Bomber och granater!

Kanske inte riktigt, men ikväll stod rådhuset i brand igen! Men denna gång inte på samma sätt som 2008. I år var det jämtlandstema. Jag pratar om Vinterfestivalen som startat idag, och ljus- och ljudspelet som utspelas på vårat vackra rådhus. Det går inte att göra det rättvisa med varken bilder eller video, det är nåt som måste upplevas på plats! Men lägger in en video ändå, från igår då det visades upp för pressen: (följ länken för att se hela förra ljusspelet)





Märktigt när rådhuset skakar till ljudet av basarna *rys* Jag tog lite bilder med mobilen också, lägger ut dom i morgon ;)

På stortorget var det också en del ljus och ljud, rätt roliga prylar. Nu är festivalen igång, den pågår fram till mitten av mars tror jag. Det är massor av olika aktiviteter som ordnas. Kommunen står för det mesta av kostnaden - runt 4 miljoner. Men det är det säkerligen värt, det drar lite folk till stan och sätter oss på kartan inte bara som yra om sommaren, utan även som vinterstaden Östersund :)


Näe, nu ska jag hoppa i säng. Haft en bra dag, men det har varit på tok för mycket ont i huvudet och nacken! Somnade med huvudvärk och vaknade med dito.... får hoppas morgondagen bjuder på lika många skratt, men mindre ont! :)

Natti!



0 kommentarer

Gråter!

SVERIGE FÖRLORADE MOT SLOVAKIEN! Det är nästan så att jag vill springa in i en vägg med huvudet före! Men med tanke på att jag redan har en kvaddad nacke så.. näe. Inte den här gången blev det nåt guld!

Inte förra OS, men ändå förra, har jag ett mycket komiskt minne ifrån. Det VAR inte komiskt när det hände, men efteråt... med lite distans till det hela. Jag och min vän E var hos våra vänner L & M. Vi laddade för matchen mot Vitryssland, det skulle bli en enkel seger. Chips och godis. Jo. Eller hur? SALO (på tal om att springa in i en vägg, vad hände med honom?) TAPPADE pucken och den åker in i mål. Ungefär vid samma tidpunkt tappade jag förståndet, och besinningen.

L började TOKSKRATTA så att hon vek sig dubbel där i soffan. Allt sker som i ultrarapid.. jag tappar hakan, tittar på E, som tittar på mig - med en tappad haka och stora ögon, vi tittar på L som fortsätter att skratta. Jag hör hennes skratt EKA i mitt huvud och jag har lust att gå dit och stoppa ner chipsskålen i halsen på henne! Jag tittar på E: - NU GÅR VI! - JA, säger hon. Det gör vi verkligen! Och det gjorde vi. Vi gick hem till mig, drack kaffe och åt pepparkakor - vi kallade det likvaka. Vi hatade L hela kvällen *tokskrattar*

ÄR det nåt som jag är så är det en dålig förlorare. Har alltid varit, även när jag själv tävlade i min ungdom (friidrott). Jag kunde inte förlora, det var inte medfött. Tills... Jag hade stukat mig riktigt illa i en fot och hoppat på kryckor tre veckor, två veckor senare skulle jag tävla i nån slags länstävling.. minns inte riktigt vad den kallades.. Men 100 meter, stafett och höjdhopp. Naturligtvis stukade jag mig igen under 100 meters, nära på föll men tog mig i mål... som trea! Det var K A T A S T R O F. För det hade aldrig hänt mig i "mina" grenar tidigare! Inte under hela mellan och högstadiet hade jag kommit annat än etta. Rätt otroligt egentligen, hur snabb jag var! Sprang lätt ifrån killarna både in min egen klass och ett par klasser över. Så att komma trea, få en j**la BRONSMEDALJ?! Störtlöjligt.

När jag kom hem från Sollefteå där tävlingarna varit (ca 8 mil från byn jag kom från) så undrade förstås mamma och pappa hur det hade gått. Jag slängde de där medaljerna på bordet (det blev medalj i stafetten också, som varit INNAN 100 meters) och tjurade ihop fullständigt. Pappa sa inget, för han var som mig - endast guld var gott nog - medan mamma tyckte att det var strålande att det gått så BRA!! *skrattar högt* Jo, just.

