Tid

Nu har jag varit tyst i ett dygn, bortsett från en halvtimma då jag samtalade med min andliga vägledare i morse. Är på min första tvådagars retreat. Ovant, jag är van att hålla låda. Men tystnaden behövs. Har även reducerat intrycken markant, inga sociala medier eller nyheter - inga mobiler i princip alls. Mer än några enstaka sms vid valda tillfällen, med familjen, och nu för att skriva av mig. Känns bra att göra så, lagom för mig :)

Det händer nåt med en när man tystnar. 
Plötsligt är det nåt annat än rösten och lyssnandet utåt som får plats och rum. Lyssnandet inåt sätts på högtalare. Jag fick med mig en fråga i morse innan jag gav mig ut på en liten pilgrimsfärd: Vad är det jag ska lära mig av allt det här? Smärtan, varför?

(null)


Jag hade ganska snart svaret.
- Tid. Ge det tid.

Har sedan ägnat dagen åt att fundera på de orden, och nu framstår det så tydligt och klart. Tid för läkning. Tid för mig. Tid för familjen. Tid för återhämtning och tid för tankar. 

Jag drivs ofta av en rastlöshet, saker ska ske snabbt. Inget vidare tålamod. Det var inte konstigt att jag sprang in i en vägg, för ett år sen. Sen dess har jag blivit medveten om min rastlöshet, prestationsdriv (förväxla inte med tävling - jag tävlar endast mot och med mig själv). Inser dock dock att det finns många bitar att arbeta vidare med. Å så är det väl det ska vara, för vem önskar vara fullärd? 

Lev väl ❤️😊☀️
0 kommentarer

Smärtkriget

Länge sen, och som man säger mycket vatten som runnit under mina broar. Nästan ett år har det gått och vilket år det varit. Utmattningen, som jag kämpade mig igenom under hösten. 
 
Stöket med tänderna och operationen i januari, som kom att få enorma konsekvenser för min hälsa. Prislappen var hög, inte bara ekonomiskt. En disk i käken pallade inte av påfrestningen, den slank iväg och hamnade inne i leden. Eftersom att jag är reumatiker så var det väl mest väntat att det skulle dra igång inflammationer i käkleden. 
 
Upplevt mycket smärta, men den här smärtan slår alla rekord. Dels sitter den i ansiktet, vilket gör att den är svår att "tänka bort" - men sen påverkar det så mycket att ha ont i munnen: Ätande, talande och gapande. Jag får panik när disken flyttar sig, vilket den gör titt som tätt. Reumatologen satte en kortisonspruta i februari, då lättade smärtan för en kort period. I samma veva skulle en remiss gått iväg för röntgen av käken, men än har jag inte hört nåt mer. I februari träffade jag även en bettfysiolog som lovade att en bettskena skulle göra så snart jag var färdigbehandlad på specialisttandvården (blev det i april). Då jag inte hört nåt om det heller tog jag kontakt i förrgår med dem på sjukhuset och fick då veta att vi har inte längre några bettfysiologer i Östersund. Efter en del jagande igår stod det klart att jag lämnas tillbaka till min tandläkare! Vad i hela friden ska den kunna göra för min käke?? Sköterskan jag pratade med sa att så ser rutinen ut. När jag förklarade vad som sagts innan (att ingen vanlig tandläkare kan göra en bettskena) så skulle jag i alla fall få prata med den bettfysiolog som finns kvar på sjukhuset fram till juni. Ett telefonsamtal nästa vecka. Då behöver jag övertyga henne om det orimliga, och få en remiss till Umeå - dit man numera blir remmitterad då Jämtland blir utan bettfysiologer.
 
Det är sorgligt hur vården nedmonteras, och mer och mer ska sparas. Det privata är högst politiskt, tråkigt att inte alla förstår det. Det är vi som väljer de som ska sitta vid makten och har mandat att bestämma över ekonomin, på alla nivåer. Här har man bestämt sig för att återigen dra åt svångremmen, trots den redan ansträngda situationen inom vården. Hälsocentralen i vår stadsdel är en besparing, den ryker nu. Perosnalen på sjukhuset, som redan går på knäna, ska tvingas jobba varannan helg. Vad får det för konsekvenser i längden? I hela samhället... Hur ska vi behålla och få folk till de redan pressade vårdyrkena, dåligt betalt och dåliga arbetsvillkor? Nä, det är en skrämmande utveckling och mitt i detta ska jag försöka få nån hjälp att orka leva vidare med smärtan, både de gamla och de nya.. 
 
