Smärtkriget

Länge sen, och som man säger mycket vatten som runnit under mina broar. Nästan ett år har det gått och vilket år det varit. Utmattningen, som jag kämpade mig igenom under hösten. 
 
Stöket med tänderna och operationen i januari, som kom att få enorma konsekvenser för min hälsa. Prislappen var hög, inte bara ekonomiskt. En disk i käken pallade inte av påfrestningen, den slank iväg och hamnade inne i leden. Eftersom att jag är reumatiker så var det väl mest väntat att det skulle dra igång inflammationer i käkleden. 
 
Upplevt mycket smärta, men den här smärtan slår alla rekord. Dels sitter den i ansiktet, vilket gör att den är svår att "tänka bort" - men sen påverkar det så mycket att ha ont i munnen: Ätande, talande och gapande. Jag får panik när disken flyttar sig, vilket den gör titt som tätt. Reumatologen satte en kortisonspruta i februari, då lättade smärtan för en kort period. I samma veva skulle en remiss gått iväg för röntgen av käken, men än har jag inte hört nåt mer. I februari träffade jag även en bettfysiolog som lovade att en bettskena skulle göra så snart jag var färdigbehandlad på specialisttandvården (blev det i april). Då jag inte hört nåt om det heller tog jag kontakt i förrgår med dem på sjukhuset och fick då veta att vi har inte längre några bettfysiologer i Östersund. Efter en del jagande igår stod det klart att jag lämnas tillbaka till min tandläkare! Vad i hela friden ska den kunna göra för min käke?? Sköterskan jag pratade med sa att så ser rutinen ut. När jag förklarade vad som sagts innan (att ingen vanlig tandläkare kan göra en bettskena) så skulle jag i alla fall få prata med den bettfysiolog som finns kvar på sjukhuset fram till juni. Ett telefonsamtal nästa vecka. Då behöver jag övertyga henne om det orimliga, och få en remiss till Umeå - dit man numera blir remmitterad då Jämtland blir utan bettfysiologer.
 
Det är sorgligt hur vården nedmonteras, och mer och mer ska sparas. Det privata är högst politiskt, tråkigt att inte alla förstår det. Det är vi som väljer de som ska sitta vid makten och har mandat att bestämma över ekonomin, på alla nivåer. Här har man bestämt sig för att återigen dra åt svångremmen, trots den redan ansträngda situationen inom vården. Hälsocentralen i vår stadsdel är en besparing, den ryker nu. Perosnalen på sjukhuset, som redan går på knäna, ska tvingas jobba varannan helg. Vad får det för konsekvenser i längden? I hela samhället... Hur ska vi behålla och få folk till de redan pressade vårdyrkena, dåligt betalt och dåliga arbetsvillkor? Nä, det är en skrämmande utveckling och mitt i detta ska jag försöka få nån hjälp att orka leva vidare med smärtan, både de gamla och de nya.. 
 
I vintras, när jag kraschade mentalt efter operationens alla komplikationer (det skulle vara en hel roman det med) så fick jag en psykologkontakt, tack vare att jag känner henne lite en tidigare genom de mindfulnesskurser som hon hållt i. En fantastisk kvinna, och utan hennes stöd vet jag inte hur det har slutat då. Hur som helst, nu kommer även hon tvingas sluta - då regionen har spariver. Så nu ska vi ha två samtal till, sen är det slut på det stödet också. 
 
Alla säger att jag som är så van smärta måste klara av det, jag har ju alla redskapen. Det känns helt banalt egentligen, för kan man bli van smärta? Erfaren möjligtvis. Jag har haft konstant ont sen 1999. Men van? Nä. Jag har inte haft nåt annat val än att klara av det, och för det allra mesta har jag gjort det på egen hand och tagit mig upp och behållt glädjen. För det är ju ändå mitt liv, trots allt. Även om det innehåller stora delar smärta. Hoppet är väl det sista som överger en, så sägs det. Så jag får väl fortsätta att hoppas (och jaga) att få någon hjälp att komma till ordning med disken. Men nog är det trist att det beror på var i landet man bor, vilken hjälp man får och inte? 
 
Fortsättning följer.... 
 
 
0 kommentarer

Extra salt mat och insikter


I förrgår var jag och Hugo på sommarcafe och Kyrkis, tillsammans med ca 70 andra besökare. Det var roligt att träffa gamla bekanta, vänner och faktiskt var det många kära återseenden för både liten och stor. 

Sen följde en av Hugos kompisar med hem, så de lekte både inne och ute på gården med andra barn. En sån där härlig dag, skulle jag tyckt om jag hade varit mitt gamla jag. Nu är jag trött och skör. När Magnus kom hem från jobbet halv fem stod jag vid spisen, höll i mig i fläktkåpan för att jag skakade så mycket att jag inte kunde står rakt och stilla. Tårarna rann, kanske kan vi ha fått en extra salt köttfärssås den dagen… Jag vet inte, kände inte så mycket smak faktiskt. Det är en av de konstiga sakerna med utmattningssyndrom, ens sinnen är märkliga. Jag upplever att jag hör sämre, eller fel saker. Vissa ljud förstärks och blir plågsamma. Dofter likaså. Smaker känns sämre. Ändå vill jag äta mera, det är väl tröstbeteendet som kickar in kanske. 

