Extra salt mat och insikter


I förrgår var jag och Hugo på sommarcafe och Kyrkis, tillsammans med ca 70 andra besökare. Det var roligt att träffa gamla bekanta, vänner och faktiskt var det många kära återseenden för både liten och stor. 

Sen följde en av Hugos kompisar med hem, så de lekte både inne och ute på gården med andra barn. En sån där härlig dag, skulle jag tyckt om jag hade varit mitt gamla jag. Nu är jag trött och skör. När Magnus kom hem från jobbet halv fem stod jag vid spisen, höll i mig i fläktkåpan för att jag skakade så mycket att jag inte kunde står rakt och stilla. Tårarna rann, kanske kan vi ha fått en extra salt köttfärssås den dagen… Jag vet inte, kände inte så mycket smak faktiskt. Det är en av de konstiga sakerna med utmattningssyndrom, ens sinnen är märkliga. Jag upplever att jag hör sämre, eller fel saker. Vissa ljud förstärks och blir plågsamma. Dofter likaså. Smaker känns sämre. Ändå vill jag äta mera, det är väl tröstbeteendet som kickar in kanske. 

Igår morse fick jag en panikångestattack. Inget som har triggat det, det bara kom. Eller. Jag hade egentligen blivit förvarnad, för jag hade ont i hjärtat redan när jag klev upp efter en kass natt (igen). Låg på golvet och försökte få luft medan hjärtat slog som en stånghammare i mitt bröst. Ska jag dö nu? Jag kunde inte avgöra om det var ångest eller hjärtinfarkt. Försöker andas genom ångesten. Lyckas behålla lite lugn, så pass att jag fick fram kex, Festis och slå på Ninjago åt Hugo. Rädd att han ska bli rädd. Herregud, han ska väl inte behöva se mamma dö (tänker jag). Ringer min syster, vet inte om hon förstår vad jag säger medan jag rasar ihop i en hög inne i badrummet. Det är inget som har hänt, allt är som det ska – ändå känns det som att jag ska dö nu. Hur förklarar man den känslan?

En kompis kommer över med sin son, våra barn leker fint. Hugo är glad, han har inte uppfattat riktigt hur det var med mig. Jag pratade med honom och frågade om han var rädd när mamma grät, nej säger han – vuxna får också vara ledsna. Min älskade unge. Jag är så trött, så trött. Min kompis tröstar mig med att det går över, hon vet, för hon har varit där. Du måste be om hjälp Anna, jag finns ju här. Ring! Ja. Jag som alltid klarat mig själv, varit den som hjälpt. Hur blir man hjälpt? 

När de gått träffar jag en annan Anna. Hon bor granne. Våra barn leker, älskade ungar vad ni värmer mitt hjärta. Anna får veta hur det är fatt. Hon förstår, säger att hon finns där, det är bara att ringa, om jag behöver en kopp kaffe eller avlastning. Hur ska andra kunna hjälpa om jag inte ger dem en chans? Nu vet jag, de som finns där vet hur det är. 

Idag är en bättre dag. Det är skönt att våga säga som det är. Visa mig svag, det är min nya styrka? Smärtsamt medveten om att det inte är alla vänner som kommer att finnas kvar när stormarna lagt sig, för det är väl så med stormar. En del faller omkull. Får vara glad över de nya skotten som kommer, och de som trots allt kommer att finnas kvar <3



0 kommentarer

Monstren i skallen

Vad var det för tankar du hade mamma, när du fick beskedet? 
Hur gammal var jag när du insåg att du skulle lämna mig? 13 eller 14? 

Det är som en dimma för mig. Jag minns inte samtalet, inget. Min hjärna har gömt undan det minnet för mig, det bäst så. Det jag minns var att jag stängde in mig på mitt rosa tonårsrum och satte på Gary Moore med högsta volym. Liggande på den stora, vita fluffiga mattan grät jag mig genom hela skivan, i fosterställning skrek jag ut min rädsla. Man kan inte bli utan mamma när man är ett barn. Med tårarna rann min trygghet ur mig. Den som inbillar en att det inte finns några monster. Det kommer en dag när man inser att de finns, bara det att de inte gömmer sig under sängen. Det finns inom en, i skallen. Monstren är rädslan, och har man en gång släppt in dem finns de kvar. Dödlighetsmonstren.

Nu slåss jag mot mina vuxenmammamonster. 

Utmattad och trött. Marinerad i sorg, oro, smärta och sjukdomar som drabbat människor omkring mig har det kommit in under huden och spridit sig som en blodförgiftning. Till sist kom rädslan åt mig. Jag är inte omänsklig, när allt kommer omkring. Inte unik. När smärtan smög sig på, blommade paniken ut. 

