Nannis bloggar

Resa

Igår rensade jag lite här hemma, och hittade en gammal dagbok från 2001-2002.

Tog med till sängs och läste.. och läste... och läste... Fick nästan ångest, och mycket av det som stod där har jag helt eller delvis förträngt. Det är så skrämmande vad trasig jag var!

Svårt att förstå att den tjejen är jag.

Otroligt dålig självkänsla och ett självförtroende vid fotknölarna.

Egenvärdet var lika med noll, bekräftelsebehovet fylldes konstant av andra.

Jag blev nästan illamående att läsa.. saker som

"Borde väl sova.

Borde väl må bättre.

Alla dessa måsten. Skulle ha gjort det, och det.

Fri den enda och fast i nästa, så satans typiskt mig.

Kommer till en massa insikter - men drar mig tillbaka och kan inte ta steget ändå.

När det kommer till kritan vågar jag aldrig.

Är det mitt livsöde att ständigt må skit?
Nej, jag vill inte acceptera det.

Hen frågar mig vad oberoende betyder.

Om all frihet är av godo.

Allt detta blir om man vänder på det extremt fula ord.
Beroende. Ofrihet. Bunden:
Det är inte vackert!

Beroende är att inte vara fri, att inte vara fri är att vara bunden, fast och ofri.

All frihet är av godo!

Hen gör mig rädd, arg, förbannad. Jag vet inte vad jag ska tro längre.

Vill hen ha sitt ego stillat? Vad finns där för mig?
Kan hen göra mig lycklig? Nej.

Ingen kan göra mig lycklig, ingen kan hela mig.
Jag är sargad och vettskrämd efter år av systematiskt nedbrytande.
Utmattad. Jag måste reda ut detta, växa mig stark.
Skydda mig själv.
Älska mig själv, mogna.

Hen säger att jag är en underbar och fascinerade varelse.

Kanske i andras ögon.

Inte i mina egna. "

Jag sörjer att jag slösade så många år på att vara andra till lags.

Att jag slösade tiden på att må dåligt.
Att jag inte tog tag i det tidigare.

Men mitt hjärta jublar nu, över att jag faktiskt gjorde slag i saken till sist.

Jag gjorde det verkligen.
Jag påbörjade en resa.

Att jag till slut reste mig upp och sa, nej nu räcker det!

Så glad att jag sitter här idag, med facit i hand.
Den där ledsna, sårade och sargade unga kvinnan finns inte längre - jag lämnade henne vid vägkanten och åkte vidare. Jag kan se henne i backspegeln ibland, som nu, men jag kommer aldrig någonsin att bli hon igen.

Jag förlåter allt tokigt, dumt och märkligt hon har gjort - hon visste inte bättre.

Idag vet jag bättre.
Idag gör jag bättre.

Idag är jag stark.

Och jag är stolt - över den resa som jag har gjort!