Semester och vad har hänt egentligen?

Jag förstår inte riktigt var sista året har tagit vägen, eller ja - med facit i hand och närmare eftertanke.
 
Vilket JÄVLA år det har varit!?!
 
Förra sommaren blev det ingen semester, istället blev jag utmattad lagom till midsommar. Det var en hysterisk midsommar på många vis. Istället för att vara i stugan och njuta (eller ja, hur mycket det nu går att njuta av en jämtländsk midsommar, då det vanligen håller sig under tio grader?) av ledighet så var vi hemma i stan och jag var hårt ansatt av diverse symptom som kom med utmattningen. Jag var mig inte alls lik, jag som normalt ser mig som en relativt sansad person hade ingen riktig kontroll över mig själv och mina känslor. Exempelvis fick jag för mig att vi hade fått in vägglöss i huset. Jag handlar mycket på loppis, men är extremt noga med att frysa allt som inte går att tvätta i 60 grader, minst tre dygn. Även böcker, spel och likande. Sånt som inte går att frysa eller tvätta köper jag inte, om jag inte är helt säker på att det är fritt från vägglöss. Som du säkert redan förstått; Jag ÄR rätt för vägglöss och ohyra.
 
Hur som helst. Hugo fick åtta - nio bett på magen som såg ut som myggbett men satt så underligt för att vara det. Jag inspekterade, och började googla. Google, en utmattad hjärnas värsta fiende. Efteråt var jag övertygad om att det VAR vägglöss. Först deltog min make i jakten på dessa små monster, vi letade  genom alla sängar, minsta skrymsle och vrå nagelfors för ficklampa. Nej, inga löss. Men jag gav mig inte, när Magnus förklarade att vi HAR inga vägglöss, så blev jag riktigt förbannad och menade PÅ ALLVAR att vi skulle slita bort listerna i Hugos rum för att leta. Jag tejpade sängbenen med dubbelhäftande tejp, och satt vaken på nätterna för att hålla koll - med ficklampa rusade jag in i Hugos rum för att det skulle ta vägglössen på barn gärning. Ja, du hör. Helt hysterisk! Jag hade panikångestattacker och mådde verkligen, verkligen helt sjukt dåligt. Ont i hjärtat, fick åka in på akuten vid ett par tillfällen för jag trodde att jag drabbats av hjärtinfarkt.
 
Under hösten lyckades jag repa mig, och när vi var till Kroatien i september mådde jag BRA. Det var en enormt fin resa. oktober, november och december flöt på bra och jag återhämtade mig från utmattningen. Sen kom januari, och med den kom operationen som gick åt helvete. Den i munnen, ja du vet - jag har skrivit om det tidigare. Disken i käkleden for ur läge och det har jag lidit hela vintern. Hur det kommer att bli och vara i framtiden har jag ingen aning om, men besvären har kommit och gått mer eller mindre sen dess. Jag har fortfarande inte fått någon hjälpt för detta, då det visat sig att vi inte har någon bettfysiolog i Östersund och sjukhuset har strulat mer än lovligt med remisser till Umeå. Sista två veckorna har det varit riktigt bra (peppar peppar) så jag hoppas och ber till Gud att det ska få fortsätta vara så här! Helt underbart att kunna äta normalt (eller ja, törs inte äta hårda eller sega saker, som segt underbart bröd till exempel..) och slippa denna eländiga huvudvärk som kommer när disken ligger snett och trycker underkäken i sidled. Usch! Nä, må det få vara bra nu.
 
Denna sommar vill jag NJUTA av ledighet, familjen och värme (helst). Små utflykter och sommar på landet... som jag längtar! Tid för läsning, kanske blogga lite mer, laga god mat... bara få vara! Visst låter det skönt? ;)
 
Ha en fin midsommar! :-)
 
 
0 kommentarer

Bakslag

Jag nämnde nån gång att det inte är linjärt, det här med stress och att lära sig hantera den. Det fick jag sannerligen erfara igår. Jag tycker att jag har varit på rätt väg, men sista veckan har livet kommit emellan. Ni vet, man blir förkyld och får mer värk och barnet ska vabbas – såna saker som rubbar de inte så invanda rutinerna. Såna saker. I kombination med att många studenter har mycket nu, och jag försöker slå  knut på mig själv för att de ska få vad de behöver, så kan du lista ut vad det leder till om man inte är uppmärksam. 
 
