Nannis bloggar

En bekant dog igår, i sviterna av en hjärntumör.

Vi hade trott att han skulle få ett, två år till. Allt gick åt rätt håll, infektionerna efter behandlingen tycktes klinga av och han hade just fått kommit hem från sjukhuset. Så kom ännu en lunginflammation, och allt tog plötsligt slut. Beskedet kom som en chock, jag var helt oförberedd. Har nog inte fattat det än. Efter att ha tänkt på honom jättemycket sedan förra årets slut så hade jag sedan i fredags så smått börjat slappna av, och tänkt att det kommer att ordna sig - i alla fall för ett tag.

 

Tanken att när han fått komma hem och kryat på sig lite så skulle jag laga nån god mat och hälsa på honom. Nåt som aldrig kommer att hända. Jag kommer aldrig att få se honom igen. Han kommer aldrig att skriva snälla, roliga och underfundiga kommentarer på mitt och sitt facebook. Jag kommer aldrig mer att se hans namn i min inkorg, och jag kommer aldrig mer se hans glada leende på stan. Sista gången jag träffade honom var bara en kort tid innan han fick sin diagnos. Då var allt som vanligt, han var pigg och glad. Vi var på samma föreläsning en kväll och i fikapausen passade vi på att dricka kaffe och surra en stund. Vem kunde då ana att det var sista gången som jag skulle få se honom? Det känns helt obegripligt!

 

Jag tänker på hans familj, hans underbara syster som alltid funnits vid hans sida. Och barnen... så sorgligt alltihopa. Mitt i allt är jag ändå tacksam över att det gick fort, att han slipper vara rädd mer - och slipper lida.
Jag är övertygad om att han har det bättre där han är nu, och slipper vara rädd, ha ont och vara sjuk.

Vi som är kvar här sörjer, men med L i ljust minne bevarat.

 

Vi måste vara rädd om varann och livet. Vet att det låter som en klyscha, men livet ÄR ingen självklarhet!

 

KRAM <3