Vad var det som stressade?

Har fått frågan, men vet inte hur jag ska kunna svara på den. För självklart var det inte en sak, det var många. Både roliga, jobbiga och spännande saker i livet som sammantaget gjorde att jag till sist tappade kollen på när det blev FÖR mycket. Sen måste jag säga att jag stoppade i tid, för när jag ställdes inför faktum – när läkaren sa det till mig – så begrep jag att nu är det nog. 

För att skilja ut nån enstaka händelse så tror jag att det var beskedet med mina tänder som fick det hela att rämna, då jag har en enorm skräck för att göra ingrepp i munnen samt att jag är rädd för mer smärta än jag redan har. Hade jag inte redan haft så många järn i elden då, och stort ansvar på många plan, så har jag kanske kunnat hantera det bättre. Vem vet, det är ingen mening att spekulera. Det tog slut på orken där och då. 
De tecken som jag nu i efterhand kan se som varningar på att utmattningen var på väg:

Minnet. Plötsligt kunde jag glömma namn på folk, ord överhuvudtaget. Mitt i en mening kunde jag tappa bort mig. Mest påtagligt var när jag glömde koden till bankkortet, en kod som jag haft länge. 

Plötsliga känsloutbrott i form av häftig gråt eller bli tvärarg. Oftast det första. Nedstämdhet allt oftare. 

Flykt. In i mobilen! Eller ännu mera saker att göra, jobb etc. 

Fann mig själv med att andas väldigt ytligt. Kunde bli hemskt andfådd när jag skulle prata, och även att jag pratade fortare. Gjorde saker fortare överhuvudtaget.

SÖMNEN! All sämre sömn. Till slut kunde jag snitta 10 timmar i veckan. Vissa nätter, speciellt innan det var dags för sånt jag oroade mig över (svårare arbetsuppgifter/uppdrag) så sov jag ingenting nätterna innan. 

Slutligen tröttheten, som fick mig att söka hjälp. Fast jag till slut blev jättetrött, och sov bättre så gick det inte att sova bort tröttheten. Först trodde jag att det var nåt som tillhörde värken, men den var totalt förlamande. På slutet var jag helt däckad på helgerna. Mådde riktigt dåligt. 

Att jag stannade upp när jag gjorde kan jag vara glad och tacksam för, för det har lindrat fallet. Jag har kunnat fortsätta jobba min deltid, om än att det kräver mer av mig än tidigare. Jag tror att det kommer bli bättre med tiden, jag försöker hela tiden hitta strategier för hur jag ska övervinna de problem som uppkommit. Som att jag har sämre koncentration, något sämre minne, lättare går upp i varv och blir stressad. Exemplevis har jag aldrig tidigare haft någon svårighet att träffa nya studenter och utarbetat en plan för hur jag bäst ska kunna hjälpa denne. Men nu måste jag förbereda mig mycket mer innan första mötet, och ha lite nya strategier kring mötet och planering. Det behöver inte vara till en nackdel, vare sig för mig eller studenten. Men det är mer tidskrävande, både i förberedelse och planeringsfasen. Tacksam att jag har läst de ämne jag har, för jag har en hel del kunskap som kommer till nytta. För att hantera min egen stress, när jag varvar upp har jag kommit på att mindfulnessövning och att använda andningen är oerhört kraftfullt. För att koncentrera mig har jag fått lära om lite. Förut har jag multitaskat mycket. Lyssnat på musik när jag skrivit, planerat etc. Men det kan jag inte göra längre. Jag plockar bort telefonen helt när jag jobbar, stänger av ljudet – de enda som kommer genom är förskolan och maken. Såna små, men verkningsfulla saker är till god hjälp att hitta fokus, och kunna behålla den. Så slut är tiden med Facebook var och varannan paus! Paus tas förstås i lagom intervall, men de använder jag till just det – att pausa! 

Jag har pausat mina politiska uppdrag just nu, jag kommer att återuppta det så snart jag mår bättre. Men jag kommer inte att ta på mig fler uppdrag inom det uppdraget, så att säga. Jag har gärna suttit i dialoggrupper etc, det är bättre att göra få saker men orka med. Jag är så glad och tacksam att jag har förstående partikamrater som förstår det här!

Om du känner igen dig i det jag beskriver kring stress/utmattning så kanske det är dags att ta ett steg tillbaka och fundera vad som händer inom dig. Kortvarigt stress är ingen fara, det kan vara positivt. Men blir det långvarigt utan möjligheter till återhämtning så är det inget bra, då måste du hitta en bättre väg. Återhämtning är inte att sitta och scrolla på telefonen och mata hjärnan med intryck hela hela tiden… Det är viktigt att hjärnan få en chans att verkligen koppla av. Göra en sak i taget. Sålla intrycken. Vila, på riktigt. 

Kom ihåg… Andas. 

/Anna


0 kommentarer