Bakslag

Jag nämnde nån gång att det inte är linjärt, det här med stress och att lära sig hantera den. Det fick jag sannerligen erfara igår. Jag tycker att jag har varit på rätt väg, men sista veckan har livet kommit emellan. Ni vet, man blir förkyld och får mer värk och barnet ska vabbas – såna saker som rubbar de inte så invanda rutinerna. Såna saker. I kombination med att många studenter har mycket nu, och jag försöker slå  knut på mig själv för att de ska få vad de behöver, så kan du lista ut vad det leder till om man inte är uppmärksam. 
 
I tisdags hade jag mindfulnesskursen, vi jobbar nu med att identifiera vad som får oss att må bra – både i det privata och på jobbet. Visualisera ett trafikljus, det gröna representerar där vi mår bra – där har vi kontroll och allt känns lugnt och fint i kropp och själ. I det gula kommer symptomen på stress, kroppsligt och mentalt. I det röda är det kört, då är systemet överbelastat. 
 
Igår var jag hemma med en förkyld Hugo. Försökte jobba lite hemifrån, med mail och avbokade inplanerade möten och försökte läsa rapporter för att ge feedback. På eftermiddagen kom världens bästa gudfar och tog Hugo, så jag fick åka in på jobbet. Väl där kände jag mig stressad över allt som skulle hinnas, planeringar och mail, läkarkontakter och forum, försök att få till nya besök av de som blivit avbokade. Cirklarna rubbade. 
 
När jag satt och jobbade med en planering plingade det till då ett mail damp ner, mot bättre vetande avbröt jag det jag höll på med för att läsa det. Innehållet gjorde mig stressad. PANG! Plötsligt var det som om nån tog tag i mitt hjärta och klämde till! Så fruktansvärt obehagligt, jag tappade nästan andan. Försökte andas, och massera, vrida mig i en annan ställning, ställde mig upp (har höj- och sänkbara skrivbord) – men fortsatte skriva mailet jag hade påbörjat! Rädd vad som hände i min kropp, men jag fortsätter jobba. Tänkte vad fan håller jag på med? Gick ut i korridoren en sväng, försökte andas och gick tillbaka igen. Andas. Andas. Stängde av datorn, tog min väska och jacka och åkte därifrån. Smärtan fanns kvar men blev allt mer diffus. Inte krampaktig. Åkte in på HC och tog ett blodtryck på mig själv, 107/68 så allt var som det skulle. Efter en och en halv timma ringde jag 1177 och rådgjorde, fick svaret att om symptomen återkom skulle jag söka akut. Men av allt att döma var det på grund av stress. 
 
Jag som ena dagen ligger och mediterar över att läsa mig läsa kroppens signaler, för att nästa dag välja att fullständigt köra över mig själv. Så långt har jag tydligen kommit. Så nej, det är inte enkelt att lära om – det är heller inte enkelt att lära sig de nya gränserna. Jag har inte samma tolerans för stress längre, kanske kommer jag aldrig att ha det igen heller. Men jag måste lära mig att lyssna på min kropp. Jag är ödmjuk inför det faktum att det här inte är gjort på en vecka – eller ens ett år.
 
Andas. Idag är det fokus på att ta en sak i taget, och andas. 
 
Andas.
 
 
 
 
 
 
 
 
0 kommentarer

Vad var det som stressade?

Har fått frågan, men vet inte hur jag ska kunna svara på den. För självklart var det inte en sak, det var många. Både roliga, jobbiga och spännande saker i livet som sammantaget gjorde att jag till sist tappade kollen på när det blev FÖR mycket. Sen måste jag säga att jag stoppade i tid, för när jag ställdes inför faktum – när läkaren sa det till mig – så begrep jag att nu är det nog. 

För att skilja ut nån enstaka händelse så tror jag att det var beskedet med mina tänder som fick det hela att rämna, då jag har en enorm skräck för att göra ingrepp i munnen samt att jag är rädd för mer smärta än jag redan har. Hade jag inte redan haft så många järn i elden då, och stort ansvar på många plan, så har jag kanske kunnat hantera det bättre. Vem vet, det är ingen mening att spekulera. Det tog slut på orken där och då. 
De tecken som jag nu i efterhand kan se som varningar på att utmattningen var på väg:

Minnet. Plötsligt kunde jag glömma namn på folk, ord överhuvudtaget. Mitt i en mening kunde jag tappa bort mig. Mest påtagligt var när jag glömde koden till bankkortet, en kod som jag haft länge. 

Plötsliga känsloutbrott i form av häftig gråt eller bli tvärarg. Oftast det första. Nedstämdhet allt oftare. 

Flykt. In i mobilen! Eller ännu mera saker att göra, jobb etc. 

