Ögonblicken

De där ögonblicken av lycka, de små och oväntade. Det är nåt visst med dem. 
När inga förväntningar finns dyker de plötsligt upp från ingenstans. 
 
Som när vi går på promenad, jag och Hugo. Det är ofta när vi är själva tillsammans, inte sällan i naturen utan teknik och annat som stör, de kommer. Tankar han bär på, berättelser han vill dela eller saker han undrar. Saker jag berättar som väcker hans intresse att veta mer. Det fina i att få dela.  Skratten som kommer sig av vår gemensamma humor, den som inte alla hänger med på men som får oss att blir dubbelvikta och tårögda. 
 
De små ögonblicken av lycka, när bröstet brinner upp av all den värme som inte får plats. 
När glädjen och tacksamheten får det att blixtra i skallen. 
 
För att han är den han är. 
För att vi har det vi har. 
För han blev just min unge. 
 
 
/Anni