Gamla hundar och nya stigar?

Hej, kommer ni ihåg mig…? Det var inte igår, jag vet.

Nu är jag här. 

Här och nu. På mer än ett sätt, kanske mer än vad jag varit de senaste åren? Saker har hänt som gjort att jag tvingats plocka bort allt fler saker ur mitt liv. Handen på hjärtat, hur har jag orkat med allt? Fast, det är ju det jag inte har gjort. Men jag kan inte förstå att jag varit så blind för det själv? Jag har rusat på i 200 km/h, ju tuffare det har varit desto snabbare har jag sprungit. Tills jag en dag vände blad i almanackan en söndagkväll, såg den kommande veckan framför mig – och bröt ihop. Satt på köksgolvet med tårarna sprutande. 

Nej, men vänta. Ska jag ta det från början?

Småbarnsmamma, reumatiker, nackskadad, deltidsarbetande, fritidspolitiker, ledamot  i en stor nämnd, kontaktperson, vice ordförande i en bostadsrättsförening, ansvarig för kvarterslokalen, engagerad både här och där.. Ansvar hemma, med hund och övrigt som ska ombesörjas.. Vänner ska träffas och det ska skapas tid för att träna, vara en bra mamma till Hugo.. Det ska ätas bra, det ska hållas koll på ekologiskt och giftfritt och bakas och.. Ja, hela den biten också. Facebook stressade mig med det ständiga scrollandet på telefonen och mitt eget beteende kring det. Att ha koll. Ju mer stressad jag var, desto mer scrollade jag. Det ständiga dåliga samvetet att jag var borta från familjen två till tre kvällar i veckan, ibland fyra… Men mitt i allt så var alla de sakerna jag gjorde så otroligt roliga, de fick mig att känna med levande och engagerad. Behövd och uppskattad. Utmanad. 

Sen hopades problemen, min reumatiska sjukdom och medicin gav biverkningar i form av stora problem med tänderna (en dyr och smärtsam process). Historien med tänderna kommer jag tillbaka till vid ett senare tillfälle. Folk på jobbet blev allvarligt sjuka. Oro och sömnlösa nätter. Hösten och vintern blev för mycket, helt enkelt. 

Trots att SÅG det orimliga att planera dagarna in i minsta minut, trots att jag varje dag träffar människor och ger dem råd i stresshantering och planering – visar på vikten av att ha oplanerad tid och återhämtning.. så… Nä, det var som om de råd jag gav andra inte gällde mig? Som att återhämtning var förunnat andra. Inte mig. Helt sjukt nu när jag ser tillbaka på det. Jag kan faktiskt inte förstå!? Före jul, efter grejen med almanackan, gick jag till läkaren och bad henne ta prover på sköldkörteln, för tröttheten måste ju förstås bero på det! HUR galet är inte det. Hon tog alla tester som tänkas kan, lät mig även fylla i ett stort antal enkäter kring stress. När jag kom tillbaka till henne för att få provsvaren sa hon att jag var frisk som en nötkärna, ja förutom min reumatism och trasiga nacke då förstås. Men det var absolut inget fel på min sköldkörtel. 

- Hur kan jag då vara så trött?! Nåt fel är det!
- Enkätsvaren visar att du ligger på en väldigt hög stressnivå. När man ligger på 18 ska  man börja fundera över sin livsstil, du ligger långt över 40. 

Det var där det började, eller snarare slutade. 
Min läkare pratade om ”utmattning” och om att jag måste varva ner, plocka bort saker, prioritera. Om jag ville ha medicin? Nej, tack. Om jag ville ha en kurs i mindfulness, ett program för att minska stress. Ännu mera stress, tänkte jag – för var ska jag pressa in tid för det? En eftermiddag i veckan och hemuppgifter varje dag. Nej, jag är inte sån, om jag ska varva ner så åker jag på gymmet och kör skiten ur mig med tung metal i öronen! Så det så! 

Jorå. Det där med gamla hundar ni vet… De är svåra att lära sitta. Men vet du, man ska inte ge upp. För även om hunden är gammal, så kan den med tiden lära sig att sitta. Kanske krävs det en varsam men bestämd hand, men det går. Den resan tänker jag berätta mer om här i min blogg, om hur den här gamla hunden faktiskt lärt sig att sitta.. Om den spännande stigen som jag är inne och snusar på nu. Det är en av de svåraste stigar jag vandrat, gudarna ska veta att jag har traskat många långa och snirkliga stigar i mitt liv… 

Du får gärna följa med och vandra med mig, vissa krokar kanske jag vill gå själv – men för det mesta önskar jag ditt sällskap. Gå intill. Se det jag ser och hör det jag hör där ute i skogen. Jag har sett vackra saker som jag vill visa dig. Kanske vill du visa mig vad du hittat?  Kanske blir det ett riktigt äventyr... Vem vet?

Anna

#1 - - Anonym:

Hej Anna hade ingen aning om att det var så illa😯 om det är något du vill prata om eller ha hjälp med så finns jag bara några dörrar bort.Kram❤🤗