Upp och ner...

Gårdagens lättsamma och glada humör har bytts ut mot nåt helt annat idag. Vet inte varför, men livet känns inte alls lika uppåt idag. Inte hänt nåt eller så.. men det behöver det väl heller inte göra för att man ska skifta i humör i och för sig.

Det HAR varit mycket och ÄR fortfarande mycket, som händer omkring mig och framförallt som hänger i luften. Så det är väl kanske inte konstigt att jag ibland känner mig trött i själen och villrådig. Jag vet inte om jag ska bo kvar i Östersund, eller om jag ska flytta. Jag vet inte var Roger kommer att få jobb sen, när sommaren är slut är han arbetslös. Jag vet inte var han egentligen vill bo, och jag vet inte var jag själv vill bo heller.. för den delen... just nu är jag full av frågor men har klent med svar.... Det är ovetskapen om framtiden som är jobbig kanske. Jag behöver stabilitet i min tillvaro, detta flackande hit och dit blir alltför tärande för min del. Jag önskar att jag kunde lära mig, eller åtminstonde stå ut med det. Men efter ett år, handen på hjärtat - jag får ingen ordning på något i mitt liv om jag ska fortsätta så här! Jag vill ha ETT hem, inte TVÅ.

Inte ens ett dubbelt pass på gymmet kunde få mig på bättre tankar. Gick skapligt ändå, men det var på ren vilja jag orkade mig genom konditionspasset efter styrekträningen var avklarad. Såg en flicka där som fick mig nästan gråtfärdig också, fy vad är det med oss kvinnor och flickor idag?

Dessa smala ideal... Sett fler och fler sista tiden som verkar lida av anorexia (samtidigt som alltflera verkar lida av fetma, det verkar gå åt ett eller det andra hållet, ska det friska försvinna?). Hon kan förvisso haft någon annan sjukdom som gör att hon var så himla smal, men det var verkligen hemskt att se. Så utmärglad att jag förvånades av att hon faktiskt orkade lyfta en enda vikt. Hon hade ansikte som en docka, verkligen vacker.. men hennes kropp.. herregud. Mina tankar irrade sig faktiskt till en sjuksäng i Umeå 1990, då min mor låg för döden i cancer. Ärligt.

Varje kota i hennes ryggrad såg ut som stora kulor, armarna var som pinnar, skulderbladen stack ut.. För första gången på länge, är jag glad över att se ut som jag gör. Jag är inte smal, långtifrån. Jag har säkert 10 - 12 kg för mycket, jag har mage och rumpa, och för det mesta önskar jag det överflödiga väck. Men... jag ser frisk ut, jag är stark och jag MÅR bra i min kropp! Vi kvinnor ska väl vara glada att vi ser ut som kvinnor, eller hur? Inte sträva efter att se ut som skelett!?! Nej, fram för friska ideal. Sunda, friska kroppar måste väl vara det vi ska sträva efter.  I den bästa av världar...

Man kanske ska vara lite mer tacksam över det man har ändå... när allt kommer omkring...





2 kommentarer

Våra irrfärder...

Igår morse kändes det lite segt att ta sig upp, gillar inte alls att vara på från min kära - helgerna är värst.

Packade en rygga med smörgåsar, kaffe, hundgodis och flytleksak, kamera, bok och handduk. Sen stoppade jag in bananen i bilen och åkte ut på isön. Det är mitt lilla paradis det, så fint där! Man tror nästan att det inte är sant, storsjön och fjällen i bakgrunden... Tog en massa kort, men förstås så glömde jag sladden till datorn hemma, och nu har jag ju åkt till.... gissa? *skrattar* Svårt att gissa va? Jaaaaa.... Sollefteå :)

