Lördag 30 jan

Hej dagboken. 
 
Januari närmar sig sitt slut. 
Snart har vi levt ett år i denna pandemi. 
 
Jag läste att det är väldigt många fler än vanligt som skiljer sig, jag är sannerligen inte förvånad. Det sliter på en att ha det så här, vara ständigt begränsad och gå upp i varann. Jag känner mig helt instäng nu, efter snart ett år inom dessa fyra väggar. Jag jobbar hemma sen i mars, nu går inte Hugo på fritids heller så han kommer hen direkt efter skolan. Precis när jag slutat att jobba. Så jag har noll och ingen ensamtid.
 
Känner mig allt mer deppad och less, håglös och trött. Ingen ork att göra nåt, får piska mig själv för att ens göra mitt jobb. Ingen glädje i nåt. Det är väl böckerna och nu att börja skriva som tillför nåt. Men helgerna, det är som en plågsam sträcka till måndag då jag få vara lite själv i alla fall. Det ger mig så klart jättedåligt samvete, för vilken mamma är jag när jag inte orkar vara med mitt eget barn? Jag älskar Hugo över allt på denna jord, tveka aldrig på det. Jag önskar bara att jag kunde ge han en bättre och roligare tillvaro än han får nu. Nu har han två föräldrar som inte orkar engagera sig. 
 
Livet alltså. 
Vilken jävla kamp det är.
Mot tristress, bitterhet och satanskapet. 
 
Fridens. 
/Anna