Igår morse fick jag en panikångestattack. Inget som har triggat det, det bara kom. Eller. Jag hade egentligen blivit förvarnad, för jag hade ont i hjärtat redan när jag klev upp efter en kass natt (igen). Låg på golvet och försökte få luft medan hjärtat slog som en stånghammare i mitt bröst. Ska jag dö nu? Jag kunde inte avgöra om det var ångest eller hjärtinfarkt. Försöker andas genom ångesten. Lyckas behålla lite lugn, så pass att jag fick fram kex, Festis och slå på Ninjago åt Hugo. Rädd att han ska bli rädd. Herregud, han ska väl inte behöva se mamma dö (tänker jag). Ringer min syster, vet inte om hon förstår vad jag säger medan jag rasar ihop i en hög inne i badrummet. Det är inget som har hänt, allt är som det ska – ändå känns det som att jag ska dö nu. Hur förklarar man den känslan?

En kompis kommer över med sin son, våra barn leker fint. Hugo är glad, han har inte uppfattat riktigt hur det var med mig. Jag pratade med honom och frågade om han var rädd när mamma grät, nej säger han – vuxna får också vara ledsna. Min älskade unge. Jag är så trött, så trött. Min kompis tröstar mig med att det går över, hon vet, för hon har varit där. Du måste be om hjälp Anna, jag finns ju här. Ring! Ja. Jag som alltid klarat mig själv, varit den som hjälpt. Hur blir man hjälpt? 

När de gått träffar jag en annan Anna. Hon bor granne. Våra barn leker, älskade ungar vad ni värmer mitt hjärta. Anna får veta hur det är fatt. Hon förstår, säger att hon finns där, det är bara att ringa, om jag behöver en kopp kaffe eller avlastning. Hur ska andra kunna hjälpa om jag inte ger dem en chans? Nu vet jag, de som finns där vet hur det är. 

Idag är en bättre dag. Det är skönt att våga säga som det är. Visa mig svag, det är min nya styrka? Smärtsamt medveten om att det inte är alla vänner som kommer att finnas kvar när stormarna lagt sig, för det är väl så med stormar. En del faller omkull. Får vara glad över de nya skotten som kommer, och de som trots allt kommer att finnas kvar <3



0 kommentarer

Monstren i skallen

Vad var det för tankar du hade mamma, när du fick beskedet? 
Hur gammal var jag när du insåg att du skulle lämna mig? 13 eller 14? 

Det är som en dimma för mig. Jag minns inte samtalet, inget. Min hjärna har gömt undan det minnet för mig, det bäst så. Det jag minns var att jag stängde in mig på mitt rosa tonårsrum och satte på Gary Moore med högsta volym. Liggande på den stora, vita fluffiga mattan grät jag mig genom hela skivan, i fosterställning skrek jag ut min rädsla. Man kan inte bli utan mamma när man är ett barn. Med tårarna rann min trygghet ur mig. Den som inbillar en att det inte finns några monster. Det kommer en dag när man inser att de finns, bara det att de inte gömmer sig under sängen. Det finns inom en, i skallen. Monstren är rädslan, och har man en gång släppt in dem finns de kvar. Dödlighetsmonstren.

Nu slåss jag mot mina vuxenmammamonster. 

Utmattad och trött. Marinerad i sorg, oro, smärta och sjukdomar som drabbat människor omkring mig har det kommit in under huden och spridit sig som en blodförgiftning. Till sist kom rädslan åt mig. Jag är inte omänsklig, när allt kommer omkring. Inte unik. När smärtan smög sig på, blommade paniken ut. 

- Är det min otur nu? Monstren kastade upp dörrarna till de mest skrämmande rum jag har inom mig. Titta här, sa dom. Du är inte odödlig! En fasa värre än sin egen död är den att lämna sitt barn kvar. Sitt lilla barn. Ett barn som inte är stor nog att klara sig själv. Jag kan inte föreställa mig nåt värre. 

Kära mamma, som du ska ha pinas. Lämna oss tre barn. Två större, vuxna nog med sina egna barn. Men det mindre, inte alls mogen att stå på egna ben även om hon trodde det. Vilken oro du måste ha upplevt. Att ligga sex månader med döden flåsande i nacken, varje minut. Ändå kämpade du. Planerade för din hemkomst. Du skulle sätta upp nya gardiner på mitt rum. Lilla mamma, fast det knappt var nåt kvar av dig gav du inte upp. 

Jag ska utredas, dels varför jag nu har ont i en äggstock och dels för om det genetiska kring din cancer. Ett prov på cancermarkör ska tas i morgon, återbesök på Gyn på fredag antagligen. Sen ska jag själv kontakta Umeå också, be om en utredning för våra gener. Han kunde inte se nåt på äggstocken idag, vilket är en lättnad. Inget kan uteslutas, men det är hur som helst kanske vettigt att ta bort äggstockarna sa han. Kan inte låta bli att skrämmas.. Idag är jag nog lika gammal som du var, när du blev sjuk. Det är inte konstigt att jag blir rädd. Tror inte det värsta, men jag tar inga som helst risker att inte kolla upp det. Är det det värsta ska det upptäckas i tid. Så det går att åtgärda. 

Jag har så mycket kvar att göra, uppleva och se. Nej, det är inte min otur nu, och inte än på länge! 

Nu ska jag säga god natt till Tindras foto, gå upp och titta på Hugo när han sover. Han har säkert sparkat av sig täcket så jag får lägga det över honom, viska att jag älskar honom. Sov gott <3





0 kommentarer