Fann mig själv med att andas väldigt ytligt. Kunde bli hemskt andfådd när jag skulle prata, och även att jag pratade fortare. Gjorde saker fortare överhuvudtaget.

SÖMNEN! All sämre sömn. Till slut kunde jag snitta 10 timmar i veckan. Vissa nätter, speciellt innan det var dags för sånt jag oroade mig över (svårare arbetsuppgifter/uppdrag) så sov jag ingenting nätterna innan. 

Slutligen tröttheten, som fick mig att söka hjälp. Fast jag till slut blev jättetrött, och sov bättre så gick det inte att sova bort tröttheten. Först trodde jag att det var nåt som tillhörde värken, men den var totalt förlamande. På slutet var jag helt däckad på helgerna. Mådde riktigt dåligt. 

Att jag stannade upp när jag gjorde kan jag vara glad och tacksam för, för det har lindrat fallet. Jag har kunnat fortsätta jobba min deltid, om än att det kräver mer av mig än tidigare. Jag tror att det kommer bli bättre med tiden, jag försöker hela tiden hitta strategier för hur jag ska övervinna de problem som uppkommit. Som att jag har sämre koncentration, något sämre minne, lättare går upp i varv och blir stressad. Exemplevis har jag aldrig tidigare haft någon svårighet att träffa nya studenter och utarbetat en plan för hur jag bäst ska kunna hjälpa denne. Men nu måste jag förbereda mig mycket mer innan första mötet, och ha lite nya strategier kring mötet och planering. Det behöver inte vara till en nackdel, vare sig för mig eller studenten. Men det är mer tidskrävande, både i förberedelse och planeringsfasen. Tacksam att jag har läst de ämne jag har, för jag har en hel del kunskap som kommer till nytta. För att hantera min egen stress, när jag varvar upp har jag kommit på att mindfulnessövning och att använda andningen är oerhört kraftfullt. För att koncentrera mig har jag fått lära om lite. Förut har jag multitaskat mycket. Lyssnat på musik när jag skrivit, planerat etc. Men det kan jag inte göra längre. Jag plockar bort telefonen helt när jag jobbar, stänger av ljudet – de enda som kommer genom är förskolan och maken. Såna små, men verkningsfulla saker är till god hjälp att hitta fokus, och kunna behålla den. Så slut är tiden med Facebook var och varannan paus! Paus tas förstås i lagom intervall, men de använder jag till just det – att pausa! 

Jag har pausat mina politiska uppdrag just nu, jag kommer att återuppta det så snart jag mår bättre. Men jag kommer inte att ta på mig fler uppdrag inom det uppdraget, så att säga. Jag har gärna suttit i dialoggrupper etc, det är bättre att göra få saker men orka med. Jag är så glad och tacksam att jag har förstående partikamrater som förstår det här!

Om du känner igen dig i det jag beskriver kring stress/utmattning så kanske det är dags att ta ett steg tillbaka och fundera vad som händer inom dig. Kortvarigt stress är ingen fara, det kan vara positivt. Men blir det långvarigt utan möjligheter till återhämtning så är det inget bra, då måste du hitta en bättre väg. Återhämtning är inte att sitta och scrolla på telefonen och mata hjärnan med intryck hela hela tiden… Det är viktigt att hjärnan få en chans att verkligen koppla av. Göra en sak i taget. Sålla intrycken. Vila, på riktigt. 

Kom ihåg… Andas. 

/Anna


0 kommentarer

Om att öppna en dammlucka

Samtalet med läkaren om mindfulness på HC före jul, det var lite märkligt.
 
-Det finns ett mindfulness-program som går ut på att minska stress, det har i forskning visat sig ha bra effekt. Får jag berätta lite om programmet? 
 
-Jag känner till det, väldigt väl. Jag har utvärderat det. 
 
Precis. För det var just det programmet jag och min studiekamrat skrev vår C-uppsats om. Vi hade ingen erfarenhet om mindfulness sen tidigare. Vi hade uppmärksammat att det användes inom rehabilitering alltmer, så vi blev nyfikna om det hjälpte deltagarna. Inte skriva så mycket OM mindfulness, vi körde enbart på statistik. Hårda fakta. Inget kvalitativt alls, nej – hardcore kvantitativ och mätbart! Vår examinator gnuggande händerna och sa att hans statistiska hjärta slog volter. 
 
Så, vad visade statistiken? Till att börja med vi samlade ihop en herrans massa enkäter från folk som gått kursen; mätt före, direkt efter och 6 månader senare. Vi satt otaliga timmar och matade in detta i SPSS. Deltagarna hade uppnått goda resultat; en del sjukskrivna hade återgått i arbete och många uppgav att de efter kursen hade en bättre livskvalité och en rad andra positiva saker. Så jo, jag hade ju minst sagt svart på vitt att programmet haft god effekt. Ledare för kursen var fortfarande, efter dessa år, samma kvinna. Hon är även psykolog. Hon var glad att se mig igen när kursen drog igång, men så klart inte glad över att jag var halvt sönderstressad. Det blev ett lite underligt ändå, att jag nu skulle genomgå det program jag utvärderat. 
 
