Vem rehabiliterar en rehabvetare?

 
 
Min tanke var att försöka skriva det här med någon slags struktur – en sak i taget. Stress - vägen in i väggen, pressen vi skapar för oss själva då vi uppmuntrar ett fullspäckat och prefekt liv, föräldraskap, tänderna, mindfulness. Så kan det inte bli. För livet är inte strukturerat, eller sker i kronologisk ordning – inte egentligen. 
 
Sen är inte det ena skiljt från det andra. Det där är lite spännande förresten.. För samhället är inte rustat för det. Att kroppen och knoppen hänger ihop är inte riktigt integrerat. Som det här med att tänderna inte hör till kroppen. Om jag behöver behandling för fetma, med operationer så är det landstinget/regionen som betalar – vilket är bra förstås – men om jag har fått en tandsjukdom på grund av en sjukdom och dåligt immunförsvar av mediciner,  så får jag stå för kalaset själv. För munnen tillhör plötsligt inte kroppen, trots att forskning visar starka samband mellan munhälsan och övriga kroppens mående. När det kommer till specialistandvård kan det blir astronomiska summor. Ja, du ser – här har vi en tappad tråd. Du kommer säkert få se en del av det, men just nu är det så det är. Ett symptom på att jag är lite viöde i skallen än, även om det har blivit mycket bättre nu. Tro mig. Så hav tålamod. 
 
Det jag ville börja med att säga var att det saknas ett holistiskt synsätt inom sjukvården, vilket jag tycker är oerhört märkligt. Det är 2017. Alla ser sitt lilla fält, sin box och kanske främst sin egen kassa att värna om. Det är så oerhört trist, för det skulle vara bättre för både individ och samhället om det samarbetades mer, om det fanns en helhetssyn. 
 
Jag ska genomgå tre operationer i munnen. Jag är fullständigt skräckslagen, det är min stora fasa.. Det här med tänderna. Jag har hellre opererat bort en njure, och jag menar det. Men nu kan jag inte välja liksom… Det är fasansfullt och det måste göras. Det gör mig mer stressad, vilket leder till mer värk. Jag har fått tid i höst. I HÖST!! Det finns inte några tider nu, så jag har inte nåt val där heller. 
 
Jag ser på regionens hemsida att de har erbjuder hjälp till folk med tandläkarskräck. Bra tänker jag och ringer dit, då kan jag få hjälp att hantera min rädsla – som jag nu måste handskas med i ett halvår. Jag förklarar läget och får till svar att det finns ingen hjälp för mig att få, jag har ju redan varit till tandläkaren. Det här är de som inte ens gått till tandis på flera år. OK säger jag. Var ska jag vända mig då? Då matas jag med en rad klyschor som ”Tänk positivt” och ”vad tänker du är alternativet, att du skiter i det och inte gör operationerna och låter tänderna ramla ut?” När jag precis förklarat att jag vet att det måste göras, och därför helst gjort det IDAG så jag kan gå vidare sen. Hen vet ingenting om mig, men ändå kommer med en massa råd som är totalt verkningslösa, snarare gör det mig irriterad för det visar 1) Hen har inte lyssnat ett dugg. 2) Hen förutsätter att jag är både negativ och väljer att strunta i saker. Så det var tvärnit, ingen hjälp  - tvärtom. Mer frustration. Samtalet slutade med att hen förklarade att det där projektet med tandläkarskräck ändå inte är igång nu, då de har slut på resurser (regionen är fattig). 
 
Vad ska jag vända mig då, med min skräck som påverkar hela mitt liv nu? Ångesten och rädslan skapar spänningar, värk, jag är orolig hur det blir med mina läkemedel innan och efter operationen, men det har jag inte fått nåt svar på riktigt – det är som att den ena inte vet vad den andre göra (återigen). Ja vänd dig till HC och få ångestdämpande. Samtal finns inte resurser till. 
 
För det första. Jag vill inte äta såna mediciner, och jag tycker att det i sammanhanget är helt uppåt väggarna. För det andra skulle såna läkemedel göra mig inkapabel att jobba. För att jag jobbar på ett universitet och min hjärna är mitt arbetsverktyg. Om den är mosig (mer än den redan är av all stress som varit) så kan jag inte jobba. Alls. Är det ett bra alternativ om jag tuggar piller och blir sjukskriven - än får samtalsstöd och kan jobba, när de inte har resurser att operera mig inom en rimlig tid? Vårdgarantin tycks förresten heller inte gälla munnen..
 
Hade ett bra samtal med min chef igår. Han förstår situationen, ska kolla om det finns hjälp att få via företagshälsovården, men sa samtidigt att han tror att det kan bli svårt. Då andra med stora samtalsbehov blivit nekad. Resursbrist.
 
Så, var slutar det här? Vem rehabiliterar en rehabvetare… Om inte rehabvetaren själv!? Så får det bli. Nån nytta ska jag väl ha av det där jättelånet hos CSN *s* Så nu har jag bestämt mig för det. Jag ska använda de resurser jag har för att klara av det här på egen hand. Med min familj och en handfull goda vänner, förstås! De som verkligen förstår och finns där på alla sätt och vis. Två av dem har till och med satt in pengar som bidrag till kostnaden för att operationerna, det är så rörande och fint att jag gråtit floder över deras omtänksamhet och hjälpsamhet!
 
Till min hjälp i det här har jag ännu ett kraftfullt verktyg; mindfulness och meditation. För som jag berättade igår föreslog min läkare det, trots min tveksamhet valde jag att ge det hela en chans. Kanske det bästa jag har gjort på många år. Inte bara hittade jag ett sätt att hantera min smärta och stress – det har även gett mig lite verktyg till hur jag ska hantera rädslan inför detta med tänderna. 
 
Så nu kraftsamlar jag. Fokuserar på det jag måste. 
Nästa gång ska jag berätta mer om mindfulnesskursen, det är ett märkligt kapitel i mitt liv. Tragedi, humor mitt i eländet och mitt uppvaknade. 
 
/Anna 
#1 - - dressedinstrength.blogg.se:

Nåt att undersöka kanske?

https://distriktstandvarden.se/bidrag-och-fonder-tandvard/

#2 - - Anonym:

Att söka i fonder för hjälp kanske kan fungera?

https://distriktstandvarden.se/bidrag-och-fonder-tandvard/

Svar: Tack! Det ska jag kolla upp! =)
nannis.blogg.se