Extra salt mat och insikter


I förrgår var jag och Hugo på sommarcafe och Kyrkis, tillsammans med ca 70 andra besökare. Det var roligt att träffa gamla bekanta, vänner och faktiskt var det många kära återseenden för både liten och stor. 

Sen följde en av Hugos kompisar med hem, så de lekte både inne och ute på gården med andra barn. En sån där härlig dag, skulle jag tyckt om jag hade varit mitt gamla jag. Nu är jag trött och skör. När Magnus kom hem från jobbet halv fem stod jag vid spisen, höll i mig i fläktkåpan för att jag skakade så mycket att jag inte kunde står rakt och stilla. Tårarna rann, kanske kan vi ha fått en extra salt köttfärssås den dagen… Jag vet inte, kände inte så mycket smak faktiskt. Det är en av de konstiga sakerna med utmattningssyndrom, ens sinnen är märkliga. Jag upplever att jag hör sämre, eller fel saker. Vissa ljud förstärks och blir plågsamma. Dofter likaså. Smaker känns sämre. Ändå vill jag äta mera, det är väl tröstbeteendet som kickar in kanske. 

Igår morse fick jag en panikångestattack. Inget som har triggat det, det bara kom. Eller. Jag hade egentligen blivit förvarnad, för jag hade ont i hjärtat redan när jag klev upp efter en kass natt (igen). Låg på golvet och försökte få luft medan hjärtat slog som en stånghammare i mitt bröst. Ska jag dö nu? Jag kunde inte avgöra om det var ångest eller hjärtinfarkt. Försöker andas genom ångesten. Lyckas behålla lite lugn, så pass att jag fick fram kex, Festis och slå på Ninjago åt Hugo. Rädd att han ska bli rädd. Herregud, han ska väl inte behöva se mamma dö (tänker jag). Ringer min syster, vet inte om hon förstår vad jag säger medan jag rasar ihop i en hög inne i badrummet. Det är inget som har hänt, allt är som det ska – ändå känns det som att jag ska dö nu. Hur förklarar man den känslan?

En kompis kommer över med sin son, våra barn leker fint. Hugo är glad, han har inte uppfattat riktigt hur det var med mig. Jag pratade med honom och frågade om han var rädd när mamma grät, nej säger han – vuxna får också vara ledsna. Min älskade unge. Jag är så trött, så trött. Min kompis tröstar mig med att det går över, hon vet, för hon har varit där. Du måste be om hjälp Anna, jag finns ju här. Ring! Ja. Jag som alltid klarat mig själv, varit den som hjälpt. Hur blir man hjälpt? 

När de gått träffar jag en annan Anna. Hon bor granne. Våra barn leker, älskade ungar vad ni värmer mitt hjärta. Anna får veta hur det är fatt. Hon förstår, säger att hon finns där, det är bara att ringa, om jag behöver en kopp kaffe eller avlastning. Hur ska andra kunna hjälpa om jag inte ger dem en chans? Nu vet jag, de som finns där vet hur det är. 

Idag är en bättre dag. Det är skönt att våga säga som det är. Visa mig svag, det är min nya styrka? Smärtsamt medveten om att det inte är alla vänner som kommer att finnas kvar när stormarna lagt sig, för det är väl så med stormar. En del faller omkull. Får vara glad över de nya skotten som kommer, och de som trots allt kommer att finnas kvar <3



0 kommentarer

Sjukskriven

Hade första mötet med psykologen på Previa idag. Hon verkar väldigt bra, kände genast tillit. Jag skulle ha semester nu, men det blev en sjukskrivning istället, utmattningssyndrom och depression. 

Först och främst har vi fem samtal godkända, det gäller att ta vara på dem. Även tiden jag har för sjukskrivning. Det som är lite dubbelt är att jag blev sjukskriven på semestern, då Hugos förskola är stängd så är han ledig med mig förutom de dagar hans gudfar kan ta hand om honom. Magnus jobbar två veckor till. Så det blir ingen vila, tvärtom gäller det att tillgodose någon annans behov hela dagarna fast jag är så trött att jag helst av allt vill dra täcket över huvudet och inte prata med en endaste människa de allra flesta dagar. Men, nu gäller det att göra det bästa av dagarna. Speciellt de dagar jag har barnvakt (som idag).


Återhämtning är faktiskt det viktigaste om jag ska orka gå tillbaka till jobbet i september. Får lite ont i magen när jag tänker på det, för det är mitt i värsta stressperioden. När höstterminen drar igång. Behöver skapa mina egna verktyg för återgången, det vet jag. Men just nu fungerar inte min hjärna, det blir bara en enda röra när jag försöker komma på lösningar. Viljan att lösa problemen finns som vanligt i min fixarkeps. Men.. Måste ge mig själv tid, landa, hämta mig och sen ta nya tag. Och ta hjälp av de som kan hjälpa! Önskar bara att det fanns fler som kunde det… Avlasta. När jag är den som brukar hjälpa andra så, ja, äh. Det är som det är. 


