Uppbrott

Det har gått en tid sedan du kom in i våra liv nu, älskade afghanske bonus-son. 
 
Tanken var att jag skulle läsa dina utvisningsbeslut och försöka hitta luckor, se om jag kunde hjälpa dig. Vi satt i köket med varsinn kopp kaffe. Du hade varit här i över tre år då, du hade gått i skola och lärt dig bra svenska. Det tog mig inte lång stund att förstå att du var en väldigt speciell människa, då var du inte ens myndig  – ändå hade du så stor livserfarenhet och en smärta inom dig som gjorde mig bottenlöst sorgsen. 
 
Jag skummande genom delar av den stora luntan, du frågade om du skulle berätta vad det var som hände där i Afghanistan. Om du orkar sa jag. Du vred dina händer lite oroligt i knät, såg ner i golvet och drog efter andan. Sen berättade du. Jag försökte att inte gråta men allt jag kunde se var den lilla pojke du var då, i samma ålder som min egen pojke. Det brast för mig, du fortsatte berätta. 
 
Det blev några koppar den kvällen. När du skulle gå gav du mig en kram och tackade för att jag ville försöka hjälpa. Jag svor där och då inför mig själv att göra allt i min makt för att göra just det. 
 
Det har jag gjort. 
Ändå räckte det inte.
Jag har fått se mig besegrad av det land jag växt upp i och alltid trott varit en skyddande hamn för de som verkligen behövt skydd. 
 
Nu har du åkt. Flytt vidare. 
Mitt hjärta blöder, för dig.
För oss. 
 
Dina meddelanden gör mig glad och lite lugnad, men likafullt orolig. 
Du är som vanlig mer bekymrad över hur det är med oss här hemma, än att berätta hur det verkligen är med dig. Som den gången förra hösten då jag drabbades av tinnutus och hade det tufft. Du hade fått det sista utvisningsbeskedet, och vi hade insett att advokaten du hade haft tilldelad från början hade stängt alla möjliga dörrar för att du skulle kunna göra ett VUT. Jag var ledsen för dig. Du var orolig för mig. 
 
När jag kom hem från jobbet en torsdageftermiddag stod du och din kompis Ali där, ni bakade och lagade mat så det stod härliga till. Det var flera olika maträtter från mellanöstern, dofterna var ljuvliga! Du hade gjort afghanskt ris, som du vet att jag älskar och kan föräta mig på. Överraskad stod jag i hallen med hakan i knähöjd. Ni hade köpt en blomma som jag fick, sen fick jag stränga order om att gå upp och lägga mig och vila tills middagen var klar. 
 
Som jag njöt av den goda maten och sällskapet. 
Och som jag saknar det nu. 
 
Jag hoppas att du på något sätt ska kunna återvända till oss här i Sverige, till det som faktiskt blev din svenska familj.
Någon gång.
 
Du har under åren kommit att bli en naturlig del av familjen, så lätt att umgås med, så varmhjärtad och fantastisk rolig. Glad och tacksam över att jag har fått lära känna dig, men så outsägligt ledsen att du nu ryckts bort från oss. 
 
Vi saknar och älskar dig, kära vän <3