Alltså... det här med värk...

Man tror att folk i ens omgivning ska förstå, eftersom att de ser hur man har det. I alla fall de som står en någorlunda nära. Men ibland så inser man att, nej - inte ens alla som är en nära kan förstå hur det är. Man kan inte begära att det ska gå att förstå FULLT UT - så klart inte, men i alla fall så pass att de kan visa hänsyn och förstå att livet inte är som för dom. Att allt man gör "kostar" lite mer, i form av smärta.
 
När man får höra saker som i stil med "men du ska inte äta/ta sån medicin för det är farligt för dig" så blir man ganska matt.. Jag talar om cellgiftet som jag tar mot min reumatiska sjukdom. Låt mig förklara varför JAG varje vecka väljer att spruta in gift i min kropp, helt frivilligt.
 
Att leva med reumatism av det värre slaget;
1) Det kan komma från en timme till den andra, smärtan från helvetet. Du vet aldrig när. Lite rysk roulette att planera saker, för den dagen kan du mycket väl vara helt däckad.
 
2) Du har varje dag en "grundsmärta" och du vet att den kommer du alltid att få ha. Så är det. Du kan inte göra nåt åt den. DEN lär du dig leva med.
 
3) Rädslan är smärtan från helvetet. Det vill säga SKOVEN, de som du aldrig vet när de kommer. Och NÄR de kommer så vet du inte hur länge de sitter i. Allt från nån vecka, till ett par månader. Och DÅ är det INTE roligt. Nä.
 
4) Reumatisk värk är när den är värst ungefär som att bryta ett ben i kroppen, just efter att det har gått av och den där molande smärtan infinner sig. Enda skillnaden är att när du brutit ett ben och fått det fixat - så vet du att det är en begränsad tid. Du kan räkna dagarna, och känna en förbättring. Med reumatism så kan du inte räkna dagarna, du vet inte när du blir bättre och en sak är rätt säker - du kommer inte att läka.
 
5) När det är ett rejält skov så önskar du dig en sak, i alla fall har jag gjort det när jag har haft ordentliga skov; Att få dö. För att det blir till sist så outhärdligt att leva, man KAN inte ens med all vilja i världen göra det man vill. Faktiskt. Att kliva ur sängen för att ta sig på toan kan vara så otroligt smärtsamt för att det är som att kliva på glödande kol, och trasiga benbitar i fötterna - så känns det..
 
Överdriver jag? Svar nej. JAG har aldrig upplevt värre smärta. Jag är ingen fegis, jag är ingen som önskat mig döden. Men under skoven har jag legat på soffan och gråtit och bett att få dö.
 
Så. Därför VÄLJER jag att riskera alla möjliga och omöjliga biverkningar av de mediciner som finns för att lindra min sjukdom. Därför att jag har inget val. Utan mediciner har jag inget liv. Med cellgift så kan jag bli något bättre, även om jag är långt i från bra... jag ökar dosen nu och hoppas bli bättre. Men minsta förbättring är bättre än ingen alls. Jag vill inte, klarar inte, orkar inte med att ha ett icke-liv.
 
Så säg inte att jag inte "borde" stoppa i mig skit. Jag vet att det är skit med cellgift. Men alternativet är värre.
 
Har du inte testat att ha det som jag har haft det dom senaste åren, då tycker jag att du enbart ska vara tyst om vilka behandlingar som är bra eller inte för mig. Jag tar inga mediciner i onödan, den saken kan jag göra ordenligt klar för dig!
 
Tack och lov att jag har en förstående man, utan honom skulle jag inte palla med de dagar jag har det som värst. Han har sett alla baksidor... Kärlek, det är att visa förståelse och finnas där. Och det är precis exakt vad min kära gör. Tacksam för det! <3
 
 
 
1 kommentar

Onsdagstankar

Igår var jag iväg på gymmet rätt tidigt. Där jag tränar är det många äldre som tränar på morgonen, märkte jag. Körde rätt tungt, så jag stånkade och stönade säkert (har ipod i öronen så jag vet inte så noga, och skiter i vilket också haha). Hade sett ett tips från Olga, fitnessmamman. Hon stod på två bänkar och körde med KB så att man kan göra ordentligt djupa benböj. Helt klart en utmaning tänkte jag! och började möblera om... och körde - det var verkligen rejält svårare än att stå på golvet och göra vanliga! Efter en stund insåg jag att jag hade publik... 6 glada motionärer stod och illglodde på mig. Ja men alltså? Vad ska man säga... är man på gymmet för att köra en maskin och surra bort en kvart däremellan, då blir man nog förvånad när nån kör egna övningar och dessutom STÅNKAR och tar i för kung och fosterland för att orka det sista i varje rep! ;) Humor.
 
 
Annars då? Jo, värken kommer och går med hög och lågtryck. Jag är bättre än SMHI på att förutsäga vilket väder det ska bli! Helt sjukt, men så är det. Ökade cellgiftet förra veckan, inte hört nåt efter veckans provlämning så jag hoppas att levern pallar - för ikväll ska jag ta nästa dos. Ajja, det blir nog bättre snart :)
 
 
Dags att göra lite nytta! Ha re kanin =)
 
 
0 kommentarer

Måndag - igen?!

Svårt att begripa var dagarna och veckorna tar vägen, men de kommer och går det är ett som är säkert! :)
 
I torsdags packade vi ihop oss (igen) och åkte upp till ranchen. Stökat på med att klippa gräs - efter att ha fått åka till stan och köpa en ny rem till åk-klipparen (på kulremslagret btw! De verkar minsann vara dyr på allt där!?), och röjt runt byggnaderna och grejat. Skönt att M'is var där och hjälpte till också! :)
 
Tyvärr har vi inte haft vädrets makter med oss. 9 grader varje dag, och regn till och från! INTE kul att behöva köra värme i kåken mitt i högsommaren?! Sjukt. Mina vidriga leder blir SATAN i det vädret. Då måste jag ha tillgång till badkar, haft sjukt ont.. så vi blev bara tre dygn. (Cellgiftet funkar inget vidare än heller. Ska öka dosen. Igen.) Men vi hade det bra ändå, trots allt. Hann med nån kolbulle och mys!
 
Nä, dags att lägga mig. För ont för att skriva mera nu.
 
Ha det bra så länge! :)
0 kommentarer