I tisdags hade jag mindfulnesskursen, vi jobbar nu med att identifiera vad som får oss att må bra – både i det privata och på jobbet. Visualisera ett trafikljus, det gröna representerar där vi mår bra – där har vi kontroll och allt känns lugnt och fint i kropp och själ. I det gula kommer symptomen på stress, kroppsligt och mentalt. I det röda är det kört, då är systemet överbelastat. 
 
Igår var jag hemma med en förkyld Hugo. Försökte jobba lite hemifrån, med mail och avbokade inplanerade möten och försökte läsa rapporter för att ge feedback. På eftermiddagen kom världens bästa gudfar och tog Hugo, så jag fick åka in på jobbet. Väl där kände jag mig stressad över allt som skulle hinnas, planeringar och mail, läkarkontakter och forum, försök att få till nya besök av de som blivit avbokade. Cirklarna rubbade. 
 
När jag satt och jobbade med en planering plingade det till då ett mail damp ner, mot bättre vetande avbröt jag det jag höll på med för att läsa det. Innehållet gjorde mig stressad. PANG! Plötsligt var det som om nån tog tag i mitt hjärta och klämde till! Så fruktansvärt obehagligt, jag tappade nästan andan. Försökte andas, och massera, vrida mig i en annan ställning, ställde mig upp (har höj- och sänkbara skrivbord) – men fortsatte skriva mailet jag hade påbörjat! Rädd vad som hände i min kropp, men jag fortsätter jobba. Tänkte vad fan håller jag på med? Gick ut i korridoren en sväng, försökte andas och gick tillbaka igen. Andas. Andas. Stängde av datorn, tog min väska och jacka och åkte därifrån. Smärtan fanns kvar men blev allt mer diffus. Inte krampaktig. Åkte in på HC och tog ett blodtryck på mig själv, 107/68 så allt var som det skulle. Efter en och en halv timma ringde jag 1177 och rådgjorde, fick svaret att om symptomen återkom skulle jag söka akut. Men av allt att döma var det på grund av stress. 
 
Jag som ena dagen ligger och mediterar över att läsa mig läsa kroppens signaler, för att nästa dag välja att fullständigt köra över mig själv. Så långt har jag tydligen kommit. Så nej, det är inte enkelt att lära om – det är heller inte enkelt att lära sig de nya gränserna. Jag har inte samma tolerans för stress längre, kanske kommer jag aldrig att ha det igen heller. Men jag måste lära mig att lyssna på min kropp. Jag är ödmjuk inför det faktum att det här inte är gjort på en vecka – eller ens ett år.
 
Andas. Idag är det fokus på att ta en sak i taget, och andas. 
 
Andas.
 
 
 
 
 
 
 
 
0 kommentarer

Vad var det som stressade?

Har fått frågan, men vet inte hur jag ska kunna svara på den. För självklart var det inte en sak, det var många. Både roliga, jobbiga och spännande saker i livet som sammantaget gjorde att jag till sist tappade kollen på när det blev FÖR mycket. Sen måste jag säga att jag stoppade i tid, för när jag ställdes inför faktum – när läkaren sa det till mig – så begrep jag att nu är det nog. 

För att skilja ut nån enstaka händelse så tror jag att det var beskedet med mina tänder som fick det hela att rämna, då jag har en enorm skräck för att göra ingrepp i munnen samt att jag är rädd för mer smärta än jag redan har. Hade jag inte redan haft så många järn i elden då, och stort ansvar på många plan, så har jag kanske kunnat hantera det bättre. Vem vet, det är ingen mening att spekulera. Det tog slut på orken där och då. 
De tecken som jag nu i efterhand kan se som varningar på att utmattningen var på väg:

Minnet. Plötsligt kunde jag glömma namn på folk, ord överhuvudtaget. Mitt i en mening kunde jag tappa bort mig. Mest påtagligt var när jag glömde koden till bankkortet, en kod som jag haft länge. 