Mamma hade det nog inte så lätt med mig när jag var tonåring... stackars mamma... Jag var tjurig som få, och gav mig ytterst sällan... Det är lite synd att hon inte fick leva vidare så att vi kunnat umgås som två vuxna. Tror att vi skulle ha väldigt mycket gemensamt idag, för ju äldre jag blivit desto mer har jag blivit lik henne... Samma värderingar som hon hade då, har jag nu. Hon lärde mig att älska och förlåta, se det positiva i saker och inte ta nåt för givet. Det hon försökte lära mig då, var att det viktiga är inte att vinna jämt, men att ge allt man har och inte ge upp! Och det viktigaste av allt; vara nöjd med det! :)

Det var trist att jag slutade med friidrotten, det var lite ståhej kring det där.. Idrottslärare i gymnasiet hade stora bekymmer när jag la ner allting. Men jag tappade helt och hållet intresset för det när mamma blev sjuk, jag flyttade till Sollefteå.. började röka, äta p-piller och gick i och med det upp nästan 20 kg på mindre än ett år (från 50 till nästan 70, till mina 170 cm. Hm). Det var den karriären. Vet att min far hade det jättejobbigt med det där, att jag la ner allt.. efter att varit så lovande... Men vem kan klandra en 16-åring för att göra ett "felval" i livet när allt krisar ihop sig? Det var nog att hantera mammas sjukdom och senare dödsfall. Då är man inte ute och springer och hoppar direkt. Varken på längden eller tvären! Jag säger som Tony Rikardsson; Ja' e' int' bitter! :D


Jaha. Det var det OS'et. De övriga sporterna intresserad mig föga. Får ladda för elitserien och MoDo istället! ;)

Ska vila mina ben lite nu, kört hårt på gymmet idag. Skönt! Blev att jag löste ett månadskort på Reacting ändå (400 i månaden, det är lite halvdyrt), så jag ska köra lite dubbelt igen. Det är så smidigt när det är kallt att kunna parkera utanför och ha motorvärmare... Jag är som sagt lite bekväm också ;) Andra gymmet ligger mitt inne i stan, så det är 14 kr timmen att parkera och ingen chans att ha en motorvärmare. Min ford och miljön tackar mig ;)

Ha en fin kvälll!





4 kommentarer

Tankeväckande


Jag fick ett mail av min vän Kicki, med en text som fick mig att reagera och fundera. Jag trodde nästan inte att det var sant, för det lät så.. otroligt? Så jag sökte på nätet, och till min förvåning så var det sant (så när som en detalj, som ni kan se i klippet nedan)

 Läs själva;

Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007.

En man med violin spelar Bach i en timme.
Under den timmen passerar ca 2000 personer.


Efter 3 min spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare.

Efter 4 min:
Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.

Efter ca 6 min:
En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart på klockan och går vidare.

Efter 10 min:
Ett barn i 3-årsåldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar)

Efter 45 min:
Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund.
Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att sakta in. Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.

Efter 1 h:
Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.

Sanningen:
Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar.
Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.

Detta är en sann historia. Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar.


Man ställer frågan: "Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina koncerter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?"


En slutsats i mängden:
Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument…
HUR MYCKET ANNAT GÅR VI INTE MISTE OM?
____________________________________________










Det var en kvinna som kände igen honom.. i övrigt ingen. Men visst är det rätt häftigt att det var flera barn som ville stanna, men blev ivägdragen av sina föräldrar? Är det för att barnen ännu inte blivit formade till samhällets stress, att det är mer öppna för här och nu? 

Mycket tänkvärt experiment. Det här är sånt som jag gillar; Social psykologi. Den kursen som jag läste från Gävle högskola hade mycket liknande exempel, vi hade en amerikansk bok som var väldigt bra. Verkligen nåt att fundera på!

Hur mycket skönhet har DU missat idag? :)

Sov gott!

1 kommentar