Trettiofyra år

Trettiofyra år

Idag är det trettiofyra år sedan jag mitt i natten smet in genom akutingången på sjukhuset för att ta mig vidare upp till avdelningen där hon låg.

Jag var sexton år, min mamma nyss fyllda fyrtiosex, och nu hade jag förstått att det här skulle bli den sista gången jag såg henne. 

Det här skulle bli mitt farväl.

 

"Mamma, är du vaken?" Viskningen fick hennes ögonlock att krusas. Rörde sig inte hennes hand lite där den låg mot det landstingsgula täcket? Så försiktigt jag förmådde tog jag hennes hand i min och satte mig ner på stolen vid sängen. De lena händerna, så tunna nu att guldringarna fått plockats av då de inte lägre passade, och utan det röda lacket som annars prydde hennes långa naglar. 

Ändå. 

 
Fortfarande de vackraste. Och de händer som alltid haft plats för mina. Aldrig hade jag behövt tvivla på att hon skulle fånga mig om jag föll.

Alla tankar trängdes i mitt huvud, utan att jag fick inte tag i en enda. När sov jag senast? Kuratorn hade gett mig några tabletter att sova på, men jag hade inte vågat ta dem. Tänk om jag sov bort viktig tid?

 

Pappa såg så tärd ut där han satt i fåtöljen vid fönstret med läslampan tänd. Precis så tärd som man kan förvänta sig av någon efter sex månader på ett sjukhus, som tvingats se den han älskar dö litegrann för varje dag. Han som alltid varit den starka. Min starka, odödliga pappa.

 

Tidnignen som låg uppslagen på bordet intill honom skvallrade om att han löst korsord innan han somnade till, läsglasögonen satt fortfarande kvar på nästippen. Värmen exploderande i min bröstkorg, jag tvingades pressa ihop tänderna för att inte väcka upp honom med en plötslig gråtattack. Förvånades varje dag över att de inte tog slut, tårarna.

 

Det var inte så här det skulle sluta.

 

Jag skulle ju ha min mamma kvar i livet, hon skulle se mig ta studenten, krama mig och tjata på mig, lära mig laga mat och baka, skratta åt mina konstant dåliga skämt som hon inte kunde motstå, trösta mig när jag var olyckligt kär och glädjas med mig när jag var lycklig. Hon skulle hälsa på mig i stan, jag skulle bjuda ut henne på middag och vi skulle ju njuta av livet.

Hon skulle se mig bli vuxen.

Och pappa.
Hur skulle det gå för pappa nu?

 

Min hand låg kvar i hennes när jag sakta reste mig och viskade i hennes öra.

"Jag älskar dig mamma, nåt så otroligt mycket."

Hennes hand klämde till om min. Inbillade jag mig? Nej, där var det igen. 

En bekräftelse. 

"Sov gott, lilla mor."