- Är det min otur nu? Monstren kastade upp dörrarna till de mest skrämmande rum jag har inom mig. Titta här, sa dom. Du är inte odödlig! En fasa värre än sin egen död är den att lämna sitt barn kvar. Sitt lilla barn. Ett barn som inte är stor nog att klara sig själv. Jag kan inte föreställa mig nåt värre. 

Kära mamma, som du ska ha pinas. Lämna oss tre barn. Två större, vuxna nog med sina egna barn. Men det mindre, inte alls mogen att stå på egna ben även om hon trodde det. Vilken oro du måste ha upplevt. Att ligga sex månader med döden flåsande i nacken, varje minut. Ändå kämpade du. Planerade för din hemkomst. Du skulle sätta upp nya gardiner på mitt rum. Lilla mamma, fast det knappt var nåt kvar av dig gav du inte upp. 

Jag ska utredas, dels varför jag nu har ont i en äggstock och dels för om det genetiska kring din cancer. Ett prov på cancermarkör ska tas i morgon, återbesök på Gyn på fredag antagligen. Sen ska jag själv kontakta Umeå också, be om en utredning för våra gener. Han kunde inte se nåt på äggstocken idag, vilket är en lättnad. Inget kan uteslutas, men det är hur som helst kanske vettigt att ta bort äggstockarna sa han. Kan inte låta bli att skrämmas.. Idag är jag nog lika gammal som du var, när du blev sjuk. Det är inte konstigt att jag blir rädd. Tror inte det värsta, men jag tar inga som helst risker att inte kolla upp det. Är det det värsta ska det upptäckas i tid. Så det går att åtgärda. 

Jag har så mycket kvar att göra, uppleva och se. Nej, det är inte min otur nu, och inte än på länge! 

Nu ska jag säga god natt till Tindras foto, gå upp och titta på Hugo när han sover. Han har säkert sparkat av sig täcket så jag får lägga det över honom, viska att jag älskar honom. Sov gott <3





0 kommentarer

Overkligheten

Jag har nog inte riktigt förstått att hon är borta. Älskade Tindra! Du saknas mig! En vecka sen du somnade in nu. 
 
Det är som att jag lever i en overklighet. Sorg, smärta, saknad, tomhet, ångest, tankar och rädsla blir en enda smet inom mig. Det känns som att du bara är tillfälligt borta, som att du åkt till Ålåsen med Mats några dagar. Snart ligger du där i din biabädd igen, snart kommer jag att få höra dina tassar klappra lite över golvet. Snart sitter du där och tigger en macka efter kvällsfikat. Eller snarare; Snart KRÄVER du en macka. Älskade egensinniga, självbestämmande, snälla, underbara humoristiska hund! När som helst kommer du och vill bli klappad, sitta intill mig när jag sitter på uteplatsen. Men mitt snart kommer aldrig någonsin att inträffa… Och det sliter hjärtat ur min kropp att behöva inse det! FAN!
 
Du har varit hos mig i 13 år nästan. Sen du var en liten valp på åtta veckor. En liten, varm och söt pälsboll. Älskade vän, vackra vackra Tindra! Det gör så ont. Så jävla ont.. Över 4300 gånger av jag viskat ”sov gott gumman, matte älskar dig” och smekt dig över ditt lena huvud och öron. Lika många gånger har jag sagt god morgon hjärtat. Nu säger jag det varje kväll till en bild av dig.. Utan att känna din varma kropp. Du saknas mig så det känns ibland som att jag ska bli galen. Tappat karta, kompass och riktning. 
 
Pratar gamla minnen. Tänker att jag har ju förlorat så många nära och kära, mor och far.. Människor. Djur. Att jag borde vara härdad? Borde veta att det går ju över.. Visst vet jag det. Men det spelar ingen som helst roll.. Varken att jag säger det till mig själv eller när andra påminner mig om att det går över. Att hon har det bra där hon är nu. Inget av det hjälper. Jag vet ju. Jag vet allt det där. Det gör lika ont ändå. Låt mig vara ledsen. Sorg måste få ha sin tid. Jag säger det nog lika mycket till mig själv som till nån annan.. Önskar att det fanns nån smidig genväg, att slippa känna alla dessa jobbiga känslor. Men jag vet, ingen kommer undan saknaden när man älskat Den man förlorat.
 
Du var så älskad Tindra. En hund som berört så många genom åren, tack vare ditt egensinne. 
 
 
Alltid älskad – aldrig glömd <3
 
 
 
 
 
 
 
0 kommentarer