Plötsliga känsloutbrott i form av häftig gråt eller bli tvärarg. Oftast det första. Nedstämdhet allt oftare. 

Flykt. In i mobilen! Eller ännu mera saker att göra, jobb etc. 

Fann mig själv med att andas väldigt ytligt. Kunde bli hemskt andfådd när jag skulle prata, och även att jag pratade fortare. Gjorde saker fortare överhuvudtaget.

SÖMNEN! All sämre sömn. Till slut kunde jag snitta 10 timmar i veckan. Vissa nätter, speciellt innan det var dags för sånt jag oroade mig över (svårare arbetsuppgifter/uppdrag) så sov jag ingenting nätterna innan. 

Slutligen tröttheten, som fick mig att söka hjälp. Fast jag till slut blev jättetrött, och sov bättre så gick det inte att sova bort tröttheten. Först trodde jag att det var nåt som tillhörde värken, men den var totalt förlamande. På slutet var jag helt däckad på helgerna. Mådde riktigt dåligt. 

Att jag stannade upp när jag gjorde kan jag vara glad och tacksam för, för det har lindrat fallet. Jag har kunnat fortsätta jobba min deltid, om än att det kräver mer av mig än tidigare. Jag tror att det kommer bli bättre med tiden, jag försöker hela tiden hitta strategier för hur jag ska övervinna de problem som uppkommit. Som att jag har sämre koncentration, något sämre minne, lättare går upp i varv och blir stressad. Exemplevis har jag aldrig tidigare haft någon svårighet att träffa nya studenter och utarbetat en plan för hur jag bäst ska kunna hjälpa denne. Men nu måste jag förbereda mig mycket mer innan första mötet, och ha lite nya strategier kring mötet och planering. Det behöver inte vara till en nackdel, vare sig för mig eller studenten. Men det är mer tidskrävande, både i förberedelse och planeringsfasen. Tacksam att jag har läst de ämne jag har, för jag har en hel del kunskap som kommer till nytta. För att hantera min egen stress, när jag varvar upp har jag kommit på att mindfulnessövning och att använda andningen är oerhört kraftfullt. För att koncentrera mig har jag fått lära om lite. Förut har jag multitaskat mycket. Lyssnat på musik när jag skrivit, planerat etc. Men det kan jag inte göra längre. Jag plockar bort telefonen helt när jag jobbar, stänger av ljudet – de enda som kommer genom är förskolan och maken. Såna små, men verkningsfulla saker är till god hjälp att hitta fokus, och kunna behålla den. Så slut är tiden med Facebook var och varannan paus! Paus tas förstås i lagom intervall, men de använder jag till just det – att pausa! 

Jag har pausat mina politiska uppdrag just nu, jag kommer att återuppta det så snart jag mår bättre. Men jag kommer inte att ta på mig fler uppdrag inom det uppdraget, så att säga. Jag har gärna suttit i dialoggrupper etc, det är bättre att göra få saker men orka med. Jag är så glad och tacksam att jag har förstående partikamrater som förstår det här!

Om du känner igen dig i det jag beskriver kring stress/utmattning så kanske det är dags att ta ett steg tillbaka och fundera vad som händer inom dig. Kortvarigt stress är ingen fara, det kan vara positivt. Men blir det långvarigt utan möjligheter till återhämtning så är det inget bra, då måste du hitta en bättre väg. Återhämtning är inte att sitta och scrolla på telefonen och mata hjärnan med intryck hela hela tiden… Det är viktigt att hjärnan få en chans att verkligen koppla av. Göra en sak i taget. Sålla intrycken. Vila, på riktigt. 

Kom ihåg… Andas. 

/Anna


0 kommentarer