Faktum är att det till och med är svårt att visa vem jag är nu, utan den där glada masken. Det är faktiskt nästan lättare att bara sätta på masken igen, när jag har med människor att göra. Jag är ofta på dåligt humör, trött, irriterad och stressar upp mig. Blir lätt uttröttad vid samtal och blir rent ut sagt arg när nån tar chansen att skriva mig på näsan hur det SKA kännas och vara. Frågor ställs men lämnar ingen tid att svara. 

Annars då? Jo, jag utreds av Umeå. Om det ska göras nåt preventiva åtgärder. Proverna såg bra ut! Så skönt, försöker att hålla rädslorna ifrån mig. Katastroftankar och ångest hör diagnosen till, det vet jag – men det är så jobbigt! Är inte van att ha det, nu ploppar alla rädslor upp titt som tätt. Ska försöka hitta tillbaka till mindfulness och meditation för jag vet att det fungerar. Men det måste också få ta sin tid. Allt ska ju ta sin tid… alltid denna tid. Övar mitt tålamod kan vi säga!


Nu ska jag ta en promenad, sen har jag hemuppgifter att göra. Å mysa med min fina lilla vän, Yoda ET Lars Hallqvist (Hugo har döpt henne! Vi kallar henne kort och gott Yoda). Det är vår katt som vi köpte i onsdags, helt magisk är hon! :) 



KRAM <3



0 kommentarer

Bakslag

Jag nämnde nån gång att det inte är linjärt, det här med stress och att lära sig hantera den. Det fick jag sannerligen erfara igår. Jag tycker att jag har varit på rätt väg, men sista veckan har livet kommit emellan. Ni vet, man blir förkyld och får mer värk och barnet ska vabbas – såna saker som rubbar de inte så invanda rutinerna. Såna saker. I kombination med att många studenter har mycket nu, och jag försöker slå  knut på mig själv för att de ska få vad de behöver, så kan du lista ut vad det leder till om man inte är uppmärksam. 
 
I tisdags hade jag mindfulnesskursen, vi jobbar nu med att identifiera vad som får oss att må bra – både i det privata och på jobbet. Visualisera ett trafikljus, det gröna representerar där vi mår bra – där har vi kontroll och allt känns lugnt och fint i kropp och själ. I det gula kommer symptomen på stress, kroppsligt och mentalt. I det röda är det kört, då är systemet överbelastat. 
 
Igår var jag hemma med en förkyld Hugo. Försökte jobba lite hemifrån, med mail och avbokade inplanerade möten och försökte läsa rapporter för att ge feedback. På eftermiddagen kom världens bästa gudfar och tog Hugo, så jag fick åka in på jobbet. Väl där kände jag mig stressad över allt som skulle hinnas, planeringar och mail, läkarkontakter och forum, försök att få till nya besök av de som blivit avbokade. Cirklarna rubbade. 
 
När jag satt och jobbade med en planering plingade det till då ett mail damp ner, mot bättre vetande avbröt jag det jag höll på med för att läsa det. Innehållet gjorde mig stressad. PANG! Plötsligt var det som om nån tog tag i mitt hjärta och klämde till! Så fruktansvärt obehagligt, jag tappade nästan andan. Försökte andas, och massera, vrida mig i en annan ställning, ställde mig upp (har höj- och sänkbara skrivbord) – men fortsatte skriva mailet jag hade påbörjat! Rädd vad som hände i min kropp, men jag fortsätter jobba. Tänkte vad fan håller jag på med? Gick ut i korridoren en sväng, försökte andas och gick tillbaka igen. Andas. Andas. Stängde av datorn, tog min väska och jacka och åkte därifrån. Smärtan fanns kvar men blev allt mer diffus. Inte krampaktig. Åkte in på HC och tog ett blodtryck på mig själv, 107/68 så allt var som det skulle. Efter en och en halv timma ringde jag 1177 och rådgjorde, fick svaret att om symptomen återkom skulle jag söka akut. Men av allt att döma var det på grund av stress. 
 
Jag som ena dagen ligger och mediterar över att läsa mig läsa kroppens signaler, för att nästa dag välja att fullständigt köra över mig själv. Så långt har jag tydligen kommit. Så nej, det är inte enkelt att lära om – det är heller inte enkelt att lära sig de nya gränserna. Jag har inte samma tolerans för stress längre, kanske kommer jag aldrig att ha det igen heller. Men jag måste lära mig att lyssna på min kropp. Jag är ödmjuk inför det faktum att det här inte är gjort på en vecka – eller ens ett år.
 
Andas. Idag är det fokus på att ta en sak i taget, och andas. 
 
Andas.
 
 
 
 
 
 
 
 
0 kommentarer