Smärtkriget

Länge sen, och som man säger mycket vatten som runnit under mina broar. Nästan ett år har det gått och vilket år det varit. Utmattningen, som jag kämpade mig igenom under hösten. 
 
Stöket med tänderna och operationen i januari, som kom att få enorma konsekvenser för min hälsa. Prislappen var hög, inte bara ekonomiskt. En disk i käken pallade inte av påfrestningen, den slank iväg och hamnade inne i leden. Eftersom att jag är reumatiker så var det väl mest väntat att det skulle dra igång inflammationer i käkleden. 
 
Upplevt mycket smärta, men den här smärtan slår alla rekord. Dels sitter den i ansiktet, vilket gör att den är svår att "tänka bort" - men sen påverkar det så mycket att ha ont i munnen: Ätande, talande och gapande. Jag får panik när disken flyttar sig, vilket den gör titt som tätt. Reumatologen satte en kortisonspruta i februari, då lättade smärtan för en kort period. I samma veva skulle en remiss gått iväg för röntgen av käken, men än har jag inte hört nåt mer. I februari träffade jag även en bettfysiolog som lovade att en bettskena skulle göra så snart jag var färdigbehandlad på specialisttandvården (blev det i april). Då jag inte hört nåt om det heller tog jag kontakt i förrgår med dem på sjukhuset och fick då veta att vi har inte längre några bettfysiologer i Östersund. Efter en del jagande igår stod det klart att jag lämnas tillbaka till min tandläkare! Vad i hela friden ska den kunna göra för min käke?? Sköterskan jag pratade med sa att så ser rutinen ut. När jag förklarade vad som sagts innan (att ingen vanlig tandläkare kan göra en bettskena) så skulle jag i alla fall få prata med den bettfysiolog som finns kvar på sjukhuset fram till juni. Ett telefonsamtal nästa vecka. Då behöver jag övertyga henne om det orimliga, och få en remiss till Umeå - dit man numera blir remmitterad då Jämtland blir utan bettfysiologer.
 
Det är sorgligt hur vården nedmonteras, och mer och mer ska sparas. Det privata är högst politiskt, tråkigt att inte alla förstår det. Det är vi som väljer de som ska sitta vid makten och har mandat att bestämma över ekonomin, på alla nivåer. Här har man bestämt sig för att återigen dra åt svångremmen, trots den redan ansträngda situationen inom vården. Hälsocentralen i vår stadsdel är en besparing, den ryker nu. Perosnalen på sjukhuset, som redan går på knäna, ska tvingas jobba varannan helg. Vad får det för konsekvenser i längden? I hela samhället... Hur ska vi behålla och få folk till de redan pressade vårdyrkena, dåligt betalt och dåliga arbetsvillkor? Nä, det är en skrämmande utveckling och mitt i detta ska jag försöka få nån hjälp att orka leva vidare med smärtan, både de gamla och de nya.. 
 
I vintras, när jag kraschade mentalt efter operationens alla komplikationer (det skulle vara en hel roman det med) så fick jag en psykologkontakt, tack vare att jag känner henne lite en tidigare genom de mindfulnesskurser som hon hållt i. En fantastisk kvinna, och utan hennes stöd vet jag inte hur det har slutat då. Hur som helst, nu kommer även hon tvingas sluta - då regionen har spariver. Så nu ska vi ha två samtal till, sen är det slut på det stödet också. 
 
Alla säger att jag som är så van smärta måste klara av det, jag har ju alla redskapen. Det känns helt banalt egentligen, för kan man bli van smärta? Erfaren möjligtvis. Jag har haft konstant ont sen 1999. Men van? Nä. Jag har inte haft nåt annat val än att klara av det, och för det allra mesta har jag gjort det på egen hand och tagit mig upp och behållt glädjen. För det är ju ändå mitt liv, trots allt. Även om det innehåller stora delar smärta. Hoppet är väl det sista som överger en, så sägs det. Så jag får väl fortsätta att hoppas (och jaga) att få någon hjälp att komma till ordning med disken. Men nog är det trist att det beror på var i landet man bor, vilken hjälp man får och inte? 
 
Fortsättning följer....