fast det knappt var nåt kvar av dig gav du inte upp. 

Jag ska utredas, dels varför jag nu har ont i en äggstock och dels för om det genetiska kring din cancer. Ett prov på cancermarkör ska tas i morgon, återbesök på Gyn på fredag antagligen. Sen ska jag själv kontakta Umeå också, be om en utredning för våra gener. Han kunde inte se nåt på äggstocken idag, vilket är en lättnad. Inget kan uteslutas, men det är hur som helst kanske vettigt att ta bort äggstockarna sa han. Kan inte låta bli att skrämmas.. Idag är jag nog lika gammal som du var, när du blev sjuk. Det är inte konstigt att jag blir rädd. Tror inte det värsta, men jag tar inga som helst risker att inte kolla upp det. Är det det värsta ska det upptäckas i tid. Så det går att åtgärda. 

Jag har så mycket kvar att göra, uppleva och se. Nej, det är inte min otur nu, och inte än på länge! 

Nu ska jag säga god natt till Tindras foto, gå upp och titta på Hugo när han sover. Han har säkert sparkat av sig täcket så jag får lägga det över honom, viska att jag älskar honom. Sov gott <3





0 kommentarer

Overkligheten

Jag har nog inte riktigt förstått att hon är borta. Älskade Tindra! Du saknas mig! En vecka sen du somnade in nu. 
 
Det är som att jag lever i en overklighet. Sorg, smärta, saknad, tomhet, ångest, tankar och rädsla blir en enda smet inom mig. Det känns som att du bara är tillfälligt borta, som att du åkt till Ålåsen med Mats några dagar. Snart ligger du där i din biabädd igen, snart kommer jag att få höra dina tassar klappra lite över golvet. Snart sitter du där och tigger en macka efter kvällsfikat. Eller snarare; Snart KRÄVER du en macka. Älskade egensinniga, självbestämmande, snälla, underbara humoristiska hund! När som helst kommer du och vill bli klappad, sitta intill mig när jag sitter på uteplatsen. Men mitt snart kommer aldrig någonsin att inträffa… Och det sliter hjärtat ur min kropp att behöva inse det! FAN!
 
Du har varit hos mig i 13 år nästan. Sen du var en liten valp på åtta veckor. En liten, varm och söt pälsboll. Älskade vän, vackra vackra Tindra! Det gör så ont. Så jävla ont.. Över 4300 gånger av jag viskat ”sov gott gumman, matte älskar dig” och smekt dig över ditt lena huvud och öron. Lika många gånger har jag sagt god morgon hjärtat. Nu säger jag det varje kväll till en bild av dig.. Utan att känna din varma kropp. Du saknas mig så det känns ibland som att jag ska bli galen. Tappat karta, kompass och riktning. 
 
Pratar gamla minnen. Tänker att jag har ju förlorat så många nära och kära, mor och far.. Människor. Djur. Att jag borde vara härdad? Borde veta att det går ju över.. Visst vet jag det. Men det spelar ingen som helst roll.. Varken att jag säger det till mig själv eller när andra påminner mig om att det går över. Att hon har det bra där hon är nu. Inget av det hjälper. Jag vet ju. Jag vet allt det där. Det gör lika ont ändå. Låt mig vara ledsen. Sorg måste få ha sin tid. Jag säger det nog lika mycket till mig själv som till nån annan.. Önskar att det fanns nån smidig genväg, att slippa känna alla dessa jobbiga känslor. Men jag vet, ingen kommer undan saknaden när man älskat Den man förlorat.
 
Du var så älskad Tindra. En hund som berört så många genom åren, tack vare ditt egensinne. 
 
 
Alltid älskad – aldrig glömd <3
 
 
 
 
 
 
 
0 kommentarer

Bakslag

Jag nämnde nån gång att det inte är linjärt, det här med stress och att lära sig hantera den. Det fick jag sannerligen erfara igår. Jag tycker att jag har varit på rätt väg, men sista veckan har livet kommit emellan. Ni vet, man blir förkyld och får mer värk och barnet ska vabbas – såna saker som rubbar de inte så invanda rutinerna. Såna saker. I kombination med att många studenter har mycket nu, och jag försöker slå  knut på mig själv för att de ska få vad de behöver, så kan du lista ut vad det leder till om man inte är uppmärksam. 
 
I tisdags hade jag mindfulnesskursen, vi jobbar nu med att identifiera vad som får oss att må bra – både i det privata och på jobbet. Visualisera ett trafikljus, det gröna representerar där vi mår bra – där har vi kontroll och allt känns lugnt och fint i kropp och själ. I det gula kommer symptomen på stress, kroppsligt och mentalt. I det röda är det kört, då är systemet överbelastat. 
 
Igår var jag hemma med en förkyld Hugo. Försökte jobba lite hemifrån, med mail och avbokade inplanerade möten och försökte läsa rapporter för att ge feedback. På eftermiddagen kom världens bästa gudfar och tog Hugo, så jag fick åka in på jobbet. Väl där kände jag mig stressad över allt som skulle hinnas, planeringar och mail, läkarkontakter och forum, försök att få till nya besök av de som blivit avbokade. Cirklarna rubbade. 
 
När jag satt och jobbade med en planering plingade det till då ett mail damp ner, mot bättre vetande avbröt jag det jag höll på med för att läsa det. Innehållet gjorde mig stressad. PANG! Plötsligt var det som om nån tog tag i mitt hjärta och klämde till! Så fruktansvärt obehagligt, jag tappade nästan andan. Försökte andas, och massera, vrida mig i en annan ställning, ställde mig upp (har höj- och sänkbara skrivbord) – men fortsatte skriva mailet jag hade påbörjat! Rädd vad som hände i min kropp, men jag fortsätter jobba. Tänkte vad fan håller jag på med? Gick ut i korridoren en sväng, försökte andas och gick tillbaka igen. Andas. Andas. Stängde av datorn, tog min väska och jacka och åkte därifrån. Smärtan fanns kvar men blev allt mer diffus. Inte krampaktig. Åkte in på HC och tog ett blodtryck på mig själv, 107/68 så allt var som det skulle. Efter en och en halv timma ringde jag 1177 och rådgjorde, fick svaret att om symptomen återkom skulle jag söka akut. Men av allt att döma var det på grund av stress. 
 
Jag som ena dagen ligger och mediterar över att läsa mig läsa kroppens signaler, för att nästa dag välja att fullständigt köra över mig själv. Så långt har jag tydligen kommit. Så nej, det är inte enkelt att lära om – det är heller inte enkelt att lära sig de nya gränserna. Jag har inte samma tolerans för stress längre, kanske kommer jag aldrig att ha det igen heller. Men jag måste lära mig att lyssna på min kropp. Jag är ödmjuk inför det faktum att det här inte är gjort på en vecka – eller ens ett år.
 
Andas. Idag är det fokus på att ta en sak i taget, och andas. 
 
Andas.
 
 
 
 
 
 
 
 
0 kommentarer