Gråter!
Inte förra OS, men ändå förra, har jag ett mycket komiskt minne ifrån. Det VAR inte komiskt när det hände, men efteråt... med lite distans till det hela. Jag och min vän E var hos våra vänner L & M. Vi laddade för matchen mot Vitryssland, det skulle bli en enkel seger. Chips och godis. Jo. Eller hur? SALO (på tal om att springa in i en vägg, vad hände med honom?) TAPPADE pucken och den åker in i mål. Ungefär vid samma tidpunkt tappade jag förståndet, och besinningen.
L började TOKSKRATTA så att hon vek sig dubbel där i soffan. Allt sker som i ultrarapid.. jag tappar hakan, tittar på E, som tittar på mig - med en tappad haka och stora ögon, vi tittar på L som fortsätter att skratta. Jag hör hennes skratt EKA i mitt huvud och jag har lust att gå dit och stoppa ner chipsskålen i halsen på henne! Jag tittar på E: - NU GÅR VI! - JA, säger hon. Det gör vi verkligen! Och det gjorde vi. Vi gick hem till mig, drack kaffe och åt pepparkakor - vi kallade det likvaka. Vi hatade L hela kvällen *tokskrattar*
ÄR det nåt som jag är så är det en dålig förlorare. Har alltid varit, även när jag själv tävlade i min ungdom (friidrott). Jag kunde inte förlora, det var inte medfött. Tills... Jag hade stukat mig riktigt illa i en fot och hoppat på kryckor tre veckor, två veckor senare skulle jag tävla i nån slags länstävling.. minns inte riktigt vad den kallades.. Men 100 meter, stafett och höjdhopp. Naturligtvis stukade jag mig igen under 100 meters, nära på föll men tog mig i mål... som trea! Det var K A T A S T R O F. För det hade aldrig hänt mig i "mina" grenar tidigare! Inte under hela mellan och högstadiet hade jag kommit annat än etta. Rätt otroligt egentligen, hur snabb jag var! Sprang lätt ifrån killarna både in min egen klass och ett par klasser över. Så att komma trea, få en j**la BRONSMEDALJ?! Störtlöjligt.
När jag kom hem från Sollefteå där tävlingarna varit (ca 8 mil från byn jag kom från) så undrade förstås mamma och pappa hur det hade gått. Jag slängde de där medaljerna på bordet (det blev medalj i stafetten också, som varit INNAN 100 meters) och tjurade ihop fullständigt. Pappa sa inget, för han var som mig - endast guld var gott nog - medan mamma tyckte att det var strålande att det gått så BRA!! *skrattar högt* Jo, just.
Mamma hade det nog inte så lätt med mig när jag var tonåring... stackars mamma... Jag var tjurig som få, och gav mig ytterst sällan... Det är lite synd att hon inte fick leva vidare så att vi kunnat umgås som två vuxna. Tror att vi skulle ha väldigt mycket gemensamt idag, för ju äldre jag blivit desto mer har jag blivit lik henne... Samma värderingar som hon hade då, har jag nu. Hon lärde mig att älska och förlåta, se det positiva i saker och inte ta nåt för givet. Det hon försökte lära mig då, var att det viktiga är inte att vinna jämt, men att ge allt man har och inte ge upp! Och det viktigaste av allt; vara nöjd med det! :)
Det var trist att jag slutade med friidrotten, det var lite ståhej kring det där.. Idrottslärare i gymnasiet hade stora bekymmer när jag la ner allting. Men jag tappade helt och hållet intresset för det när mamma blev sjuk, jag flyttade till Sollefteå.. började röka, äta p-piller och gick i och med det upp nästan 20 kg på mindre än ett år (från 50 till nästan 70, till mina 170 cm. Hm). Det var den karriären. Vet att min far hade det jättejobbigt med det där, att jag la ner allt.. efter att varit så lovande... Men vem kan klandra en 16-åring för att göra ett "felval" i livet när allt krisar ihop sig? Det var nog att hantera mammas sjukdom och senare dödsfall. Då är man inte ute och springer och hoppar direkt. Varken på längden eller tvären! Jag säger som Tony Rikardsson; Ja' e' int' bitter! :D
Jaha. Det var det OS'et. De övriga sporterna intresserad mig föga. Får ladda för elitserien och MoDo istället! ;)
Ska vila mina ben lite nu, kört hårt på gymmet idag. Skönt! Blev att jag löste ett månadskort på Reacting ändå (400 i månaden, det är lite halvdyrt), så jag ska köra lite dubbelt igen. Det är så smidigt när det är kallt att kunna parkera utanför och ha motorvärmare... Jag är som sagt lite bekväm också ;) Andra gymmet ligger mitt inne i stan, så det är 14 kr timmen att parkera och ingen chans att ha en motorvärmare. Min ford och miljön tackar mig ;)
Ha en fin kvälll!
Jag har varit ett riktigt hockey-fan, allt från Sollefteå till Modo och Tre Kronor..men det går ju bara dåligt..då blir man less. Annars är det så kul med sport, älskar att mina tjejer håller på med gymnastik. Önskar att man själv hade haft den uppbackning jag försöker ge dem nu...jag var jätteduktig att rida i tonåren...men men. Ha en härlig helg och kram på dig!