Jag kommer bli ruinerad av den här kärleken. I och för sig står han för en stor del av kostnaden också, men ändå så nog svider det när det kostar 13.85 litern.. Jag hade inte tänkt åka den här helgen, eftersom jag åkte hem så sent som i tisdags. Men när jag och Tindra kom hem från isön och alla grannarna gjort helg med diverse grill och stök på gårdarna, så fick jag sån grym saknad att jag kunde inte motstå. Så på kvällen fixade jag kattvakt, stoppade i hunden åksjukepiller (dom hjälper tyvärr föga) och sen packade jag bilen och den här gången har jag med mig ögondropparna! ;) 

Bilen gick sönder lite också, en plastbit där man fäster slangen till expansionskärlet gick förstås av så det läkte ut vatten... Precis när jag skulle åka. Tur jag kollade oljan innan jag for, samtidigt som jag tankade, annars har jag väl kommit till Stugun med en kokande forrrd bara.. Men nu ringde jag min vän H som bor strax intill och kunde hjälpa mig fixa det så pass att det håller.  Skoj, för det är sällan jag ser honom numera. En hårt arbetande man det där. Nu måste han komma över på middag som tack för hjälpen också! *ler*  Måste köpa ett nytt kärl på skroten på måndag....

Vaknade fem i morse, efter att ha sovit som en klubbad oxe hela natten. Sover bra här, inga katter eller grannar som lever om och stör... Låg och tittade på mina sovande kärlekar ett tag innan jag somnade om igen. Vaknade sen till fågelkvitter. Då är det inte svårt att kliva upp!

Idag blir det äntligen myregården, så roligt det ska bli! Det är ännu ett paradis. Vid min älv... Och med kaffe, kärlek och morotskaka - vad kan det annat bli än mysigt? Sen får jag ju åka hoj dit också, gör inte saken sämre ;)

Ha det gott!! :)
0 kommentarer

Bananen och hennes tår...

Vet snart varken ut eller in. Men att man ska lita på sin känsla är ett som är säkert.

Var in på djursjukan igen, och nu fick hon för första gången komma till en specialist. Han kollade lite på hur hon gick, sen klämde han lite på hennes tår och sen börjde han en och en tå bakåt. När han tog i den yttersta och börjde så vred hon sig i smärta och såg ut som han satt kniven i henne. Men inte ett ljud, hon är ruskigt tålig lilla bananhunden.

Han kände o greja lite, kollade på dom gamla plåtarna och sa sen att han tror att det är en kotbensfraktur hon har på den yttersta tån. Men för att vara säker ska vi tillbaka nästa vecka, och då inte ge henne mat innan och motionerna henne så att hon är riktigt halt (drygt att plåga henne!) för att han sen ska kunna sätta bedövning i senor o småben i den tån. Är det som han tror, ska hon sluta halta och då vet vi vad problemet är. Då kan man antingen ta bort tån, steloperera eller låta det vara (men då ha en halt hund). Steloperera är ett jävla göra (hans ord) och blir sällan bra, slutar nästan alltid med att dom får ta bort den ändå. Han kommer även röntga henne igen, mer noga. Så en halvdag får man nog räkna med att det tar.

Är det någon som tänker samma sak som mig? vilken GRYM tur att jag inte gjorde som förra vetten sa, bokade tid för att ta bort den INNERSTA tån!! Då hade jag fortfarande haft en halt hund, med en tå för lite och i behov av att ta bort en till tå. Och även om hon är ett litet mirakel min Tindra, så har hon inte obegränsat med tår... Fattar inte vad hon har gjort, för det var den inre tån som var svullen, o där har hon även förändringar i benet. Så det är inte hundra där, men hon smärtar inte om man klämmer på den inre. Undra vad hon gjort med sina tår...

Fick tid den 8nde först, men min självriskperiod går ut den 5te. Så nu har jag bokat om tiden, till den 4de. Snällt av dom att ställa upp på det.. slipper jag ut med 1100 extra.. dom går om 125 dagar perioderna, så det är ett tag vi stökat på med detta nu. Vi vill se ett slut på det! Jag vill ha min älskade Tindra frisk och smärtfri! Det är allt som betyder nåt :)





3 kommentarer