Overkligheten

Jag har nog inte riktigt förstått att hon är borta. Älskade Tindra! Du saknas mig! En vecka sen du somnade in nu. 
 
Det är som att jag lever i en overklighet. Sorg, smärta, saknad, tomhet, ångest, tankar och rädsla blir en enda smet inom mig. Det känns som att du bara är tillfälligt borta, som att du åkt till Ålåsen med Mats några dagar. Snart ligger du där i din biabädd igen, snart kommer jag att få höra dina tassar klappra lite över golvet. Snart sitter du där och tigger en macka efter kvällsfikat. Eller snarare; Snart KRÄVER du en macka. Älskade egensinniga, självbestämmande, snälla, underbara humoristiska hund! När som helst kommer du och vill bli klappad, sitta intill mig när jag sitter på uteplatsen. Men mitt snart kommer aldrig någonsin att inträffa… Och det sliter hjärtat ur min kropp att behöva inse det! FAN!
 
Du har varit hos mig i 13 år nästan. Sen du var en liten valp på åtta veckor. En liten, varm och söt pälsboll. Älskade vän, vackra vackra Tindra! Det gör så ont. Så jävla ont.. Över 4300 gånger av jag viskat ”sov gott gumman, matte älskar dig” och smekt dig över ditt lena huvud och öron. Lika många gånger har jag sagt god morgon hjärtat. Nu säger jag det varje kväll till en bild av dig.. Utan att känna din varma kropp. Du saknas mig så det känns ibland som att jag ska bli galen. Tappat karta, kompass och riktning. 
 
Pratar gamla minnen. Tänker att jag har ju förlorat så många nära och kära, mor och far.. Människor. Djur. Att jag borde vara härdad? Borde veta att det går ju över.. Visst vet jag det. Men det spelar ingen som helst roll.. Varken att jag säger det till mig själv eller när andra påminner mig om att det går över. Att hon har det bra där hon är nu. Inget av det hjälper. Jag vet ju. Jag vet allt det där. Det gör lika ont ändå. Låt mig vara ledsen. Sorg måste få ha sin tid. Jag säger det nog lika mycket till mig själv som till nån annan.. Önskar att det fanns nån smidig genväg, att slippa känna alla dessa jobbiga känslor. Men jag vet, ingen kommer undan saknaden när man älskat Den man förlorat.
 
Du var så älskad Tindra. En hund som berört så många genom åren, tack vare ditt egensinne. 
 
 
Alltid älskad – aldrig glömd <3
 
 
 
 
 
 
 
0 kommentarer

Bakslag

Jag nämnde nån gång att det inte är linjärt, det här med stress och att lära sig hantera den. Det fick jag sannerligen erfara igår. Jag tycker att jag har varit på rätt väg, men sista veckan har livet kommit emellan. Ni vet, man blir förkyld och får mer värk och barnet ska vabbas – såna saker som rubbar de inte så invanda rutinerna. Såna saker. I kombination med att många studenter har mycket nu, och jag försöker slå  knut på mig själv för att de ska få vad de behöver, så kan du lista ut vad det leder till om man inte är uppmärksam. 
 
I tisdags hade jag mindfulnesskursen, vi jobbar nu med att identifiera vad som får oss att må bra – både i det privata och på jobbet. Visualisera ett trafikljus, det gröna representerar där vi mår bra – där har vi kontroll och allt känns lugnt och fint i kropp och själ. I det gula kommer symptomen på stress, kroppsligt och mentalt. I det röda är det kört, då är systemet överbelastat. 
 
Igår var jag hemma med en förkyld Hugo. Försökte jobba lite hemifrån, med mail och avbokade inplanerade möten och försökte läsa rapporter för att ge feedback. På eftermiddagen kom världens bästa gudfar och tog Hugo, så jag fick åka in på jobbet. Väl där kände jag mig stressad över allt som skulle hinnas, planeringar och mail, läkarkontakter och forum, försök att få till nya besök av de som blivit avbokade. Cirklarna rubbade. 
 
När jag satt och jobbade med en planering plingade det till då ett mail damp ner, mot bättre vetande avbröt jag det jag höll på med för att läsa det. Innehållet gjorde mig stressad. PANG! Plötsligt var det som om nån tog tag i mitt hjärta och klämde till! Så fruktansvärt obehagligt, jag tappade nästan andan. Försökte andas, och massera, vrida mig i en annan ställning, ställde mig upp (har höj- och sänkbara skrivbord) – men fortsatte skriva mailet jag hade påbörjat! Rädd vad som hände i min kropp, men jag fortsätter jobba. Tänkte vad fan håller jag på med? Gick ut i korridoren en sväng, försökte andas och gick tillbaka igen. Andas. Andas. Stängde av datorn, tog min väska och jacka och åkte därifrån. Smärtan fanns kvar men blev allt mer diffus. Inte krampaktig. Åkte in på HC och tog ett blodtryck på mig själv, 107/68 så allt var som det skulle. Efter en och en halv timma ringde jag 1177 och rådgjorde, fick svaret att om symptomen återkom skulle jag söka akut. Men av allt att döma var det på grund av stress. 
 