Första träffen.
Vi var en stor grupp, 15 – 16 stycken. Vi satte upp regler tillsammans för vad som skulle gälla i gruppen, tystnadsplikt så klart och en del andra bra saker. En fin grupp, jag kände mig genast trygg med dem. Vi gjorde en meditation och sen skulle vi presentera oss för varann. Jag var kanske nummer fem att göra det. Jag hade tänkt att jag skulle säga lite kort… Typ, hej jag heter Anna och jag har kört på lite för hårt sista åren. Nu ska jag lära mig göra en sak i taget och varva ner lite. Vad händer? Ja men, jag bröt väl fullständigt ihop! Jag pratade oavbrutet i säkert 10-15 minuter, osammanhängande. Vräkte ur mig så mycket skit som jag burit på i så otroligt många år.. Medan snoret och tårarna sprutade. Bokstavligen. Det var inte vackert. Inte alls sån där snyggråt man ser på film, en liten tår som rann utför en kind och en lätt darrande läpp. Nej. Det här var allt annat än vackert. Jag öppnade varenda dammlucka, på vid gavel. Alla satt tysta, lyssnade. Lyssnade, på varenda ord som vräktes ur min hulkande kropp. Medkännande blickar. När min svada tystnat var jag helt dränerad, både mentalt och fysiskt. Jag hade inte ens varit medveten om att jag hade allt detta inom mig, nu hade jag öppnat mig för 16 främlingar. Mitt dåliga samvete för all tid som spenderats borta från familjen, den fysiska smärtan som aldrig fick uppmärksamhet från mig, att jag ständigt tog på mig mer och mer, rädslan att misslyckas.. allt det där obehagliga. Allt. Men ingen dömde mig. 
Vi var många som grät den dagen. 
 
På kvällen grät jag inte bara mina egna tårar, utan även de andra deltagarnas. Att vi misshandlat oss själva så, kört på fast vi inte orkade. När vi gick ner på knä fortsatte vi piska oss själva, det skulle gå. Lite till, bara lite lite till. Kom igen. Ingen minns en fegis. 
 
Jag var inte ensam i det här, vi var många som nu skulle hålla varandras händer i åtta veckor – tillsammans skulle vi hitta nya vägar. Det skulle visa sig bli åtta tuffa veckor. Åtta värdefulla, helt ovärderliga veckor. Jag öppnade så många stängda dörrar i mitt inre. Genomlidit helvetes kval, samtidigt som jag har hittat mer lycka än på år och dag. Låter kanske märkligt. Men jag gick verkligen in i det här med avsikten att verkligen ge det en chans och det bar frukt. Att vara mindful är att vara lycklig hela tiden, att alltid välja lycka eller att alltid se det positiva i saker. Det är en vanlig missuppfattning. Att vara mindful är att vara i nuet, att vara medveten om alla känslor – även de hemska och jobbiga. Att våga stanna i sin smärta eller ångest, det är också att vara mindful. Likväl som att vara i ett glädjens ögonblick. Men sen kan mindfulnessövning och meditation bidra till att man många gånger kan bli gladare, vara mer tacksam – men det är en annan historia. Det handlar i grunden om en medveten närvaro. När man kan vara det så händer det saker som man aldrig vågat drömma om. 
 
Det var inte enkelt. Att göra kroppscanning och meditera kunde vara motigt från början. Det kröp i kroppen och jag blev rastlös. Idag kan jag inte leva utan meditation. Det tillför mitt liv så otroligt mycket. Jag vet mer om vem jag är nu, jag vågar säga nej till sånt jag känner att jag inte orkar med eller helt enkelt  inte vill. Jag tänker efter före. Visst, det finns så otroligt mycket kvar att jobba på, och jag har inte landat i var mina gränser går (gör man det nån gång?) – men nu är jag på väg. Åt rätt håll. Äntligen. Äntligen är jag en rehabvetare som inte bara ger andra goda råd – jag lyssnar på råden själv också. Jag lever som jag lär, kort och gott! 
 
Förra veckan påbörjade jag en fördjupningskurs! Det är med inriktning hållbart arbetsliv. Ett nytt äventyr. Då började vi med en sittande meditation… Min kommentar var; gör det ni, jag tänker göra den liggandes. Platt som en pannkaka – för det är vad jag behöver idag! Blicken jag fick av min instruktör var full av  glädje och vsishet.. om att den här tjejen äntligen lyssnar inåt ;) 
 
Vad behöver du just nu? 
 
 
 
 
0 kommentarer