I vintras, när jag kraschade mentalt efter operationens alla komplikationer (det skulle vara en hel roman det med) så fick jag en psykologkontakt, tack vare att jag känner henne lite en tidigare genom de mindfulnesskurser som hon hållt i. En fantastisk kvinna, och utan hennes stöd vet jag inte hur det har slutat då. Hur som helst, nu kommer även hon tvingas sluta - då regionen har spariver. Så nu ska vi ha två samtal till, sen är det slut på det stödet också. 
 
Alla säger att jag som är så van smärta måste klara av det, jag har ju alla redskapen. Det känns helt banalt egentligen, för kan man bli van smärta? Erfaren möjligtvis. Jag har haft konstant ont sen 1999. Men van? Nä. Jag har inte haft nåt annat val än att klara av det, och för det allra mesta har jag gjort det på egen hand och tagit mig upp och behållt glädjen. För det är ju ändå mitt liv, trots allt. Även om det innehåller stora delar smärta. Hoppet är väl det sista som överger en, så sägs det. Så jag får väl fortsätta att hoppas (och jaga) att få någon hjälp att komma till ordning med disken. Men nog är det trist att det beror på var i landet man bor, vilken hjälp man får och inte? 
 
Fortsättning följer.... 
 
 
0 kommentarer

Extra salt mat och insikter


I förrgår var jag och Hugo på sommarcafe och Kyrkis, tillsammans med ca 70 andra besökare. Det var roligt att träffa gamla bekanta, vänner och faktiskt var det många kära återseenden för både liten och stor. 

Sen följde en av Hugos kompisar med hem, så de lekte både inne och ute på gården med andra barn. En sån där härlig dag, skulle jag tyckt om jag hade varit mitt gamla jag. Nu är jag trött och skör. När Magnus kom hem från jobbet halv fem stod jag vid spisen, höll i mig i fläktkåpan för att jag skakade så mycket att jag inte kunde står rakt och stilla. Tårarna rann, kanske kan vi ha fått en extra salt köttfärssås den dagen… Jag vet inte, kände inte så mycket smak faktiskt. Det är en av de konstiga sakerna med utmattningssyndrom, ens sinnen är märkliga. Jag upplever att jag hör sämre, eller fel saker. Vissa ljud förstärks och blir plågsamma. Dofter likaså. Smaker känns sämre. Ändå vill jag äta mera, det är väl tröstbeteendet som kickar in kanske. 

Igår morse fick jag en panikångestattack. Inget som har triggat det, det bara kom. Eller. Jag hade egentligen blivit förvarnad, för jag hade ont i hjärtat redan när jag klev upp efter en kass natt (igen). Låg på golvet och försökte få luft medan hjärtat slog som en stånghammare i mitt bröst. Ska jag dö nu? Jag kunde inte avgöra om det var ångest eller hjärtinfarkt. Försöker andas genom ångesten. Lyckas behålla lite lugn, så pass att jag fick fram kex, Festis och slå på Ninjago åt Hugo. Rädd att han ska bli rädd. Herregud, han ska väl inte behöva se mamma dö (tänker jag). Ringer min syster, vet inte om hon förstår vad jag säger medan jag rasar ihop i en hög inne i badrummet. Det är inget som har hänt, allt är som det ska – ändå känns det som att jag ska dö nu. Hur förklarar man den känslan?

En kompis kommer över med sin son, våra barn leker fint. Hugo är glad, han har inte uppfattat riktigt hur det var med mig. Jag pratade med honom och frågade om han var rädd när mamma grät, nej säger han – vuxna får också vara ledsna. Min älskade unge. Jag är så trött, så trött. Min kompis tröstar mig med att det går över, hon vet, för hon har varit där. Du måste be om hjälp Anna, jag finns ju här. Ring! Ja. Jag som alltid klarat mig själv, varit den som hjälpt. Hur blir man hjälpt? 

När de gått träffar jag en annan Anna. Hon bor granne. Våra barn leker, älskade ungar vad ni värmer mitt hjärta. Anna får veta hur det är fatt. Hon förstår, säger att hon finns där, det är bara att ringa, om jag behöver en kopp kaffe eller avlastning. Hur ska andra kunna hjälpa om jag inte ger dem en chans? Nu vet jag, de som finns där vet hur det är. 

Idag är en bättre dag. Det är skönt att våga säga som det är. Visa mig svag, det är min nya styrka? Smärtsamt medveten om att det inte är alla vänner som kommer att finnas kvar när stormarna lagt sig, för det är väl så med stormar. En del faller omkull. Får vara glad över de nya skotten som kommer, och de som trots allt kommer att finnas kvar <3



0 kommentarer