Bakslag

Jag nämnde nån gång att det inte är linjärt, det här med stress och att lära sig hantera den. Det fick jag sannerligen erfara igår. Jag tycker att jag har varit på rätt väg, men sista veckan har livet kommit emellan. Ni vet, man blir förkyld och får mer värk och barnet ska vabbas – såna saker som rubbar de inte så invanda rutinerna. Såna saker. I kombination med att många studenter har mycket nu, och jag försöker slå  knut på mig själv för att de ska få vad de behöver, så kan du lista ut vad det leder till om man inte är uppmärksam. 
 
I tisdags hade jag mindfulnesskursen, vi jobbar nu med att identifiera vad som får oss att må bra – både i det privata och på jobbet. Visualisera ett trafikljus, det gröna representerar där vi mår bra – där har vi kontroll och allt känns lugnt och fint i kropp och själ. I det gula kommer symptomen på stress, kroppsligt och mentalt. I det röda är det kört, då är systemet överbelastat. 
 
Igår var jag hemma med en förkyld Hugo. Försökte jobba lite hemifrån, med mail och avbokade inplanerade möten och försökte läsa rapporter för att ge feedback. På eftermiddagen kom världens bästa gudfar och tog Hugo, så jag fick åka in på jobbet. Väl där kände jag mig stressad över allt som skulle hinnas, planeringar och mail, läkarkontakter och forum, försök att få till nya besök av de som blivit avbokade. Cirklarna rubbade. 
 
När jag satt och jobbade med en planering plingade det till då ett mail damp ner, mot bättre vetande avbröt jag det jag höll på med för att läsa det. Innehållet gjorde mig stressad. PANG! Plötsligt var det som om nån tog tag i mitt hjärta och klämde till! Så fruktansvärt obehagligt, jag tappade nästan andan. Försökte andas, och massera, vrida mig i en annan ställning, ställde mig upp (har höj- och sänkbara skrivbord) – men fortsatte skriva mailet jag hade påbörjat! Rädd vad som hände i min kropp, men jag fortsätter jobba. Tänkte vad fan håller jag på med? Gick ut i korridoren en sväng, försökte andas och gick tillbaka igen. Andas. Andas. Stängde av datorn, tog min väska och jacka och åkte därifrån. Smärtan fanns kvar men blev allt mer diffus. Inte krampaktig. Åkte in på HC och tog ett blodtryck på mig själv, 107/68 så allt var som det skulle. Efter en och en halv timma ringde jag 1177 och rådgjorde, fick svaret att om symptomen återkom skulle jag söka akut. Men av allt att döma var det på grund av stress. 
 
Jag som ena dagen ligger och mediterar över att läsa mig läsa kroppens signaler, för att nästa dag välja att fullständigt köra över mig själv. Så långt har jag tydligen kommit. Så nej, det är inte enkelt att lära om – det är heller inte enkelt att lära sig de nya gränserna. Jag har inte samma tolerans för stress längre, kanske kommer jag aldrig att ha det igen heller. Men jag måste lära mig att lyssna på min kropp. Jag är ödmjuk inför det faktum att det här inte är gjort på en vecka – eller ens ett år.
 
Andas. Idag är det fokus på att ta en sak i taget, och andas. 
 
Andas.