Återvändarsamtal

Det låter så mycket bättre än vad det är.
Återvändarsamtal på migrationsverket.
 
Jag följer med N, 19 år. Han kom hit när han var lite drygt 14. Nu har han fått tre avslag, han får inte vara kvar i Sverige längre. Han är utvisad tillbaka till krigets Afghanistan, varifrån han flydde när han var tio år, till Iran, efter att ha upplevt av de mest horribla saker. Slutligen hamnade han här.
 
När vi kommer till Migrationsverket öppar en stel vaktperson och ber oss vänta. Det är i övrigt tomt i lokalen. De ska stänga kontoret här i stan, som på så många andra ställen eftersom att det inte kommer just några flyktingar till vårt land längre. Morgan Johansson och signalpolitik, du vet. Vi kan ju inte hålla på att hjälpa människor i nöd, då kan ju alla tro att de kan få komma hit och ta våra bidrag, jobb och sabba hela vårt så väl uppbyggda välfärdssystem. Eller vad det nu handlar om.. när det ska tävlas om vem som kan ha den sämsta asylpolitiken någonsin. Där vi kränker rättighet efter rättighet, där inget längre är heligt eller värdigt.
 
Det är knäpptyst i lokalen när vi väntar. Varför styr mina tankar mot att det är dödens väntrum? Jag ryser till och drar kappan om mig. En ung, blond flicka, hon kan inte vara 20 fyllda, öppnar dörren och visar in oss i ett kontor. Där sitter ytterligare en ung tjej, hon säger inte ett ord under hela tiden vi är i rummet. Det är den blonda som för ordet, helt känslolöst. Som om hennes ord var förinspelade berättar hon om de olika alternativ som finns. Antingen samarbetar man, eller så gör man det inte. Han vill samarbeta. Oavsett ska  N ut ur landet, och om han är duktig och lovar att aldrig återvända till Sverige kan han belönas med ett bidrag på 30 000 kr.
 
N är lugn, sammanbiten och saklig. Han ber om tolk, vilket förvånar mig - för han har lärt sig svenska bättre under sina fyra år i Sverige än drottning Silvia sen hon kom på 70-talet. Eller när det nu var. Kanske orkar han inte fokusera, kanske vill han bara ta det på Dari för sakens skull. Jag fattar inte hur han kan vara så lugn. Jag har stålsatt mig för det här samtalet under veckors tid, bestämt mig för att inte bli ledsen. Inte visa dem mina tårar, och framförallt vill jag vara ett stöd åt Samir.
När den blonda flickan frågar: - Hur tänker du att ditt liv kommer att bli i Afghanistan?
svarar han på svenska: - Det spelar ingen roll hur det blir för mig, om jag lever eller dör så har det ingen betydelse. Jag har fått tre avslag, svart på vitt att det har ingen som helst betydelse. Jag får finna mig i det.
 
Hon svarar inte.
 
Nåt inom mig brister. Jag sväljer och sväljer, upprepar mitt mantra - var stark! Det hjälper inte, jag fortsätter att gå sönder, krackelera. Tårarna väller upp och jag kan inte längre hindra det. Han märker, lägger en varm hand på min arm men tittar inte på mig. Det gör inte saken bättre, för det är inte jag som ska ha tröst.
 
 
Det är han som ska utvisas.
Bli kanonmat.
Inte jag.
 
Bilder fladdrar förbi mina ögon - alla rubiker som inte Aftonbladet och Expressen visar, de som jag får följa på andra medier för allmänheten vill inte veta om vad som händer i Afghanistan längre. Alla döda i självmordsattacker, hur många civila som gått åt. Hur många som rapporterat att de som tvångsdeporteras försvinner direkt de kommit fram. Han vet att det är kört. Jag vet också. Trots alla timmar jag lagt ner på att läsa alla papper, försökt hitta det som advokaten missat, alla kontakter jag tagit och faktiskt hittat dörrar - men som domstolarna har spikat igen redan. Trots att han har så många hot emot sig, så hänvisas han till att vara internflykting. I detta krigets land. Jag ser Morgan Johanssons lismande leende för mig, och känner ett illamående spridas inom mig allt medan tårarna obarmhärtigt avslöjar mig.
 
Att känslorna inte kunde stanna på insidan.
 
Den andra unga kvinnan, med mörkt hår, tar fram en stor kartong med servetter och ställer framför mig. Jag sneglar på henne, vänder bort blicken och tar upp en egen näsduk som jag har i fickan. Om hon så gav mig en miljon skulle jag inte ta emot den. Hon tänker ta min N Min vän, han som på nåt vis kommit att kännas som en son. Jag vill inte ta emot något av henne.
 
Hur ska jag förklara detta för min sexåring därhemma, orsaken till att N inte kommer att hälsa på oss mer? Det blir inget spela tv-spel och åka ut och grilla korv tillsammans. Det blir ingen sväng till stugan så att Samir får testa att köra snöskoter, fiska och bada i sjön? Vad ska jag säga? Vad ska jag säga?
 
Samtalet avslutas.
 
Vi går ut i den friska luften, jag är glad att kylan tar emot mig. Vinden torkar upp mina ögon.
Han kramar mig. Än har vi några dagar, det tar ett tag att ordna med alla papper och biljetter. Vi hoppas på att den nya advokaten jag har anlitat ska hinna få till ett VUT som migrationsverket godtar. Jag försöker vara hoppfull, säger att vi får fira med tårta när det är klart, när vi fått ett verkställighetshinder - att det ska ordna sig. Att han ska få vara kvar. Att alla de där drömmarna så få finnas kvar. Att han ännu ska vara en del av vår familj. Vi kramas igen. länge. Skiljs åt, med löfte om att snart höras av igen.
 
En liten stund senare skriver han ett sms, tackar för att jag följde med. Att han är tacksam att få ha en vän som mig, glad att få vara en del av vår familj. Han är den starkaste, varmaste och mest kärleksfulla person jag känner. Och jag kan inte göra ett dugg mer för att hjälpa honom.
 
Tänk att det Sverige jag alltid varit så stolt över har hamnat här. Blivit så kallt.
Men tänk, att han som blivit så illa behandlad av vårt land, ändå älskar så många av oss som bor här och hade velat vara en del av landet? Han som säger att han önskar att han får betala tillbaka, för allt han fått av oss i Sverige. Att han vill jobba, betala skatt. Vara en del av allt.
Vi borde ta tillvara på dessa underbara människor, inte skicka ut dem.
 
Jag vägrar tro att det här är det Sverige flertalet av oss vill ha.
 
Vi kan bättre än så här.
 
Fridens
/Nannis