Jag som ena dagen ligger och mediterar över att läsa mig läsa kroppens signaler, för att nästa dag välja att fullständigt köra över mig själv. Så långt har jag tydligen kommit. Så nej, det är inte enkelt att lära om – det är heller inte enkelt att lära sig de nya gränserna. Jag har inte samma tolerans för stress längre, kanske kommer jag aldrig att ha det igen heller. Men jag måste lära mig att lyssna på min kropp. Jag är ödmjuk inför det faktum att det här inte är gjort på en vecka – eller ens ett år.
 
Andas. Idag är det fokus på att ta en sak i taget, och andas. 
 
Andas.
 
 
 
 
 
 
 
 
0 kommentarer

Gamla hundar och nya stigar?

Hej, kommer ni ihåg mig…? Det var inte igår, jag vet.

Nu är jag här. 

Här och nu. På mer än ett sätt, kanske mer än vad jag varit de senaste åren? Saker har hänt som gjort att jag tvingats plocka bort allt fler saker ur mitt liv. Handen på hjärtat, hur har jag orkat med allt? Fast, det är ju det jag inte har gjort. Men jag kan inte förstå att jag varit så blind för det själv? Jag har rusat på i 200 km/h, ju tuffare det har varit desto snabbare har jag sprungit. Tills jag en dag vände blad i almanackan en söndagkväll, såg den kommande veckan framför mig – och bröt ihop. Satt på köksgolvet med tårarna sprutande. 

Nej, men vänta. Ska jag ta det från början?

Småbarnsmamma, reumatiker, nackskadad, deltidsarbetande, fritidspolitiker, ledamot  i en stor nämnd, kontaktperson, vice ordförande i en bostadsrättsförening, ansvarig för kvarterslokalen, engagerad både här och där.. Ansvar hemma, med hund och övrigt som ska ombesörjas.. Vänner ska träffas och det ska skapas tid för att träna, vara en bra mamma till Hugo.. Det ska ätas bra, det ska hållas koll på ekologiskt och giftfritt och bakas och.. Ja, hela den biten också. Facebook stressade mig med det ständiga scrollandet på telefonen och mitt eget beteende kring det. Att ha koll. Ju mer stressad jag var, desto mer scrollade jag. Det ständiga dåliga samvetet att jag var borta från familjen två till tre kvällar i veckan, ibland fyra… Men mitt i allt så var alla de sakerna jag gjorde så otroligt roliga, de fick mig att känna med levande och engagerad. Behövd och uppskattad. Utmanad. 

Sen hopades problemen, min reumatiska sjukdom och medicin gav biverkningar i form av stora problem med tänderna (en dyr och smärtsam process). Historien med tänderna kommer jag tillbaka till vid ett senare tillfälle. Folk på jobbet blev allvarligt sjuka. Oro och sömnlösa nätter. Hösten och vintern blev för mycket, helt enkelt. 

Trots att SÅG det orimliga att planera dagarna in i minsta minut, trots att jag varje dag träffar människor och ger dem råd i stresshantering och planering – visar på vikten av att ha oplanerad tid och återhämtning.. så… Nä, det var som om de råd jag gav andra inte gällde mig? Som att återhämtning var förunnat andra. Inte mig. Helt sjukt nu när jag ser tillbaka på det. Jag kan faktiskt inte förstå!? Före jul, efter grejen med almanackan, gick jag till läkaren och bad henne ta prover på sköldkörteln, för tröttheten måste ju förstås bero på det! HUR galet är inte det. Hon tog alla tester som tänkas kan, lät mig även fylla i ett stort antal enkäter kring stress. När jag kom tillbaka till henne för att få provsvaren sa hon att jag var frisk som en nötkärna, ja förutom min reumatism och trasiga nacke då förstås. Men det var absolut inget fel på min sköldkörtel. 

- Hur kan jag då vara så trött?! Nåt fel är det!
- Enkätsvaren visar att du ligger på en väldigt hög stressnivå. När man ligger på 18 ska  man börja fundera över sin livsstil, du ligger långt över 40. 

Det var där det började, eller snarare slutade. 
Min läkare pratade om ”utmattning” och om att jag måste varva ner, plocka bort saker, prioritera. Om jag ville ha medicin? Nej, tack. Om jag ville ha en kurs i mindfulness, ett program för att minska stress. Ännu mera stress, tänkte jag – för var ska jag pressa in tid för det? En eftermiddag i veckan och hemuppgifter varje dag. Nej, jag är inte sån, om jag ska varva ner så åker jag på gymmet och kör skiten ur mig med tung metal i öronen! Så det så! 

Jorå. Det där med gamla hundar ni vet… De är svåra att lära sitta. Men vet du, man ska inte ge upp. För även om hunden är gammal, så kan den med tiden lära sig att sitta. Kanske krävs det en varsam men bestämd hand, men det går. Den resan tänker jag berätta mer om här i min blogg, om hur den här gamla hunden faktiskt lärt sig att sitta.. Om den spännande stigen som jag är inne och snusar på nu. Det är en av de svåraste stigar jag vandrat, gudarna ska veta att jag har traskat många långa och snirkliga stigar i mitt liv… 

Du får gärna följa med och vandra med mig, vissa krokar kanske jag vill gå själv – men för det mesta önskar jag ditt sällskap. Gå intill. Se det jag ser och hör det jag hör där ute i skogen. Jag har sett vackra saker som jag vill visa dig. Kanske vill du visa mig vad du hittat?  Kanske blir det ett riktigt äventyr... Vem vet?

Anna

1 kommentar