Det som lurar i vassen

Det är lätt att tro, och säga, att jag kommer inte att utsätta mig för att kuta in i väggen igen. Efter en utmattning är det förstås naturligt att inte vilja dit igen. För den som varit där kan intyga om att det är ett helvete. Men, som med så mycket annat här i livet, är det lätt att säga en sak och TRO att man har alla verktyg för att inte hamna där igen... 
 
Nej, jag är inte utmattad igen. Men inte är det långt borta. Och det gick FORT när det väl började rulla på.. Hade koll, även om det hade börjat bli lite mycket så kändes det hanterbart.
 
Då gick Nenne och dog. 

Vardagen ska funka ändå. Jobbet ska funka ändå. Politiken ska funka ändå. Inskolningen av killen vi är stödfamilj till ska funka. Bostadsrättsföreningen ska funka. Alla de övriga små sakerna ska också funka. Och träningen, sjukgymnastiken, provtagningarna för mina mediciner, läkarkontakter, yoga och viktväktarmötena ska besökas och kosten skötas. Oro för en äldre släktning som börjar bli lite dement. En annan släkting som stressar över att hens ekonomi kraschat. Och just ja, kursen i litteraturvetenskap ska visst börja. 
 
Återhämtningen krymper. Men ännu hanterbart. 
 
Då fick min vän, och skyddsling, från ett krigets land avslag på sin asylansökan. 
Jobba för ett verkställighetshinder - försöka hantera oron för att han ska skickas tillbaka till krig. 
 
Nacken krångar mer än vanligt, det har inte varit helt okej sen jag blev påkörd igen. 
Plötsligt kommer hjärtsmärtorna tillbaka, som då för två år sen. 
Handbromsen dras ut, hårt. Precis innan väggen? 
 
Dags att sålla bland göromålen. 
 
Lyxfällan översatt till enerigfällan. Man har en buffert, och överskrider man den så är det kört, då rullar sms-lånen på och snart knackar fogden på dörren. 
 
Först ut att göra nu; Sörja och reflektera - och njuta av livet. 
Hur jag än vänder och vrider på det så har jag bara ett liv. Det tänker jag ta vara på!
 
Fridens!
/Anna