Nannis bloggar

Ikväll har jag fått goda besked, min syster ringde och berättade att hennes läkare hade ringt och berättat att hennes prover är bättre. Värdet på de vita blodkropparna har gått ner - hon svarar på cellgiftsbehandlingen. Ja! Det är så underbart att jag vet inte om jag ska skratta eller gråta - av lättnad kan jag göra bägge delarna.

 

Älskade syster.

Min stora förebild i livet. Hon som klarat upp de svåraste situationer och alltid gått stark genom de vildaste stormar. Många gånger har jag undrat hur hon gör, men hon är som en katt - har nio liv och landar alltid på fötterna.

 

Fast ibland önskar jag att hon kunde lära sig varva ner, sätta sig och bara vara ibland - andas och känna lugnet. Inte alltid vara på språng. Släppa kravet på att vara duktig och fixa allt på egen hand. Låta andra dra det tunga lasset ibland. Det hjälper inte att bli arg och försöka banka in i skallen på henne att TA DET LUGNT NU! Fast hon har fått leukemi så har hon inte varvat ner (mer än under cellgiftsbehandlingen, då illamåendet och yrsel TVINGADE ner henne på en stol då och då) - nej då. Tjurskalle. Men det ligger i släkten...

 

Tycker att vår familj har kämpat nog mot cancer, det får faktiskt vara nog nu! Så nu håller vi tummar och ber till Gud att behandlingen fortsätter gå bra, även om hon inte blir av med leukemin så ska det vara av en sån art att den ska gå och hålla i schack. På en bra nivå, med behandling. Om cellgiftet inte skulle funka så är plan B att hon får benmärg av mig, för det verkar som att vi har samma blodgruppering och att det ska fungera bra. Jag känner faktiskt på mig, och har gjort hela tiden, att det ska gå vägen. I mitt hjärta vet jag att hon är den som kommer fixa det här!

 

Allt blir bra! Vi har varann, för alltid. All tid.

 

Syster... för dig gör jag vad som helst... för att jag älskar dig!

 

 

 

 

 

Var rädd om varann, varje dag! <3